Solen hade börjat röra sig över himlen och var på väg tillbaka. På väg att lysa upp en annan sida av välden eller bara på väg att försvinna. Hon hade lärt sig att den återvände för att skina på henne ännu en dag, en av de många kunskaperna hon lärt sig den senaste tiden. Trots att solen flyttade på sig var det fortfarande några ljusa timmar kvar. Personligen hade hon inget mor mörkret när det lade sig som ett täcke över marken. Det var mysigt, men samtidigt ingav det en känsla av kontrollöshet. Man visste inte vad som nalkades blott några meter framför än. Fast hon spenderade dygnets mörka tid i träden, där kände hon sig trygg. Som om hon satt skyddad med möjlighet att kolla ner på världen. Som om hon satt ovanpå världen och att hon kunde se alla svar. Fast det svarade inte på de frågor hon helst villa ha svar på, vem hon var och vart hon kom från.
Hon gick sakta för att inte de sårskorpor som prydde hennes kropp skulle gå upp. Man kunde skymta hennes revben under den ljust blåa pälsen. Fast nu när solens strålar studsade mot den såg hon nästan vit ut, bara att någon hade strött små bitar av den böljande himlen över hennes kropp. Hennes vingar var även de fyllda med märken från en strid hon inte mindes, men det hade läkt väl. Onaturligt fort, eller det kanske var naturligt. Varje dag så krympte hålen i dem med millimeter, eftersom hon aldrig bevittnat en annan läkning ter sig detta som normalt.
Hon såg sig runt på landskapet och lade varje träd, varje fågelkvitter och varje vindpust på minnet. Det var vackert, det lummiga ljuset som de mäktiga trädkronorna släppte igenom. Talea satte sig långsamt ner och insöp den friska luften. En lätt vindpust lekte i den ljusa pälsen innan den fortsatte sin resa mellan trädstammarna. Det var ganska lätt att ignorerade den smärta som fortfarande levde i kroppen och hon gav ifrån sig en nöjd suck. Det var inte länge sedan hon knappt kunde röra sig utan att en våg av obarmhärtig smärta pulserade genom hennes kropp för varje muskel hon rörde.

Den rätt stora gråspräckliga hanen rörde sig lungt fram mellan träden i den gröna lövskogen. Hans stora vita ängla lika vingar låg tätt mot hans kropp och de gulgröna ögonen betraktade skogen medan han lugnt gick fram. Mellan käftarna bar han en vildhare han lyckats fånga för en stund sedan. Han ahde redan ätit en då han fick tag i denna men då den hoppade fram rakt framför honom kunde han inte motstå en så enkel måltid så han tänkte äta den senare.

Då vinden svepte förbi honom kände han en doft med den och han stannade upp. Vädrade och övervägde hur han skulle göra. Öronen klippte på hans huvud och den långa gråspräckliga luggen dansade i vinden. Han bestämde sig för att fortsätta sin väg. Kanske skulle han stöta på den avrg han känt doften av eller så skulle de inte mötas.

(Ledsen för de sena svaret. hade glömt detta roll)

Talea tassade lätt över de löv som vinden tagit från dess plasts högt uppe bland trädkronorna. Vinden kändes dock inte närvarande, utan det kom små vindpustar med jämna mellanrum. Med de lätta återkommande vinddragen kom det en doft. En doft av varg. Det var inte samma doft som hon känt tidigare, alla dofterna hade skiljt sig distinkt från varandra. Hennes instinkt sade henne att vända om, fly och försvinna. Hennes kropp var inte i skick att möta en annan, inte så vänlig sinnad varg. Hon hade visserligen haft tur med sina försa möten men vem visste hur länge den turen höll i sig. Med den kondition hon var i nu kunde hon inte slåss, hon var magar och större delen av kroppen var fylld av veckogamla sår. Fast hennes rygg, precis under vingarna, syntes inga spår av de rivmärken som tidigare prytt dem. Varför? Det hade hon själv ingen aning om.
Samtidigt som hennes förstånd sade henne att vända om och att inte följa doften fanns möjligheten att den främmande vargen visste någon om hennes förflutna. Att den skulle plocka fram ett minne eller berätta mer om förmågor för henne. Lära henne något mer om den värld som fortfarande tycktes främmande. Med detta i tanken fortsatte hon med bestämda steg mot den riktning doften kom ifrån.
Efter en stund blev doften starkare, hon kunde nästan känna närvaron av den andra vargen. Och mycket riktigt när hon svängde runt ännu en trädstam fanns det en varg. Det första hon slogs av var dess storlek, den var större än hon, större än någon av de andra vargarna hon hade träffat. Kanske var det normalt. Men den var inte lik henne, inte i utseende i alla fall.
- Hej.. sade hon med sin ljusa stämma, samtidigt som hon började undersöka den främmande vargen lite noggrannare med sin isblåblick.

Då den ljusa lilla vargen dök upp klippte han till lite med öronen och lade huvudet lite på sned. Han betraktade denne ingående med sina gul gröna ögon och nickade lite som hälsning. "God dag fremdulo" Hans stämma var lugn och han mötte lugnt de isblå ögonen. Lade hennes utseende på minnet. Hon såg inte u som någon varg han mött förut. De sköra vingarna såg näsan ut att vara för sköra för att flyga med. Han lade sina egna stora vita vingar till rätta mot kroppen.

"Mitt namn är Riqueza. Vad är ert namn?" Han frågade henne med en vänlig stämma. Kanske skulle hon presentera sig då han presenterat sig fört.

Hennes isblåa ögon såg rakt in i hanens gulgröna medan han talade. "fremdulo", det var ett ord hon inte kände igen. Tidigare har alla orden kommit till henne, de hade funnits där när allt annat var borta. Skulle hon fråga vad det betydde? Hon kunde nästan gissa sig till betydelsen, men, tänk om det var hennes ras? Om han kände igen henne, att det skulle vara hennes namn kändes lite otroligt, men vem vet. I vilket fall väntade hon till att han talat färdigt. "Riqueza", hon smakade på namnet och lade det sedan på minnet.
Hon hade hört talas om att det fanns vargar med vingar, vingar som inte liknade hennes egna. De hade blivit beskriva som korpvingar, även om dessa inte var svarta så hade de samma känsla över sig. I vilket fall kunde hon klart och tydligt urskilja att deras vingar inte var av samma sort.
Hanens fråga, angående hennes namn, gjorde henne lite osäker. Den förvirring som kändes syntes tydligt i de blåa ögonen. Vad skulle hon svara? Hon hade ingen aning. Snart skulle hon bli tvunget att ta något namn innan hon hittade sitt riktiga. Det kändes fånigt att behöva förklara sin minnesförlust för främlingar. Men det fanns inte mycket att göra åt det nu,
- Jag saknar minne av mitt namn, sade hon med sin lena stämma. Det var utan att säga för mycket, men samtidigt inte oartigt. Eller det ansåg inte hon i alla fall.