Blicken fästes på hanen med en intensivitet som var svår att beskriva. Nästan som om hon försökte se rakt igenom honom, och den obehagliga känslan som ögonen förmedlade växte sig starkare för varje ögonblick. Samtidigt låg flinet kvar på läpparna, nästan hånande.
- Ifall ni önskar gå iväg ska jag göra mötet kort.
Blicken flackade till kargen som rörde sig närmare hanen, hon såg på denna för några ögonblick och hann notera hur vissa delar av honan började försvinna. Det måste vara kraften igen, och hon anade starkt att det rörde sig om osynlighet. Men hon brydde sig inte särskilt mycket, fortfarande kunde hon känna honans doft klart och tydligt och fortfarande uppfattade hennes känsliga öron hjärtslagen från kargen. Ifall denne försökte gömma sig kunde hon inte låta bli att roat le åt vilket misslyckat försök det skulle vara.
Blicken vändes åter mot hanen och det var med en orosväckande min hon granskade honom. Det var som om allt smicker, all lockande charm som tidigare hade omgivit henne hade försvunnit och nu fanns inget kvar förutom ondska. Och när hon talade var rösten inte mer än en kylig viskning, långt ifrån den tidigare silkeslena stämman.
- När vi nu har så bråttom... Låt oss se vem som kan springa snabbast.
Och med ett väsande läte kommandes ur strupen kastade hon sig mot hanen med öppna käkar och blottade tänder.

[Kanske vart lite skumt, men jag fattade inte riktigt om Zey-So lyckades göra Elorthad osynlig eller hur långt hon kom med det så ah... Haha! 8D]

Elorthad rös ofrivilligt till när han mötte honans blick. Han tog ingen notis om Zey-So som han hade bredvid sig. Utan att han tänkte på det spändes musklerna under hans skinn och öronen åkte bak.
När honans hela uttryck förändrades kände Elorthad paniken växa i kroppen. Tårna rörde sig oroligt i jorden och han betraktade Locura med en stor misstänksamhet. Stämman som sedan lämnade hennes mun var olik den hon gett ifrån sig tidigare. Den var rå och tyst, och bara det fick Elorthad att backa bakåt ett steg.

Låt oss se vem som kan springa snabbast.

Han hann knappt reagera, i alla fall inte medvetet, men när Locura kom emot honom drog han sig åt höger och kände hennes tänder mot axeln. Han hade kommit undan med en hårsmån, hennes tänder hade bara rispat upp ett rivsår.
Han backade ytterliga några steg nu och hukade sig en aning. Öronen låg fortfarande platt mot hans nacke och raggen var rest. Men han visade inte tänder, inte än. Det var ju inte så här han ville att det skulle sluta! Hade det gått bättre om han spelat med i Zey-So's oförståelse? Antagligen inte...

[hur påverkar Vampyrers gift en varg (om den inte blir vampyr), eller bestämmer de själva huruvida giftet är "aktivt" eller inte? Tänkte att det är egentligen omöjligt att Elorthad skulle komma undan den attacken så bra, men eftersom jag inte vill att han ska dö eller så hade jag inte så mycket val just nu x) ]

[Vet att det är Zey-Sos tur, men svarar på din fråga ^^
Vet inte riktigt hur det är med vampyrerna, ifall de kan kontrollera giftet eller inte eftersom att så mycket är "luddigt" när det kommer till information om vampyrerna. Däremot tror jag att även om en varg får i sig gift från vampyrer så MÅSTE den dö innan den kan bli vampyr. Så om den dör på något sätt medan den har giftet i kroppen så blir den en vampyr, dock så försvinner ju giftet efter ett tag (några dagar tror jag) och ifall vargen dör då så är den bara död.
Om vargen får i sig vampyrens gift utan att dö så tror jag väl inte att den påverkas så mycket. Kanske lite bieffekter som illamående eller liknande, det är nog upp till var och en att bestämma det. Men som sagt, giftets huvudsakliga uppgift är att förvandla vargen till en vampyr, så det kan inget göra ifall vargen inte dör. Skulle jag säga i alla fall.
Haha, hoppas du förstod (:
Måste dock påpeka att allt detta inte är 100% säkert, men det är så jag har uppfattat det, och jag tycker vi kör på det i detta rollspel!]

Allt hände för snabbt, Zey-So har nästan lyckats göra sig själv osynlig och kanske efter lite tid skulle hon även lyckats med Elorthad men Locura valde att reagera snabbare och inte ge henne den tiden hon så desperat behövde. Deras samtal nådde henne nästan inte, hon märkte bara hur Elorthads muskler spändes och hur han kastade sig åt höger. Bredvid henne susade Locura förbi och slog till henne med axeln så att den unga karginnan väste till i smärta och for åt sidan. Hennes kropp har hunnit bli helt osynlig och det gjorde såklart Elorthad mer sårbar då han var en synlig och lätt byte att slåss mot. Hon reste sig upp med blixtsnabb rörelse som i gemförelse med Locura var seg och lat och såg upp på det som hände. Axeln värkte; Locura lyckades slå till henne ganska hårt men den smärtan gick bort på andra plan nu. Hon såg hur hannen strök öronen bakåt och reste raggen, hon såg hur Locura med morrande och blottade tänder måtte ett slag mot honom, í en hel sekund stod hon och kunde inte förstå hur hon skulle reagera, hon var van att hennes osynlighet skyddade henne bättre än något annat, hon var ett svårt byte, men nu hade hon sin följeslagare att skydda. Utan ett ljud för att inte ge ifrån sig sin plats och plan, med utfällda klor i varje tass kastade hon sig mot Locuras rygg som om hon var en hjort och Zey-So vore ett lejon. Hon var inte van att slåss med någon som lyckades dö på låtsas, hon ville bara ge Elorthad en chans att springa iväg, hon skulle klara sig oavsett. Hon var duktig på att gömma sig.

[hon hann ju inte, Locura avbröt allt tyvärr, men hon skulle nog inte klarat av det särskilt länge, så ung som hon är]

[kommer lämna rollspelet den 5 okt om den fortsätter vara oaktiv]

Hon sköt in mellan dem likt en projektil, ostoppbar och med en enorm styrka bakom rörelsen. Hon kände hur hon knuffade till honan, den osynliga, men tog ingen större notis om det. Och när käkarna sedan slog igen spred sig den ljuva smaken av blod i hennes mun.
Ögonen som tidigare varit lysande röda hade förändrats, fått en mörk nyans som nästan var svart.
Hon svepte runt, än en gång på jakt efter hanen som alldeles precis hade undkommit henne. Och blicken fann honom. I ansiktet som såg mot honom fanns ett brett flin. De mörka ögonen glimmade och en droppe blod föll från en av de vassa framtänderna i överkäken. Det enda sättet man kunde beskriva henne på, känslan och budskapet hon förmedlade... Galenskap. Hon var galen, och nu när den vackra fasaden hade rasat kunde man se rakt in i hennes själ.
Monstret hade tagit över.

En plötslig tyngd på ryggen fick Locura att lätt böja sig, men inte mycket. Styrkan hennes nätta kropp bar på var otrolig, och hörseln uppfattade hjärtslagen från varelsen som hade attackerat henne. Klor borrade sig in under hennes hud. Det sved, men leendet i det svarta ansiktet blev bara bredare.
Utan att tveka böjdes huvudet bakåt samtidigt som kroppen böjde sig i ett försök att komma åt honan som hade anfallit. Och inom henne ljöd ett skratt som hon inte släppte ut. Hon kunde inte låta bli att se det roliga i det hela. Hur dumma var de egentligen, dessa naiva varelser? Trodde de verkligen att de hade en chans emot henne? Det bevisade endast än en gång hur patetiskt De dödliga egentligen var. Verkligen skrattretande.
Käkarna slog igen, utan att ha träffat något. Och lika snabbt igen var de öppna, högg än en gång efter den som attackerade henne. Nog skulle hon visa dem att denna plats tillhörde mäktiga varelser, långt mycket mäktigare än dem två.
Deras söndertrasade kroppar skulle ligga på marken inom kort, och där skulle de båda dö med skräck i ögonen.

[Oh, så roligt! Svara fort, kära ni! 8D]

[Kan inte påstå att rollet är oaktivt direkt... men jag ber om ursäkt ifall ni tycker att jag har varit långsam på att svara]

Zey-So hade försvunnit för blotta ögat, och Elorthad försökte intala sig själv att hon var kvar. Han kände ju henne inte, hon kunde ju lika gärna ha försvunnit och lämnat honom där. Men hon var kvar, och hon var modigare än vad Elorthad hade kunnat ana. Hon hade attackerat Locura i ett bakhåll. Han såg hur Locura vred sig för att försöka komma åt kargen som hade svetsat sig fast på hennes rygg.
Först var han handlingsförlamad. Han visste inte vad han skulle göra. Elorthad var inte byggd för närstrider, han var mer av den uthålliga och smidiga typen.
De hade ingen chans att slåss mot honan, men de hade inte så mycket val egentligen. Att springa skulle inte heller löna sig då honan lätt skulle komma ikapp dem. Var de dödsdömda? Elorthad försökte att inte tänka i de banorna, men det var lättare sagt än gjort.

Elorthad hukade sig och blottade tänderna. Han mumlade något tyst för sig själv, fortfarande osäker på exakt vad han skulle göra.
Hans kropp var skållhet. Blodet pumpade snabbt och hela hans energi var byggd på adrenalin just nu. Hans upphettande av sin egen kropp gjorde att det nästan kändes som om blodet kokade i ådrorna på honom.
Han bestämde sig för han skulle göra. Han for fram mot Locura, fortfarande hukad och gjorde några tappra försök att hugga efter hennes ben.

Zey-So var själv ganska häpnad av sitt eget mod, hon agerade på ren instinkt då hon hann bara tänka tanken innan hon märkte att kroppen redan gjorde det. Hennes klor agerade som krokar och trängde in i vampyrinnans hud för att slita sönder huden, när Locura vände på huvudet för andra gången för att bita tag i henne blev hon tvungen att släppa taget med ena framtassen för att måtta ett slag mot vampyrinnans ögon, hon missade och i samma ögonblick kastade sig Elorthad fram i försök att greppa tag om Locuras ben. Locuras rörelser var för starka och så klart efter några språng tappade hon greppet och for av Locuras rygg på marken, blodet pumpade i hennes kropp och hon kände sin egna puls bakom öronen, än så länge har hon inte fått ett enda blödande sår vilket var bra, hon försökte än en gång smyga sig bakom Locura för att hoppa på hennes rygg igen, nu hade hon Elorthad att hålla koll på. 'Må han vara snabb att komma undan när det behövs' tänkte hon desperat, om Locura grep tag i honom skulle han få svårigheter. Att förlora sin följeslagare och nu stridspartner var skrämmande, då skulle hon bli ensam kvar i detta ogästvänliga land.

Miss, igen.
Ett dovt ljud kom ur Locuras strupe då irritationen blossade upp inom henne. Hon måste vara stillsam, fokusera. Det var svårare än hon först hade trott att slåss mot en fiende hon inte kunde se. Dock önskade hon smaka kargens blod, då hon inte kunde låta bli att undra hur en osynlig varelse smakade. Tanken fick henne att le igen, för här fanns inget att vara irriterad över.
Ett smärta högg till i hennes ben, och samtidigt som tyngden på ryggen försvann vändes de blodröda ögonen framåt, nedåt. Och det var med ett flin hon beskådade den tappre hanen som hade huggit tag i henne.
En flashback kom över henne, minnet av den vita ninjahanen som brutit exakt samma ben för inte så länge sedan. Åh, så hon älskade honom...
Utan ett ord for det svarta huvudet nedåt, käkarna öppnades och slöts sedan. Utan att tveka hade hon attackerat, hoppats på att få ett grepp runt hans nacken. Allting verkade plötsligt så enkelt. Det var som om det inte fanns någonting som kunde stoppa henne. De var så dumma, så beräknerliga. Kunde det verkligen bli enklare? De anföll, de kom till henne. Åh, så underbart det var. Hon behövde inte ens anstränga sig. Idiotiskt av dem.
Nog fick han punktera hennes hud, spilla några droppar av hennes blod. Ifall hon nu hade något. Det var definitivt värt det.

[Hihi, älskar detta rollspel! 8D]

Hans blod bubblade i ådrorna. Hjärtat bultade snabbt hårt inom honom, som om det gjorde sitt yttersta för att i en kaskad av blod tränga ut ur hans bröst.
Han hade lyckats sluta käkarna kring hennes ben, och bara det kändes som en liten vinst.
"Amin feuya ten' lle", fräste han mellan sammanbitna tänder.
Därefter vändes hans tur riktning.
Han kände hur honans tänder sjönk ner i hans nacke. Han hade ingen aning hur hans blod skulle påverka honan nu, han visste inte om det upphettande blodet stod i så stor kontrast till hennes döda och kalla kropp att det gjorde honom någon nytta.
Det gjorde förbannat ont. Men han gav inte ifrån sig ett ljud. Inget ryt, inget gnyende. Ingenting.
Någonting dog inom Elorthad. Något i hans blick slocknade och exakt vad det var kunde han inte själv avgöra, men han kunde känna att någonting förändrades. Han skulle aldrig någonsin bli samma varg som han var innan mötet med Den Kalla. Han hade aldrig förr gått in för att skada någon, även om detta må vara en kamp på liv och död. Bokstavligt talat.
Han kastade med huvudet, vred och vände på sig för att försöka bli av med honan grepp om hans nacke.
Han ville inte dö här. Inte nu.

Hon såg allt som i slow motion, hur Elorthad grep ett stadigt grepp om vampyrinnans ben, hur hon vände huvudet för att i några sekunder se på honom och sedan öppna käften som var full av skrämmande, vassa tänder och sedan sänka den över Elorthads nacke. Hon var övertygad om att den käften skulle bryta, krossa, mala ner Elorthads ben i nacken. Något bröts inom Zey-So. Hon kände hur hennes tasssar blev iskalla och hårda, magen därimot var svidande het som om hon hade svalt lava och den nu brann i henne. Med ett högt väsande kastade hon sig mot vampyrinnan. Hennes framtassar grep tag om Locuras nacke, bakbenen med de utfällda klorna slog emot bogen och sidorna och käften höll hårt i skinnet. Hon låg, eller hängde rättare sagt under Locura och försökte få bakbenen under vampyrinnans mage för att slita upp den oskyddade skinnet. Detta var en högt riskabel position, skulle vampyrinnan släppa tag om Elorthad skulle hon få en chans att bita tag i Zey-So's blottade strupe om hon var otursam. Men denna position gjorde mest skada då hon kunde slita med baktassarna i ett högt tempo.

[Hoppas du förstod vad Zey-So gjorde, om du har en katt kan du tänka dig att den liksom griper tag om armen och slår sedan med baktassarna..typ..säg till om jag ska försklara mer]

Den metalliska smaken av blod bredde ut sig i hennes mun och flinet blev bredare samtidigt som ögonen slöts. Det var detta hon längtat efter. Men något var, något var inte som det skulle. Och endast ögonblick senare släppte hon greppet om hanen. Ett iskallt, nästan panikslaget skri ekade ut i natten då vampyren tog sig bakåt, hostade, fräste, spottade. Det hettade i hennes mun, hanens blod hade varit så gott som lava för henne och hon tålde det inte. Hatade solen, hatade elden, hatade värme som hettade på detta vis. Det var tre saker som hon inte kunde skratta bort.
Kargen hängde under henne, men Locura hade inte tid. Hon vred sig, hoppade och kastade sig för att bli av med sin last. Hennes hus fläktes upp av vassa klor, men det enda hon kunde fokusera på var den brännande smärtan i munnen. Hon klarade inte av det...
En tass placerades på kraghonan och pressade bort denne från kroppen. Och sedan, utan att riktigt bry sig om de dödliga ens, började huvudet svänga fram och tillbaka, upp och ner. Hon hade svårt att stå still, trampade omkring på måfå. Hela tiden kom ett väsande läte ur strupen, hela tiden hölls munnen öppen. Och mellan käkarna kunde man se stora blåsor som kom från den heta vätska hon försökt dricka.
Hon hade bränt sönder munnen. Och smärtan var så intensiv att hon inte längre hade kapacitet nog att kunna fokusera på de två vargarna.

[Sorry för lite pp på Zey-So. ^^ Och Mobilinlägg, så ursäkta stavfel.]

puff

[FÖrlåt för otroligt sent svar, men har inte känt så stor rollust på sistone D: ]

Elorthads brännande blod hade haft precis den inverkan på Den Kalla som han hade önskat. Vetskapen om att han i det avseendet hade en gnutta övertag över henne fick honom att finna lite hopp om att kunna ta sig ifrån striden levande.
När honan nu hade släppt taget om honom hade han råd att kasta en kort blick av nyfikenhet på henne. Skadan han orsakat var faktiskt större än vad han först hade trott, runt honans mun kunde han se blåsor och en uns av stolthet väcktes hos honom. Men sådana känslor fanns det inte riktigt tid eller plats för nu.

Zey-So hade fått in en lyckad attack på honan och Elorthad stannade upp en kort stund för att bestämma sitt nästa drag. Han visste inte mycket om De Kalla, men han hade lärt sig att deras svagheter var få. Den gemensamma svagheten var ju dock solen, men den kunskapen var inte till mycket nytta nu. Han visste inte hur långt inpå natten det var nu, men han bad en stilla bön för att solen skulle vakna innan han och Zey-So blev Den Kallas måltid.

Han hörde hur honan väste, såg förundrat på skadan runt hennes mun. Därefter hukade han sig, gjorde sig så liten som möjligt för att sedan gå till attack mot honan som nu verkade ha tappat greppet lite. Han högg efter hennes flank och bakben.

[Måste säga att det är en intressant reaktion Locura får på Elo's blod ^^ ]

Zey-So släpades under Locura flera meter innan hon till slut släppte taget då vampyrinnans tass trycktes in i hennes bröst. Kargen vände sig blixtsnabbt om, hennes päls var tilltuffsad, här och där syntes småsår från stenar som skrapat upp hennes rygg när hon släpades under Locuras kropp. Hon höll inte upp osynligheten längre utan kände starkt behov av vila, fysisk som psykisk. Hon har även inte hunnit uppfatta vad det var som har hänt, Locuras käft var full av smärtsamma synliga blåsor och hon vände en förundrad blick på Elorthad. Hade han eldens krafter? Hon har inte märkt något men det var definitivt han som fick Locura ur balans. Hannen susade förbi henne när hon reste sig upp och bet tag om vampyrinnans bakben. Zey-So tvekade men sprang sedan ikapp honom. "Vi måste gå!" ropade hon till honom med en hes och svag röst. Hon var trött, hon var skadad och omtumlad. Hon skulle inte klara av att döda Locura. Vampyrinnan var för stark även om hennes mun verkade vara sönderbränd. Zey-So kände till om deras otroliga helande förmåga och det skulle inte dröja länge innan Locuras käft blev så gott som ny. Zey-So ansåg att det bästa för de två var nu att fly.

[Haha, Locura hatar allt som är varmt - Solen, elden och antagligen också Elo's blod. Ja, hon är lite speciell (; det är därför jag älskar henne!]

Det brände.
Hon väste, frustade, fnös och spottade. Men smärtan tycktes inte vilja upphöra. Vad hon är gjorde, vad hon är tog sig till, så vägrade den upphöra. Och frustrationen började komma över henne, samtidigt som ilskan mot den hettande känslan växte sig allt starkare.
Huvudet svingades av och an medan hon utan någon större kontroll över sin kropp trampade omkring på marken. Hon kunde inte tänka klart, kunde inte fokusera. Allt som existerade var den brännande smärtan som kom från blåsorna, skador som påminde henne om solens hettande krafter. Och hon klarade inte av det, ville att det skulle försvinna.
Bort, bort!
Hon hatade solen mer än allt annat, och en sådan enkel sak som skållande hett blod hade nu fått henne ut balans. Var hon svag? Kanske. Men vem kunde stå stark och vänta på att förintas av sin värsta fiende.
En smärta kändes vid bakbenet, tänder som borrade sig genom hennes hud. Dumma, dumma vargar... Kunde de inte se att hon inte hade tid med dem? Var de verkligen så korkade att de inte fattade när det var dags att ge sig av? Hon sparkade efter den som hade anfallit henne, med en kraft som säkerligen skulle slunga bort denne från henne.
- Bort... Bort från mig!
Hennes tankar övergick i ett gällt skri samtidigt som hon utan att tänka på vad hon gjorde snodde runt och högg efter den som attackerat henne. Hanen, solvargen, han som hade bränt henne. Han måste dö, hon borde ta hans liv. Men nej, hon kunde inte. Han skulle bränna henne igen, hon visste om det. Och det var med en glödande vrede i ögonen som hon såg mot honom, och den galenskap hon bar inom sig gick inte att missa då den tydligt återspeglades i hennes ilsket röda ögon.
Bort... Bort!
Bara de kunde fatta vinken och lämna hennes slätt...

pet

[tvångsavslutar denna roll, den bromsar upp zey-So's tidslinje]