Stället var mörkt och öde, den unga karghonan kunde inte ens höra en gnagares prassel under jorden. Hon har sett ställen lika vackra som paradiset själv och även ställen som inte ens den mörkaste fantasin kunde visa henne. Världen runt omkring henne var fylld av torkad mörkbrun mark där några enstaka träd och taggiga buskar försökte förgäves ge ett intryck av grönska. Solen var gömd bakom tjocka hotfulla moln nästan för att ge ett ännu mörka intryck. Zey-So gick med mjuka, omöjligt smidiga för en varg steg. Hennes rörelse påminde om en katt eller panter men den breda ryggen och långa benen tydde på en stark släktband med vargen. Hennes lepardfläckiga päls gömde henne väl i den steniga området. Zey-So's tankar började likna området, torra, kalla och negativa. Hon var trött, hon var nästan alltid trött. Hon har lämnat klanen och ännu har hon inte hittat ett ställe där hon kände sig lugn och redo att kalla ett hem. Honan stannade och slog irriterat ner tassen i marken, sekunden efter satte hon sig ner och studerade nu oroat sin tass, hon lyckades sticka sig själv på en ensam vass sten. Som tur var slog hon inte sönder huden. Hon slickade sig om tassen och tvättade ansiktet innan hon åter reste sig upp, denna gång kände hon doften av en främling ganska direkt.

Elorthad gick i sina egna tankar, vilket må hända inte va det absolut bästa. Egentligen borde hans sinnen vara på helspänn; öron spetsade, vaksam nos och försiktiga steg. Men hans tankar var någon helt annanstans.
"Laer lín matha faeren" orden var bara en tyst, nästintill ljudlös viskning. Men han återupprepade dem om och om igen. Orden hade ingen betydelse för någon annan varelse, oavsett om de förstod hans ord eller inte. Men för Elorthad själv hade orden ett djup.
Den plötsliga doften av en annan varelse fick honom att rycka till och hans mässande tystnade med ens.
"Draug...?", de långa öronen klippte till på hans huvud, huvudet höjdes och han vädrade i luften. Jodå, visst fanns det en annan varg i närheten.
Utan att riktigt tänka på vem det kunde vara begav han sig i riktning mot den främlingen.

["Draug" betyder "varg", det andra han säger har egentligen ingen betydelse, men den engelska översättningen är "Your song touches my spirit" :3 ]

Orädd började Zey-So gå i riktning av doften, egentligen var det säkrast med en annan levande varelse i närheten i dessa ställen. Hon kände till om att vampyrer inte hade någon doft. Nu kände hon en varg och det bästa var att gå till honom, på farliga marker var det bäst att hålla ihop. Zey-So's steg var i princip ljudlösa, kanske ljudvargar kunde höra de men andra varelser skulle ha problem med det. Hon har ärvt kattens mjuka gång och indragna klor som inte rispade mot marken, dessutom hade hon en annorlunda gångstil i jämförelse med vargens. Men inte allt i Zey-So's kropp tillhörde en katt, hon hade vargens käkform, även om den var kortare och mindre, samma tandstruktur dock mindre och smalare och hon gillade att yla mot månen, det sista gjorde hon inte ofta trots att rösten var vacker att lyssna till. Snart kunde hon urskilja en siluett som gick mot henne. Hon spetsade de örhängeprydda öronen och stannade. Blicken vilade uppmärksamt på främlingen och svansen snärtade henne på sidorna.

[vilken ras är din karris? tack för översättningen]

När en skepnad uppenbarade sig framför honom stelnade han först till, misstänksam på vem det var. Doften han känt tillhörde henne, utan tvekan. Han slappnade av lite då han insåg att det var en levande själ och kände sig även lite tacksam över att stöta på sällskap. Elorthad log smått. Inget gick upp mot trevligt sällskap, speciellt inte på det här stället som i övrigt var otroligt deprimerande.
Han tog några steg närmre för att kunna få en lite bättre bild av honan. Hon var inte en varg helt ut, åtminstone var hon av en ras han inte tidigare skådat. Han förblev först tyst, studerade henne från topp till då. Hon hade en vissa drag som han tidigare sett hos kattdjur, något som förbluffade honom.
Han ruskade sedan på huvudet.
"Du får ursäkta mig...", han kände sig tvungen att be om ursäkt för att ha varit så tyst. "Trevligt att stöta på någon annan här, mitt namn är Elorthad", hans röst var mjuk och varm. Han gav henne en kort, respektfull nick därefter, en artighetsgest som han sällan missade att ge.

[ska se om jag kan få tillstånd om egen ras, men han har lite längre öron än vanliga vargar, samt en lite längre päls och har en smidig och slank kroppsbyggnad ^^]

[Ok..trodde han också var en karg]

Zey-So synade främlingen lika noga som han såg på henne, hennes intensiva gröna blick var som fastnaglad vid honom och hon släppte inte någon sekund hans gestalt, det var inte tecken på aggression eller misstänksamhet, hon var helt enkelt sådan. Väldigt väldigt uppmärksam på det hon ser. Hans mjuka ord fick henne att le, hon log vackert, det kunde ingen ta ifrån henne och hon nickade artigt tillbaka innan hon svarade. Oroa dig inte, denna ställe får vem som helst att bete sig annorlunda. Hon log igen och la sedan till: Mitt namn är Zey-So. Trevligt att möta dig Elorthad. Får jag undra vart du håller väg? Hon la huvudet något på snett och blicken såg fortfarande på honom, intensivt och utan att blinka. Zey-So märkte att hannen också hade en annorlunda blick som liknad hennes egen och antog att han hade kargblod i sig, det gjorde henne stolt över sin egen ras som lyckades överleva i andra ställen på jorden och inte bara i hennes klan som hon trodde innan. Hon snärtade sig då och då med svansen i rastlöshet. Hon var inte van att stå stilla för länge men gjorde det nu för att vara tillags den främligen som hon mötte

Elorthad betraktade hennes mun då hennes mungipor drogs uppåt och formade ett leende som han inte kunde finna som något annat än vackert. Svansen svängde långsamt från sida till sida bakom honom och han klippte med öronen när han hörde hennes ord.
"Trevligt att möta er med, Zey-So", sade han lugnt. "Om jag får bestämma är jag på väg ifrån den här slätten, men då allt i princip ser likadant ut är det lite svårt", han kunde inte hålla tillbaka ett kort, ljust skratt. "Jag får väl erkänna att jag inte är härifrån, jag kommer från andra sidan bergen", sade han sedan och såg bort mot bergstopparna som hade synts om det hade varit klarare att se. Han såg tillbaka på Zey-So.
"Vart är ni på väg då?"

Zey-So la märke till hannens ovanligt långa päls som samtidigt var len och inte gav intryck av fluffighet som hennes egna dubbellagrade päls. Hon sneglade bort mot hållet hon visste bergen var men såklart kunde hon inte se de då skymningen började långsamt gömma undan horisonten och göra världen mindre. "Är ni från Byomifallet?" undrade hon. Bakom bergen fanns Byomifallet som hon aldrig sett men ville gärna besöka. "Jag är påväg till Rosenskogen. Jag vill se rosorna" sa hon och lät som en bestämd 5 åring på sin första 'vandring'. Hon log sedan snett och la till. "Om ni vill kan ni följa med mig, jag känner till vägen." än så länge hade hon ingen koll på hur hon kunde känna till vägen dit hon aldrig gått, det var något av en sjätte sinne i hennes kropp som sa åt henne vart hon skulle gå. Aldrig i livet har hon gått vilse eller tappat bort någon utan kände av vart hennes kompisar var. Till och med nu visste hon vart hennes familj befann sig och skulle kunna hitta de om det inte var förbjudet. Zey-So vinklade på ena örat, ingen fara, bara lite stenar som rasslade under vinden. Hon höll på att bli paranoid här. Bäst att börja gå snart. Hon såg upp mot hannen

Elorthad log.
"Nej jag är inte Byomifallet, jag kommer längre ifrån än så", sade han.
När hon sedan talade om en rosenskog såg han uppriktigt förvånad ut.
"Rosenskog? Har aldrig hört om något sådant tidigare", sade han fundersamt. När han hörde hennes fråga drogs hans blick mot solnedgången. Han betraktade den en kort stund innan hans ögon åter vändes mot honan och han nickade sedan mot henne.
"Jag slår mer än gärna följe med er", han gav henne ett leende.
Han var nyfiken på vad det var för skog hon talade om. Det var nästan att han kände sig som en liten valp igen som utforskade världen utanför lyan för första gången.

Zey-So såg nyfiket på honom. "Inte därifrån? Vart kommer ni ifrån?" undrade hon och reste sig upp. Hennes gröna blick såg mot hållet hon skulle gå mot. "Rosenskog ja, jag har aldrig varit där men har hört att det är en mycket gammal urskog, där växer det rosor som ska vara de vackraste och farligaste i landet. De börjar blomma nu.." sa hon med ett glatt leende. Hon var också nyfiken och glad, kände sig upphetsad över att själv på egen hand hitta det ställe hon har hört talas så mycket om men aldrig sett. Men hannen bredvid henne intresserade henne också och hon glömde inte att underhålla honom. "Får jag undra vilken ras ni tillhör? Är ni möjligvis släkt med kargen?" undrade hon och såg på honom med sin gröna kattblick. Hannens ögon verkade också likna hennes, det var därför hon undrade.

Elorthad log.
"Jag kommer från bortom bergen, från Solstäppen", svarade han. Vid hennes senare ord viftade han till med öronen. Zey-So verkade minst sagt full av energi, och på något sätt smittade det av sig på Elorthad.
"Det låter som en väldigt vacker plats", sade han. Han hade alltid funnit naturen fascinerande, och även om han var glad över de krafter han hade så hade han blivit besviken över att han inte fått faderns kraft att kontrollera växter, eller moderns kraft att kunna ge liv åt döda ting.

Får jag undra vilken ras ni tillhör? Är ni möjligvis släkt med kargen?

Självklart! Det var därför hon på vissa sätt var lik en katt, hon måste själv vara en karg eller nära besläktad. Han visste ju om kargen, men aldrig mött någon av rasen innan.
"Nej, jag är inte besläktad med Kargen, så vitt jag vet", svarade han. "Jag tillhör en rasen Eilst'tar, en ras jag har förstått det inte finns så många kvar av."
Han sträckte lite på kroppen och såg ut över platsen de befann sig på.
"Vad säger du, ska vi ta och gå?"

Zey-So nickade. "Ahaa...Solstäppen.." sa hon förstående. Hon har själv missat att gå genom solstäppen. När hon simmade över från Tadaar gick hon längst kusten in i Kawazatri för att nå Byomifallet och sedan fortsätta vandra vidare. Sedan log hon glatt. "Det är iallafall det jag har hört. Men som sagt så har jag aldrig varit där själv. Bara hört.." sa hon glatt. Hon ville se mycket av det som hände runt om i landet. Chaosen skrämde inte henne, hon har växt upp utan att se något av den. Tadaar låg beskyddat och där var det som en annan värld, säker och vacker. Sedan när han berättade om sin ras höjde hon förvånat på ögonbrynen. Eilst'tar var något hon hörde för förstas gången om. "Assåå..." drog hon och såg på hannen med en mycket mer ingående blick. "Och vad är era krafter för några då?" undrade hon sedan utan att bry sig om att hannen skulle finna frågan olämplig, själv såg hon inget elakt i det att hon frågade. Hon hoppade upp på benen och sträckte på sig. Sedan tog hon ett språng och attackerade det närmsta torra trädet. Framtassarna grep tag om barken och slet sönder den med klorna. Zey-So gillade att vässa klorna mot träd. Plötsligt blev hon skrämd, ingen hotade de men hon blev skrämd av den tysta och ogästvänliga slätten. Hon smög sig närmare hannen och strök öronen bakot, oroligt och nickade sedan tyst åt hans förslag att gå. Hon förstod inte riktigt vad som skrämde henne men hon valde att inte springa ifrån sin resekompanjon mer. Trots allt var det bättre att hålla ihop tills de lämnade denna ställe.

Elorthad kunde inte låta bli att undra hur det kom sig att hon visste vägen dit, och han förväntade sig nästan att han skulle gå helt vilse med henne. Men han valde att inte säga något, än. Det fick bli en senare fråga.
Vid hennes fråga höll han ifrån ett skratt och flinade roat mot henne istället. Han studerade henne då hon sprang ifrån honom och hur hon drog klorna mot ett träd.
Skulle han berätta eller visa sin kraft?
Han bestämde sig för att visa.
"Ni ville veta mig kraft", sade han sedan när hon kom tillbaka till honom. "Jag tänkte att jag kunde demonstrera den för er"
Han harklade sig sedan innan han öppnade munnen för att tala.
"Och vad är era krafter för några då?" en upprepning på vad Zey-So precis frågade. Det var inte heller Elorthads röst som kom från hans mun, utan honans ljusare röst.
"Men förutom förmågan att härma andras rösten kan jag reglera min egen kroppstemperatur", sade han sedan. Men han drog sig för att visa just den kraften då han ännu inte riktigt hade koll på den och var rädd att försätta sin kropp i så hög eller låg temperatur att Zey-So for illa av det.

Zey-So började med säkra steg gå mot norr, hon visste inte varför, eller jo, hon visste att just där låg Itrozo - rosornas skog och det var ju dit de skulle, men hur hon visste det utan att besöka den innan var det något hon inte kunde förklara. Hon visste helt enkelt. De flesta kargar i hennes familj såg det inte ens som någon speciellt kraft utan bara kunskapen man föds med. Så Zey-So kände till bara sin specialkraft. Osynligheten. Hon höjde huvudet när han frågade om att hon ville se hans kraft och det dämpade den nyvakna skräcken. Hon log osäkert och höjde väntande på ögonbrynen. Sedan log hon förtjust när hon hörde sin egen ljusa stämma lämna hannens röst. "Ohh!" utropade hon häpnat och viftade med svansen. "Du kan ju härma mig!" skrattade hon och gick över till "du". Sedan la hon huvudet på sne när hon hörde om kroppstemperatur skiftandet. Hon kunde inte riktigt förstå vad det skulle vara bra för men valde att nicka istället. "Jag har bara en kraft" sa hon snopet och valde också att demonstrera den direkt. Hennes leopardfläckiga kropp blev först genomskinlig som om hon var gjord av is. Sedan ännu mera, hon började likna en svag kontur av en varg och till sist löstes hon upp helt och hållet. Men hon var fysiskt där, kroppen försvann inte utan blev bara osynlig för det blotta ögat. Lekfullt smög hon till andra sidan av hanen och petade honom mjukt med tassen i manken.

[Nu hoppar Locura in 8D]

Det första som hade stört henne var deras röster. Visst hade hon känt doften av dem båda tidigare, men hon hade hoppats att de skulle försvinna. Var inte på något vidare humör, inte heller direkt hungrig. Så ifall de hade varit smarta hade de avlägsnat sig då, när hon inte brydde sig om dem. Men såklart hade de stannat, kommit närmare, stött på varandra och börjat samtala. Och det var då hon hade fått nog.
Som en skugga sköt hon fram genom natten, blandade sig bra med mörkret tack vare den svarta pälsen. Ögonen lös röda och det var med ljudlösa rörelser hon stod nära dem på några få sekunder. Inte så att de kunde se henne, nej. Hon var väl dold i skuggorna. Men hon kunde se dem, ville se dem.
Ögonen fokuserades på de två främmande vargarna vars röster störde den fridfulla och stillsamma natten.
Och där stod hon sedan i mörkret, granskade de två som samtalde. De verkade tycka om varandra, verkade trivas i vandras sällskap. Hon kunde se det på deras kroppsspråk, höra det på deras röster. Och en äcklad min drog över hennes ansikte. Att de aldrig kunde lära sig att hålla sig borta med sin vänlighet. Något sådant existerade inte på denna plats.
Plötsligt så försvann den ena av dem, men fortfarande kunde hon känna doften av denne, och fortfarande kunde hon höra dennes röst. Förundrat såg hon mot platsen, funderade. Detta kanske var värt att undersöka.
Det var dags.
Och utan att göra ett ljud ifrån sig susade hon framåt i ultrapid, stannade upp framför dem. De hade börjat röra på sig, och hon ställde sig så att vägen var blockerad. De röda ögonen granskade först hanen och sedan den plats som hon antog att honan stod på, innan ett svagt leende lade sig över de smala läpparna.
- Ser man på... De olydiga barnen beträder förbjuden mark.
Rösten var silkeslen och det var något med tonfallet som lockade på dem. Kroppen var smal och slank, utstrålade skönhet som sällan kunde skådas. Och det var något mystiskt med blicken, något som man inte kunde sätta klon på. Och när huvudet lades aningen på sned breddades det svaga leendet en aning, blev mer inbjudande på ett oroväckande vis.

Elorthad skrattade kort. Jodå, nog kunde han härma andra alltid. Det var ingen kraft han använde särskilt ofta mot andra vargar, det var snarare så att han mest använde kraften i jaktsyften. Det var otroligt smidigt att kunna lura till sig ett byte.
När Zey-So sedan började demonstera sig egna kraft betraktade han henne under tystnad. Han såg på när hennes kropp sakta men säkert blev genomskinlig. Tills dess att han inte längre kunde se henne. Han ryckte till när han kände hur hon nuddade honom i sidan, sedan gav han ifrån sig ett kort skratt.
Vad han upplevde sedan fick honom att rysa i hela kroppen. En kall kåre löpte längs hans ryggrad. De två känslorna han kände härnäst var bekanta i samband med varelsen. En instinkt att fly, blandad med stoltheten att stå kvar. Han mumlade något ohörbart innan han svarade honan som hade anlänt och gjort dem sällskap.
"Intressant att du kallar oss, mig, för barn", ett leende spelades på hans läppar. "Rent kroppsmässigt ser du inte ut att vara äldre än mig", kommentaren var neutral sagd, och var ett form av försvar. När det gällde varelser som gav honom obehag kändes det enklare att spela på ett roat uttryck. Att vara rädd gav sällan honom något, mer än en ovälkommen känsla.

Zey-So skrattade också när hon hörde Elorthad men sedan skiftade hennes uppmärksamhet mot en röst som fick henne att direkt bli synlig igen, sådana snabba skiftningar var ganska jobbiga då de fick huden att börja kittla irriterat men för ovanlighetens skull var det något hon inte märkte av nu. Zey-So såg en underbart vacker varginna stå framför deras väg, smal och slank var hon ändå högre än Zey-So utan att verka tung, men något som var speciellt var blicken som både drog och på något sätt skrämde henne. Hon såg hur varginnan log och fick en stor lust att gå närmare för att nosa på henne men Elorthads kyliga röst fick henne att snegla förvånat på honom. Trots att han talade lugnt och artigt kunde hon märka att han inte trivdes i den nya varginnas sällskap. Hon fnös och såg istället på skönheten framför sig. Zey-So var vacker, smidig och slank med välformad kropp och sött ansikte, men denna varginna var oerhört vacker att Zey-So inte ens kände avund för det utan bara glädje att kunn skåda henne. "Varför är det förbjuden mark?" undrad hon nyfiket och tog några steg mot främlingen.

Flinet som beträdde de smala läpparna låg alltjämt kvar. Blicken fixerades vid den kattlika honan då denne åter blev synlig och hölls sedan kvar vid henne i några sekunder. En fascinerande förmåga. Men sedan gled den vidare, till synes helt obrydd, och åter mötte de röda ögonen hanens blick.
- Åldern sitter inte i utseendet, min käre.
Det var något orosväckande med den lena rösten, det var något orosväckande med hela henne. Som om hon bar på en aura av ondska.
- Och du, sötnos...
Blicken vändes mot honan som hade talat, ställt en fråga som inte alls lät lika bekymrad som hanens retsamma ord hade gjort.
- ... bör inte ställa frågor som du inte vill veta svaret på.
Skulle hon äta dem? Tanken var lockande. Men först leken, spelet som hon vanligtvis utsatte de dödliga för. Hennes jakt. När man var fysiskt överlägsen dessa maktlösa varelser var man tvungen att komma på ett annat sätt att jaga. Och det hade hon gjort, genom det psykiska spel hon hade för sig. Hon hade tagit det till sig, lagt det som en vana. Det var hälften av det roliga.
Inom henne morrade ett monster som väntade på att få komma lös.

Det oroade honom att Zey-So verkade fascinerad av tiken som stod framför dem. Visst var han tvungen att erkänna för sig själv att han också fann den okända vargen fascinerande, vacker, och mörk. En kombination man inte fann hos vem som helst. Han hade hört mycket om varelser som denna, det mesta var myter, obekräftad information. Men det var mycket han hört som stämde. Hur de rörde sig, ljudlöst och snabbt. Deras utseende, vackra och förföriska.
Han besvarade inte det hon sa till honom. När Zey-So sedan talade vände han blicken mot den unga tiken. När hon sedan tog några steg fram stelnade Elorthad märkbart till bredvid henne.
Elorthad själv var fast beslutsam om att inte bli hennes måltid. Det var först nu när han mötte henne som han förstod det förföriska med dem. Tidigare hade han bara stött på hanar, och viljan att närma sig hade inte funnits. Han hjärna sa till honom att stå kvar, och hans muskler lika så. Hans tår rörde sig i jorden, skrapade upp lite. Men han stod kvar, orörlig, men ändå så vaken på att reagera.

Tikens röst var len och behaglig att lyssna till. Hon har aldrig hört någon sådan röst förut, hon var inte ens säker på om Elorthad kunde kopiera den rösten då den verkade så unik. Honans svar fick Zey-So att fundersamt vinkla öronen åt sidorna. Hon frågade alltid för att hon alltid ville ha svaret, skulle hon inte velat ha svaret så skulle hon vara tyst. Hon hade fler frågor och en av de ställde hon till tiken. "Vad heter ni?" undrade hon och sneglade sedan på Elorthad. Hans tystnad fick henne att nästan glömma bort honom, bara det tysta kraftsandet fick Zey-So att först se på hannens tassar och sedan honom. Han verkade väldigt orolig trots att han inte visade sin nervositet. Hans muskler var spända och hon kunde inte förstå varför. Zey-So's oerfarenhet har gjort att hon aldrig hört talas om vampyrer förut. Inte ens i skräcksagor har hennes föräldrar berättat om de. De fanns helt enkelt inte i Tadaar. Och därför kände hon inte till faror från de. "Vad är det med dig, Elorthad?" väste hon så tyst hon förmådde för att inte förolämpa tiken framför de.

Blicken hölls kvar vid den kattlika honan och samtidigt som Locura satte sig ned talade denne. Frågade efter hennes namn.
- Locura till er tjänst.
Hon böjde lätt på huvudet i en bugande gest, endast för att sedan kasta det bakåt och skratta kort. Ett kyligt läte som verkade höra hemma på denna kala, livlösa plats. Visserligen frodades kanske växterna, men djur var det sämre om. Ingen vill ge sig in på en plats de inte kunde lämna levande, förutom dessa två verkade det som då. Hon undrade vad som drivit dem hit, dumhet eller ovetande.
Öronen ryckte till då den övernaturligt skarpa hörseln uppfattade hur den andra honan väste åt hanen som hade valt att inget mer säga. Det verkade nästan som att han anade något, vilket Locura fann roande. Det var alltid lika kul att se deras reaktioner.
- Och nu när ni vet mitt namn, låt mig då fråga om era. Och självfallet undrar jag också vad ni gör här.
Fortfarande låg det äckligt söta leendet på läpparna. Det var få saker som faktiskt kunde sudda ut det från hennes ansikte.

Elorthad hörde Zey-So's tysta röst bredvid sig. Han kvävde ett roat skratt som inte hade passat tillfället.
"Jag litar inte på henne, det är allt", svarade han. Han gjorde inga försök att dämpa rösten, men han talade heller inte högt och tydligt. Om det nu var så att Zey-So inte visste vad det var för varelse de hade framför sig så kanske det var lika bra? Elorthad visste, och han tänkte inte låta sin nyvunna vän bli en måltid inatt.
Han hörde när honan presenterade sig, något som faktiskt förvånade honom. Han spetsade öronen och betraktade henne först under tystnad.
"Mitt namn är Elorthad", svarade han. "Vi är båda på väg härifrån, Locura, så om du inte har någonting emot det så vore det trevligt ifall vi kunde få fortsätta vår färd", han talade lugnt och harmoniskt även om han på insidan skrek 'fara!'
Han tog några steg fram så han hamnade jämnsides med Zey-So igen.

Hans öron klippte till på huvudet och tårna slutade skrapa i marken. Musklerna skälvde till under hans kropp, fick honom att skaka till en kort sekund, och han verkade till synes slappna av. Han lyfte sedan ena frambenet, men lät det sedan hänga i luften. Han placerade sedan tassen mot marken igen, skrapade lite i jorden och tog sedan ännu ett steg fram innan han stannade upp helt igen.
Han litade inte på Locura och ville helst bara bege sig härifrån så fort som möjligt, men antagligen hade honan andra tankar med vart exakt Elorthad och Zey-So skulle ta vägen...

Zey-So ryckte till när hon hörde Elorthads röst, han talade inte dämpat som hon hade hoppats på utan ganska högt vilket fick Zey-So att nervöst snegla på Locura för att ge henne ett ursäktande leende som för att säga att inte ta åt sig av hannens ord. Dock så gjorde Elorthads ord ett stort verkan på henne och hon valde att inte gå närmare tiken utan tvärtom ställde sig nära Elorthad som om han vore hennes beskyddare. Naivt då de båda var svagare än denna Locura och hade ingen chans mot henne i ett slagsmål. Hon lät Elorthad tala färdigt men valde att inte säga sitt namn då hannen verkade vara bestämd på att komma bort härifrån så fort som möjligt. Hon strök sina öron bakot, inte i ilska utan i osäkerhet och nickade bara i medhåll för Elorthads ord. Hans spänning och nervositet smittades över till henne och hon såg nu på Locura med helt andra ögon, förut kunde hon inte tänka sig någon vackrare, nu såg hon på honan med osäker misstänksamhet, som på ett okänt hot hon inte hade någon erfarenhet med. Hennes muskler spändes utan att hon själv märkte det.

- Jaså, ni så har bråttom...
Utan att notera att honan inte talade om sitt namn lät Locura en besviken min dra över ansiktet, stanna där i några ögonblick. Endast för att sedan brista ut i skratt, uppenbarligen road av något som säkerligen var svårt att förstå för de två andra. Det var till och med svårt för henne, och det var hon som fann det roande.
Sedan tystnade hon, medan ljudet av hennes ljusa röst försvann bort över den öppna, livlösa slätten. De röda ögonen fixerade hanen och leendet breddades så att den vita tandranden syntes genom nattens mörker.
- Natten är ju ung, livet är härligt, varför springa ifrån en bekantskap med mig? Jag lovar, jag bits inte.
Hon fnittrande, kunde inte låta bli att skratta åt sina egna ord. Det var så roligt, nästan patetiskt hur underhållande de dödliga egentligen kunde vara. Och hon själv också för den delen, så hysteriskt roligt.
Dock var det mest troligt endast Locura som uppfattade sig själv som rolig. Aldrig hade hon direkt hört någon annan skratta åt hennes ord, åtminstone inte med ett skratt som menade att hon var rolig. Men vad brydde hon sig? Hon levde i en alldeles egen liten värld, och där skulle hon förevigt stanna. Ifall andra fann henne underhållande eller inte spelade ingen roll. Hon skulle trots allt vara Locura och alltid äga samma sjuka humor.

Han kände hur Zey-So ställde sig närmre honom. I ögonvrån såg han hur hennes öron åkte bakåt mot nacken, och han kände hur hennes muskler spändes. Hans egna muskler var dock avslappnade. Hela Elorthad verkade till synes vara avslappad, men visst kunde det märkas att det pågick mer i hans huvud.
Honan skrattade. Flinade och slog fast sin blick på honom. Elorthad själv vek inte av med sin blick.
Honans ord fick honom att skratta. Det var inte nervöst, snarare ett ironiskt och roat ett.
"Livet är härligt, visst får jag erkänna det, och det är just därför som vi känner att vi gärna vill behålla det", han gav sedan Locura ett artigt leende. Han visste inte hur det var med Zey-So, men han förmodade att hon precis som han själv ville behålla sitt blod inuti kroppen.
Elorthad fann en viss tjusning i honans sjuka, tvistade humor och han kunde inte låta bli att undra om hon varit så här även som fullt levande. Det var dock en fråga som han inte tänkte yttra högt.

Zey-So's nerver kunde inte längre hålla ut av deras samtal, hon ansåg den som meningslös då hon hela tiden hörde sarkasmen och ironin i Locuras röst så Elorthads ord såg bara ut som ett fåfängt försök att dröja ut på tiden som höll på att rinna iväg likt blodet från en nydödad sork. Hon ställde sig närmare Elorthad så att deras bogar rörde vid varandra och långsamt försökte sig på att göra sig själv osynlig. Hon har aldrig prövat det förut men har hört att vid lång träning och kunskap var det möjligt för en karg att göra en annan osynlig om de rörde vid varandra. Men så klart var detta också ett fåfäng försök, Zey-So var för ung och för liten rent kroppsligt för att klara av att göra Elorthad osynlig tillsammans med sig, detta var något som knappt många vuxna kargar klarade av. Hon fokuserade med all sin kraft, den irriterande kittlande känslan dök upp i hela hennes kropp som om den brann, egentligen var det svårt att beskriva känslan, det närmsta man kunde förklara det med var att det kändes som om någon sadistisk satt under huden och långsamt och metodiskt skrapade huden innifrån med ett rivjärn. Hon hoppades att Elorthad inte skulle skygga ifrån henne och avbryta allt, hon tänkte inte på att han kanske också inte njöt av hennes manipulationer, det enda hon ville var att gömma sig och sin följeslagare från denna Locura som skrämde henne mer och mer. Mest på grund av sin otroliga dragning hon kände till den främmande tiken.