[Reserverad för Bushi.]

Det var skymning och det skumma ljuset som låg mellan de mäktiga träden i Kaiwood var lätt ansträngande för ögonen. Och allt medan sommarsolen klättrade ned från himlen så blev det mörkare ut. Skulle det komma att bli helt mörkt? Det var osäkert, med tanke på den outgrundliga årstiden som var över dem. Våren. Vissa sade att den kom med liv, andra påstod att den bara lurade oss att glömma bort döden som väntade endast några månader senare. Det verkade som att det fanns två sidor av det hela, två sidor att se på saker och ting.
Den unga vargen som vandrade genom skogen var precis likadan. Han hade också två sidor, både ytligt och inom sig. Utseende mässigt fanns den svarta och den vita sidan. Inom honom fanns en glad, retsam ung hane, men också en psykopat som tog allt mer plats ju mer tiden gick.
Själv var han kanske medveten om det, men inte vidare brydd. Han var den han var, inget mer fanns det att säga om den saken.

[haha, fail... men tänkte att ifall det skulle vara ett tag bak i tidslinjen så blir det inget Chaosroll ;D]

[Nu ska jag bara säga dig att jag känner mig djupt ledsen i min själ så inlägget kanske inte blir så bra som jag hoppas på ;___:]

Ett dunkelt ljus klättrade sakta över den snåriga Kaiwood.
En rödvit gestalt rörde sig bland dom grova trästammarna. Ett par gulglödande ögon glimmade och avbröt den lätta dimman som hade lagt sig över platsen. Våren hade klättrat in i landet och dagarna blev längre än vanligt, men ty det visste inte denna unga gestalt. Hon var fortfarande ung och hade bara upplevt lyans mörker och vinterns blöta sörja. Den tjocka svansen svepte till och hon stannade upp. Den mörka nosen vädrade i den fuktiga luften och en svag doft av hanne drogs in i dom livfulla lungorna innan luften sedan pressades ut mellan dom svarta tunna läpparna. Dom vita tänderna skymtades i ett lite slugt leende och dom ljusa ögonen spärrades upp en aning innan dom ljusa tassarna åter igen började bära den unga honan fram men nu i ett lätt travande.

När mörkret nästan hade lagt sig över dom blev doften starkare och hon kunde även känna närvaron av en annan individ. Under större delen av sitt liv hade hon och systern hållit till kring lyan och blivit tränade av modern deras och detta var faktiskt första gången hon hade tagit sig till att söka sig utåt i reviret. Tillåtelsen var på hennes sida så länge hon inte klev utanför revirets gränser, frestelsen över att prova stack i benen men hon visste att modern inte skulle bli glad och då skulle träningen bli svårare och mer smärtsam. Även om smärta var nå hon gillade så ville hon inte göra sin mor besviken.

Hon stannade upp så gamla löv och grenar revs upp från marken och spetsade dom rödvita öronen och ljudet av tassar som rörde sig framåt uppfattades. Orange rörde sig i utkanterna på dom gula ögonen och den skära tungan gled över den svarta nosen och sedan dansandes över den vassa raden av tänder innan hon sedan svalde och höll munnen öppen och tungan lätt hängande utanför. Vem var denne varg som närmade sig, någon av hennes flockbrödrar eller systrar måste det ju vara men vem. Nyfiken gnistrade till i dom klotruna ögonen.

[funderar på om hon ska ha en iris eller ej... Men det skulle ju betyda att hon blir blind och det är ju inge kul ;___: Men det skulle vara sååå coolt med bara gula ögon ♥]

Det fanns ingenting som antydde om att natten skulle bli en hemsk natt. Det fanns inget orosväckande i luften; en fågel sjöng på avstånd och solens sista strålar värmde fortfarande svagt. Det var en lugn stämning, nästan romantisk och avslappnande. Men den bekom inte Shiva.
Han var likadan som alltid, oavsett väder och vind. En road ung hane som sökte efter äventyr och spänning, och fann detta i att reta andra tills det drev dem till vansinne. Kanske aningen sadistiskt, men fortfarade var han ung och fortfarande hade han mycket kvar som skulle komma att forma honom, så kanske den sidan skulle försvinna med tiden. Men samtidigt började han bli äldre, det syntes på honom. Hans drag blev mer maskulina, hans kropp kraftigare, pälsen strävare. Hela han genomgick en förändring från valp till ungvarg, och just nu var han mitt i den.
Men det gjorde honom inte osäker på sig själv, han visste vem han var - Det skulle han alltid veta.

Han kunde tydligt känna av energierna i omgivningen där han vandrade fram, kunde därför också utan problem känna av energin från en annan varg som verkade närma sig honom. Och givetvis väckte det Shivas intresse och de smidiga stegen styrdes åt hållet som den andre kom ifrån.
Genast ställdes frågan i hvuudet, var det en flockmedlem eller inte? Ifall det var det kunde han med lite tur få ett roande samtal. Ifall det inte var det kunde han med all säkerhet få nöjet att jaga bort denne från reviret. Som han såg det fanns det endast positiva saker med allt, och han var en sådan som hoppades på det bästa. Dock kunde man väl ifrågasätta hans synvinkel på det hela, då det bästa för honom sällan gynnade andra vargar.

Han vek runt ett träd och fick syn på den röda honan som han kände igen sedan tidigare. En som han hade mött på reviret, en som tillhörde flocken. Han hade sett henne snabbt några gånger, men inte mer än så. Han visste inte om hennes namn eller någonting särskilt som rörde henne, förutom att hon var Thzukis dotter. Och Thzuki gillade han, så det var ett litet plus för henne.
"Så, det är inte bara jag som är på vandring såhär i skymningen?" Han flinade emot henne, medan han väntade på ett svar.

[Alltså, även om de kanske inte har mötts eller så och Bushi endast har varit vid lyan i hela sitt liv så vet Shiva ändå om henne... Jag tänker, rykten går väl i TBB lika mycket som i andra flockar xD hehe, men ifall något inte passar med dina tankar om hurvida de har sett varandra osv så säg bara till så ignorerar vi det!]

[Asså jadå dom känner som till varandra fast kanske inte så jätte bra... Men du fattar xD Shiva vet vem hon är och att hon finns men kanske inte mer än så och lika för henne (:]

Hon väntade men inte länge fören en svartvit gestalt trädde fram bland träden.
Den glödande blicken granskade honom från topp till tå och mycket riktigt kände hon igen honom ifrån flocken. Den underliga värmen som strömmade i och runt hannen var så slående och annorlunda, så eget. Namnet hade hon nog hört men kommer inte ihåg det, anser inte att man borde lägga namn på minnet ifall individen inte väcker ens intresse nog. Men kanske skulle det bli ändring på det denna gång, kanske var han nog intressant för henne.
Dom flerfärgade öronen spetsades framåt då hannen började tala och det glimmade till i den nyfikna och klara blicken. Ett lugne leende sprack fram och hon la huvudet lite på sne och svepte till med den brandröda svansen.
"Nej det ser så ut min bästa herre." sa hon med en aningen retsam men lugn stämma. Hon menade inte att göra honom arg utan det var bara hennes sätt att tala på. Lugn och sansat men med en gnutta ironi. Men trotts med sitt lugna yttre så är hon inte i närheten av att bära samma lugn som sin mor. Hennes stubin var fruktansvärt kort och omöjlig att släcka då den väl har brunnit ur, en vandrande bomb är vad hon är.

[konstigt Dx]

[Haha, ja, men då är vi överens om det 8D]

Han stannade upp och granskade henne, nu när det väl fanns tid till det. Tidigare hade han inte haft varken tiden eller intresset till att se närmare på denna unga hona, men nu fanns det tid. Inget annat i omgivningen lockade hans intresse, och dessutom var det väl på tiden att han lärde känna de i flocken lite närmare. Eller, nog kände han väl dem men inte alla. Och han måste vet var han hade dem, ifall det var såna som var bra att känna eller såna som endast var hinder.
"Så, vad för dig hit ut..." Han tystnade några ögonblick, letade i minnet efter hennes namn, och fann det slutligen. "Bushi, va?" Han flinade emot henne medan han väntade på hennes svar.

[gaaah, kommer inte på något mer att skriva D;]

[De låter bra : D]

Hon fuktade den mörka nosen samtidigt som hon lät sin gula blick granska den svartvita hannen från topp till tå. Han hade ett ytters udda utseende, udda men fascinerande.
Det ryckte till i dom tjocka öronen då hennes namn nämndes och ett brett flin sprack fram. Han kommer tydligen ihåg hennes namn men själv kunde hon knappt minnas vad han ens skulle kunna tänkas bära för namn. Hon var tyst en kort stund för att bläddra bland dom få namn hon hört och ett lät att passa den tvåfärgade hannen.
"Hmm, nyfikenhet förmodar jag." den rödvita svansen svepte till.
"Ni själv... Shiva?" hannens retsamma flin svarade hon bara med ett kallt och roat leende. Vaktade han inte sin tunga så skulle han kunna få det hett om öronen. Oavsett om dom var medlemmar av samma flock eller delade samma blod så var hon en Infero som inte lät sig stoppas av vem som helst när tråden väl hade brunnit ner.

[Fail Dx]

Han nickade kort vid hennes ord, nog var det i de allra flesta fallen nyfikenhet som drev de unga bort från det de kände till. Han visste, han hade själv fortfarande inte riktigt blivit av med sin egna nyfikenhet. Men den började försvinna, åtminstone sjunka till de grad så att han kunde hålla sig i Kaiwood utan att bli frustrerad och finna skogen tråkig. Och det kunde vara en mycket bra egenskap, då han ville hålla sig i närheten av flocken. Det kändes som att något stort skulle hända snart, och det ville han vara med om.
"Nog är det jakten på äventyr som driver mig," svarade han henne medan han satte sig ned. Dock så drev det honom inte så långt bort denna gång, utan endast hit. Som sagt, han ville hålla sig i närheten.
Blicken gled över den rödavita honan, och för några ögonblick slöts ögonen så att han klart och tydligt kunde de sprakande energin som kom från henne. Han kände igen den, eller rättare sagt, den var mycket lik Thzukis energi. För att inte tala om att den unga honan hade några kroppsdrag från den kraftiga infernovargen som Shiva hade tränat med för ett tag sedan. Ett svagt hummande kom ur hans strupe vid tanken, han gillade Thzuki.
"Jag har inte sett dig mycket tidigare, hade du haft otur hade jag kanske misstänkt att du varit en inkräktare. Tur att du är så lik din mor." Han flinade mot henne.

Hon klippet till med öronen och la huvudet på sne. Vad var det han sa, att hon var lik sin mor. Tanken var lustig men samtidigt roande och hon kunde inte låta bli att le ett brett och småkyligt leende. Enligt henne så fanns det inget som var likt hos den färgsprakande modern förutom att dom båda hade elden som deras redskap.
"Då var det väl tur då att jag är lik min moder. Men låt mig få fråga, hur menar ni då ni säger det?" hon hade rätat upp sig och följde hannens rörelser och satte sig ner. Han var större än henne mycket större men hon var fortfarande ung och ovuxen i mycket. Kraft, längd och styrka. Avundsjukan över att han var äldre och mer erfaren fick det att bubbla lite grann inom den rödvita kroppen men hon la band på sig själv och visste att onödigt bråk inte skulle lösa sådana situationer. Även om hon älskade känslan av att slåss så fick hon väl ta ut det över sin yngre syster som är helt värdelös på alla sätt och vis. En skam för flocken, modern och värst av allt henne själv. Bara att tänka på den svaga och patetiska systern fick dom gula ögonen att lysa vilt och öronen vinklades lätt bak emot nacken. Hon visste mycket väl att man inte skulle ta livet av dom som bär samma blod men är dom så patetiska som Dhalai så förtjänar dom inte ens att låta sina smutsiga tassar att nudda marken.

[Så... konstigt .___.]

Han log lätt och blicken som han gav henne var retsam på ett charmerande sätt, nästan som om han försökte förföra någon som han såg ner på.
"Energier," sade han med ett lättsam ton som svar på henne fråga medan han satte sig ned. Svansen lades över de två framtassarna och han fortsatte granska henne med den smått underliga blicken. "Du utstrålar samma livliga hetta som din mor, ni är utan tvekan mycket nära släkt."
På något sätt kunde han förstå varför hon frågade, för sanningen var den att hon inte alls liknade Thzuki till utseendet. Kanske vissa drag fanns där, men inte mer än så och ifall ryktena inte hade nått hans öron eller ifall han inte hade kunnat känna av energin som hon utstrålade, hade han aldrig kunnat gissa på att det var Thzuki som var moder till denna unga hona. Ännu en gång kunde han känna sig nöjd med kraften han ägde, mycket nöjd.
Dessutom gillade han att få förklara saker för andra, främst för att det fick honom att känna sig aningen bättre än dem då han visste mer. Det gav lite extra kraft till hans ego varje gång det hände.

[Vilken liten egotrippad sak hajna var xD]

Hon fuktade nosen och lyssnade intressant på hennen.
Så energier var de som denna tvåfärgade hanne besatt, påminde om en liten berättelse som hennes mor hade berättat för henne en gång. Om en ung hanne som bar elden inom sig men använde energier som hjälp och kraft. Det glimmade till i den gula blicken och hon la huvudet lite på sne och log brett emot Shiva. Det glöde vagt om de breda grinet och hon lät den skära tungan glida över dom rödaktiga tänderna, ett fräsande och ilsket pysande ekade ut i tystnaden samtidigt som moln av het ånga sten från de öppna gapet. Tänderna slog ihop i ett smattrande ljud och hon hummade lätt för att sedan sära på dom mörka läpparna och tala men förblev tyst i knappt en sekund. Han verkade gilla sin kraft ytters mycket, det behövde hon inte se utan kunde utan problem känna på hannens flammande kroppstemperatur.
"På det viset. Kan ni inte berätta lite mer om dessa energier?" dom ljusa tassarna hade närmat sig hannen lite mer för att sedan slå sig ner knappt en meter ifrån den svartvite. Dom ljusa ögonen lös vagt och gav ifrån sig ett pulserande sken. Rösten var ljus och aningen söt, inte kylig ytan söt och nyfiken. Det fanns inga tecken som tydde på de lilla spratt hon spelade, den lilla teatern hon försökte dra igång. Inte ens den med telepatins förmåga skulle kunna se vad hon tänker i en stund som denna.

"Visst kan jag det," kom svaret med en nästan nonchalant röst. Shiva hade märkt intresset i hennes röst och ögon, och han gillade att kunna intressera andra. Det var en form av makt för honom. Inte för att han kanske önskade kontrollera andra, men vem kunde neka till att makt kändes bra?
"Allt levande - Varelser så som du och jag, men också träden och marken - utsöndrar någon sorts energi. Och det är dessa jag kan känna, till och med se ifall jag har ögonen slutna. Dessutom är energikraften mycket effektivare än synen, då den når längre än ögonen."
Nöjd. Stolt. Det hördes i hans röst att han gillade sin förmåga. Kanske det uppfattades som skryt, kanske det också var så att han skröt. Men han gillade det, i hans värld var faktiskt han en av de viktigaste sakerna. Efter flocken såklart. Och i vissa stunder härjade även känslor och begär. Men i slutändan så var han den viktigaste, han och TBB - Hans hem, hans familj.
De mörka ögonen granskade honan som hade kommit närmare och satt sig ned. Thzukis dotter... Han gillade modern, kunde avkomman vara lika intressant?

[Skumt... xD]

[Segt svar... men ska försöka mig på nå bra xD]

Hon kunde tydligt höra hannens stämma och vad den talade om. Försökte han påstå sig bättre än henne så var det ett meningslöst försök. Ville han visa sig bättre än henne så fick han göra det igenom kontakt, strid och massa. Inte ord som lika snabbt rann bort som dom hade nått henne. Men visserligen så kunde hon inte undgå ifrån att medge att detta med energi var lite spännande. Det var nog så effektivt som hon hade hört om, som hennes äldre bror hade och bemästrade.
"Mycket intressant Shiva. Men är det allt ni kan göra med denna energi? Att se." det glödde svagt i dom ljusa ögonen och hon såg honom närma sig för att sedan sätta sig ned.
Historierna om hennes två äldre syskon fick denna hanne att se svag och patetisk ut jämtemot dom. Att hennes långe och elegante bror kunde kontrollera energier i redan mycket ung ålder talade tydligt om hur mäktig han var. Även om hon aldrig har sett honom med egna ögon så kan hon ständigt känna hannens närvaro. Hennes äldre syster var nog mer en besvikelse då hon inte ens kunde kontrollera elden före hon lämnade mor. Tragiskt men styrkan hade hon tydligen med sig, lika stark och snabb som Thzuki. Imponerande var allt Bushi kunde tänka om sin familj förutom hennes jämngamla syster, hon var en skam för hela flocken och familjen. En skam av TBB och avkomma av Thzuki.

Hennes fråga fick Shiva aningen ställd. Tankarna började för några ögonblick susa fortare genom hans huvud då han funderade över vad som kunde menas med frågan egentligen. Vad exakt menade hon med påståendet att han bara kunde se? Han hade inte riktigt tänkt på det tidigare, det hade varit så naturligt för honom att energier fanns överallt omkring honom men att det inte var något han kunde kontrollera, men nu startade hennes fråga en tankegång hos den ännu unga hanen. Kunde det vara möjligt att det fanns mer han kunde göra?
Han granskade henne med de mörka ögonen med en fundersam min i det tvåfärgade ansiketet.
"Jag kan se energier, inget mer." Visst hade han provat då han var yngre, att böja dem efter sin vilja. Men han hade inte lyckats, och med tanke på att han var den enda i flocken som faktiskt hade energi som en kraft fanns det inte någon som kunde lära honom de djupaste hemligheterna som rörde energikraften. "Och jag är nöjd med det."
Plötsligt kände han ett behov av att försvara sig själv och sin energikraft. Visst hade Bushi medgett att hon fann det hela intressant, men han kunde inte låta bli att tycka att det lät som om hon såg ner på honom en aning.
Han var ingen man såg ner på, det var han övertygad om.

Ett slugt leende hängde i dom mörka läpparna och hon tippade bak öronen lite lätt för att sedan vinkla fram det ena lite lätt. Så han var nöjd över att bara kunna se, vem försökte han lura. Inte Bushi i alla fall. hon kunde tydligt känna att han ville nå mer men hon visste inte riktigt vad. Men alla ville dom väl bli starkare, bättre och mer respekterade, fruktade. Men han verkade nöja sig med att bara kunna, se. Nog kunde hon även se med hjälp av sin värme, se och känna värme. Inte lika tydligt och bra som denna tvåfärgade hanne men nog var hon nöjd över det, men inte nog. Hon älskade att kunna se andra lida under hennes hetta, höra andras klago tjut då hon högg sina glödheta tänder i dom. Och han verkade bara nöja sig med att se dom. Patetiskt.

Bushi fnös till och skakade på huvudet för att närma sig Shiva lite till.
"Så ni är verkligen nöjd med att bara kunna se." det var mer ett påstående än en fråga och man kunde tydligt höra att hon var verkligt road över hannens svar, hanns ordval. Och han var en TBBare, säkerligen en stolt sådan också men ville inte mer än detta med sina krafter, sin rang och stolthet. Den mörka manen låg tätt emot nacken och dom tjocka öronen klippte till samtidigt som hon spänt väntade på den tvefärgade hannens svar.

[Asså gud, hon känner sig så överlägsen just nu xD *älskar det!*]

Käkarna pressades samma lite lätt då han hörde hennes ord. Han var inte riktigt säker på om han gillade vändningen som detta samtal hade tagit. Han kunde höra att hon försökte få fram någon sorts reaktion hos honom, nästan som om hon retade honom, provocerade honom. Det viktiga var väl att inte låta det hända. Men samtidigt kände han sig smått irriterad eftersom att hon, den yngre av dem två, hade frågat ifall han "bara" kunde se. Vadå bara? Det var då betyligt mer än vad hon kunde i hans ögon, så hon hade ingen rätt att kritisera honom.
Samtidigt kunde han inte låta bli att gilla hennes kommentar eftersom att det gett honom en annan syn på det hela. Kunde det vara så att han energikraft hade utvecklats mer? Han hade försökt andra sakar när han var liten, andra idéer om att flytta energier och använda dem. Det hade inte gått alls då, men kanske han hade varit för ung?
Det var värt att försöka igen.
Men inte nu, inte framför henne. Han vägrade göra sig till åtlöje framför denna unga tik. Till viss del kunde han inte låta bli att gilla henne, men samtidigt kunde han i detta läge aldrig se henne bli en vän.
"Eller nöjd och nöjd... Visst önskar vi alla mer styrka, mer makt. Det jag menar är att ifall min energikraft inte utvecklas till mer än det den är idag, så kommer jag inte att klaga över det." Han ändrade sina ord smått, för egentligen var det sant. Han var nöjd med den, men det hade kommit ut på fel sätt när han försökte försvara sig själv. Nu när han fått en annan synvinkel på saker och ting, visst önskade han mer. Så han ljög åtminstone inte åt den elda valpen.

Hon fnissade lätt och skakade på huvudet.
"Så ni säger att ni är nöjd när ni skulle kunna göra så mycket mer." hon gick ett granskande varv runt Shiva för att stanna tätt intill honom vid hans vänstra sida.
"Du vet, ingen är stark och fruktad i början. Men aldrig blir man det heller om man inte har något att sätta skräck i sina offer med. Och er energi är lite... Meningslös." hon lämnade hans sida och satte sig framför hannen och såg emot honom med en lite provocerande min och väntade spänt på vad han skulle säga. Hon visste mycket väl att han var äldre än henne och bar en högre rang och mäktigare blod än henne, men trotts det så visste hon lika väl som honom att det inte finns plats för veklingar i denna skog. Trotts att hennes mor inte var ledare så betedde hon sig som en och hon gjorde det med en hjärnhand som ingen i denna flock tidigare skådat och Bushi gillade det. Gillade hur hårt det var och att sätta skräck i små patetiska varelser trotts hennes unga ålder.

[kort Dx men skulle tydligen iväg och köpa glass så xD Skickar mailet till dig sen : D]

Shiva såg henne rakt i ögonen och de mörka ögongloberna i hans huvud verkade nästan brinna då han hörde orden som gled över hennes läppar. Och sedan, då hon vandrade vidare för att åter sätta sig framför honom, fnös han kort utan att kunna hindra sig själv från det. Thzukis dotter, jovisst. Men han började tro att det kanske endast var Thzuki som var värt att gilla.
"Meninslös säger ni? Jag är oslagbar när det kommer till orientering. Jag tar aldrig ett steg som får mig det minsta ur balans och jag kan upptäcka saker långt innan du gör det, om du upptäcker dem över huvud taget."
Vad hade detta möte eskalerat till? En kraftmätning? Eventuellt, fortfarande var det oklart vad som gällde och vilka regler som skulle komma att styra de unga vargarna. Var de stod i förhållande till varandra.
Shiva var övertygad om att han var mäktigare än henne.
Tungan fuktade snabbt läpparna och han drog på sig det lilla leendet igen. "Och det är jag nöjd med. Självklart har jag saker som kan sätta skräck i mina offer, energin är en av dem. Men precis som dig, skulle jag inte klaga ifall jag fick fler verktyg." Han flinade, hade åter det hånande uttrycket i ansiktet. "Du verkar alldeles för ung för att förstå."

Ett hummande skratt lämnade den unga varginnan då hon hörde den svartvite tala. Så han hamnade aldrig ur balans, enligt henne så är det precis vad han är. Ur balans. Känslan över att vara överlägsen, starkast och bäst var något som denna hanne tydligen var besatt av och det verkade som om att hon hade rubbat något i det. Samtidigt som taken for igenom hennes huvud spred sig ett brett leende över dom svarta läpparna och hon skakade på huvudet. Stegen hade för henne en bit framför Shiva och den rödvita varginnan såg upp emot skyn med ett mycket övertalande leende innan dom gula glödande ögonen föll på hannen igen.
"Jag för ung, ni är inte så mycket äldre min bäste Shiva." fnittrade hon fram lite lätt och närmade sig honom ytterligare en gång för att stanna precis framför honom. Så pass att dom båda skulle kunna hugga varandra. Värmen ifrån honom var lockande men inte lika stark och hennes, han bar en normal temperatur men ack så vildare än någon annan hon träffat på. Till och med hennes mor bar ett lugnare inre, men mycket mer skrämmande än Shiva. Även om hon vuxit upp med den färgsprakande inferotiken hela sitt liv så var hon lika oläsbar som en obruten bok. Intressant men skrämmande på samma gång. Systern däremot var inte lika svår att läsa, nej hon stod ständigt öppen och nästan läste upp sidorna för en.

"Så så, nu ska vi inte skapa en luft som ingen sedan vill andas. Jag har ett förslag till er, om ni vill följa den eller ej är ert val, inte mitt. Men jag vet någon som skulle kunna hjälpa dig med er energi. Göra er starkare." hon såg in i hans ögon med ett mystisk uttryck. Glöden dansade graciöst i dom ljusa ögonkloten och hon svepte till med den tjocka svansen.

[Funderar på om jag ska låta henne ha helgula ögon... Men då ser hon ju inge .__. Damn... <'3]

Det var med en butter min han glodde på henne då hon fnittrade, öronen var bakåtstrukna och munnen sammanpressad. På något vis kändes det som att hon hånade honom, och han gillade det inte. Dock var han inte säker på att det var så, och utan att han direkt gillade sitt eget beslut valde han att vara tyst och inte säga något mer åt henne. För till viss del hade hon faktiskt rätt, han var inte mycket äldre än henne. Men mycket mer mogen, åtminstone ifall man frågade honom själv. Shiva var, och skulle nog alltid vara, en liten egoist som inte gillade när andra var bättre än honom. Åtminstone inte andra som inte hade någon särskild betydelse. Det var skillnad med Blossom oc Ijin, de måste vara bättre än honom för att hans värld skulle fungera. Men Bushi... Nej, hon kunde inte vara bättre än honom och därmed hade hon heller ingen rätt att håna honom såsom han alltid hånade andra.
Men den bistra minen byttes snart ut mot något annat, då öronen spetsades och det glimmade av intresse i de mörka ögonen. Vad var det hon nu talade om? Han ville gärna veta mer, mycket mer.
"Så du tror att du har ett förslag som kan göra mig starkare? Det låter föga troligt, om jag ska vara ärlig, Bushi." Han flinade åt henne, återigen med ett retsamt uttryck och han gav intrycket av att han inte alls trodde på henne. Nästan som att han såg ned på henne bara för att hon sade de orden.
Men det var inte intressant.
Han hade hört dem, och det hade väckt ett intresse inom honom. För visst strävade han efter att bli starkare, visa sig värdig, nå en hög rang, bli omtalad, bli ökänd. Och han var villig att ta till sig alla de saker han kunde möta på sin väg genom livet ifall de på något sätt kunde hjälpa honom framåt mot styrka.
"Men å andra sidan, jag har inget att förlora på det. Låt mig höra vad du har på hjärtat."

Hon såg lite snett emot honom men sa inget utan ryckte lätt på 'axlarna' och hummade. Om han ville lyssna eller ej kunde hon inget göra åt utan då fick det väl vara. Då han ville att hon skulle berätta mer sprack ett belåtet leende fram och hon vände sig emot honom. Så han ville söka det som kallas styrka. Ville han bli starkare eller ville han försöka vinna övertaget i detta samtal, om det var det han försökte så skulle han inte lyckas. Inte denna gång i alla fall. Tungan fuktade nosen och hon la huvudet på sne.
"Det finns en hanne där ute som kallar sig på Caligato, finn honom och har ni tur så kommer han att visa er vägen till er sanna kraft." blicken vandrade ifrån Shiva och upp emot skyn och leendet försvann.
"Om han inte är direkt motvillig så tror jag namnet Rödhake han hjälpa dig."

Huvudet lades aningen på sned och det syntes i hans ögon och hela ansiktet att han funderade. Leendet hade dött ut och utbytts mot en sammanpressad min som gjorde det klart för den unga honan att Shiva koncenterade sig på henne. Eller rättare sagt, hennes energier.
"Och hur vet jag att du inte ljuger?" Det var det han försökte se, ifall hon ljög eller inte. Och sanningen var den att det verkade som att hon talade sanning. Men det lät otroligt. En varg någonstans där ute som kunde hjälpa honom? Hur visste hon om denna varg? Klart att han undrade, ifrågasatte. Speciellt med tanke på hur han själv såg på andra, som hinder som måste röjas ur vägen på något sätt. Såg inte andra honom på samma sätt? Kanske detta endast var ett sätt för Bushi att röja honom ur vägen, åtminstone för en tid. Men det kändes inte på energierna, hon verkade tala sanning.
"Varför är du så villig att hjälpa mig?"
Öronen var fortfarande spetsade och det var uppenbart att han skulle lyssna till varje ord hon sade. Caligato, namnet på den hon talade om, hade han redan lagt på minnet. För visst fanns en iver inom honom, en önskan om att söka upp denna Caligato och se vad som fanns att hämta där.

Ett leende sprack upp och hon rörde sig emot honom.
"Ni vet mycket väl ifall jag ljuger eller ej." sa hon med en retsamt lugn stämma och la huvudet lite på sne. Såg emot honom med en lika retsamt lugn blick.
När han frågade varför hon hjälper honom drog det breda leendet sig tillbaka till ett finurligt flin och hon vände sig ifrån hannen och började sakta röra sig ifrån honom men stannade bara efter några steg. Frågorna var många och svaren lika så, men det var inte alltid säkert man hade dom rätta svaren till hands då dom behövdes.
"Se det så här, jag vill inte låta mor ha svaga soldater i flocken." dom glödande ögonen såg bak emot honom över axeln med en menande och kylig blick. Nog må han vara äldre och kanske mer erfaren än henne, men när han inte kunde göra nå annat än att röra sig snabbt och se utan ögon så kunde hon inte finna det annat än löjligt.

Han släppte henne inte med blicken där hon rörde sig, vandrade först emot honom och sedan ifrån honom, som om hon tänkte lämna platsen. Huvudet lades aningen på sned och öronen var hela tiden spetsade för att inte missa ett ord av vad hon sade. Det var intressant, verkligen, även om han inte tänkte erkänna det genom att säga det rakt ut.
Han fnös till och såg bort från henne för några sekunder när hon sade anledningen till att hon hjälpte honom.
"Det är ingenting som du behöver oroa dig för. För det första är det inte din mor som leder flocken, även om hon kanske beter sig på det viset. För det andra är jag inte den svagaste länken, snarare en av de starkaste. Och jag kommer knappast bli svagare allt medan jag växer."
Flinet var tillbaka på läpparna och det var med en road min som han såg på henne. Det verkade nästan som om hon hade trott på sina egna ord.
Svaga soldater...
Ifall det var det som Bushi oroade sig över borde hon verkligen se över de andra ynglingarna som fanns i flocken, för många av dem var tveksamma, osäkra. De borde sållas bort före honom.
Men fortfarande hade han namnet i huvudet, och han var fast bestämd om att söka upp denna Caligato.

Hon hummade lätt och såg emot honom med ett oroväckande lugnt uttryck.
"Jag oroar mig inte för det. Men oavsett hur mycket ni vill dölja det eller ej så kommer ni att följa mitt råd." hon la huvudet lite lätt på sne och svepte till med den tjocka svansen och började att röra sig ifrån platsen. Det lös om hela hannen och hon kunde tydligt känna det på hans dansande värme. Var det någonting hon hade lärt sig redan som ung så var det att läsa av andras kroppstemperaturer och humör. Mycket effektivt och intressant då det var som att läsa en bok men utan ord, bokstäver och siffror.

[Hade tänkt att hon typ försvinner in i skogen så avslutar vi typ här? :3]

Han granskade henne där hon stod med ryggen mot honom, och leendet växte med varje ord som hon sade.
"Självklart, det tänker jag inte neka till." Rösten var självsäker och bestämd. Visst skulle han söka upp denna Caligato, det vore bara dårskap att inte göra det. Och även om han inte ville att Bushi skulle veta om vad han gjorde skulle hon säkerligen märka hans frånvaro då han inte längre var nära till hands för flocken. Det var alltså ingenting att ljuga om.

Han reste sig även han då hon började vandra bort från honom. Det fanns mycket ord kvar inom honom, men det verkade inte vara rätt tillfälle att släppa fram dem. Så han höll tyst, granskade den rödvita honan.
"Jag antar att vi ses snart igen," sade han innan även han vände sig om och tassarna började röra sig. Han kanske hade uppskattat hennes sällskap på något underligt vis som han ännu inte förstod riktigt, men just nu var ensamhet något han ville uppleva. Han hade en resa att planera, han var tvungen att fundera över detta.
Han tvärstannade plötsligt och vände bak huvudet. "Förresten, var kan jag finna denna Caligato du talar om?" Under tystnad väntade han sedan på ett svar, hoppades att hon inte bara skulle fortsätta gå.

[visst, svara bara på Shivas fråga så kan hon gå sen ;D]