Natten lika svart som den mörkaste grotta, lika tyst och livlös som de mörkaste skog. Men ty ändå fanns de liv om natten som om dagen men allt rörde sig på ett helt annat sätt, natten var jaktens timma, timman för dom små försiktiga individerna som hoppades få slippa odjuren och avsluta sitt liv i förtid. Men ty så glömmer dom alltid att under natten rör sig dom farligaste jägarna, dom som vet att blodet inte syns under nattens timma, dom som vet att ingen hör dig då ditt panikslagna skri ekar ut i skyn. Månens kalla sken lös inte över dalen denna natt det var nymåne och de enda som lös upp landet var dom sprakande stjärnorna som brann på himlavalvet, inte lika starkt som månen men inte långt ifrån. En ensam varg satt under ett träd och såg upp emot den gnistrande skyn samtidigt som vinden svepte över den matta pälsen. Men tung suck lämnade den svarta nosspegeln och den mörka svansen svepte till över den jordiga backen. Här hade det skett nå otrevligt för inte allt för länge sedan, marken var upptrampad och bränd och allt liv inom en större yta hade försvunnit helt. Hade de pågått ett slagsmål eller krig, vilket som så hade de föröda stor smärta för naturens alla individer. Dom lysande ögonen såg sig om över den stora och nedtrampade slätten innan han reste sig upp och började att röra sig framåt längst träden. Den matta svarta pälsen gjorde så att varken månen eller nå andra sken reflekterades, ett perfekt kamouflage och dom ljusa ögonen smälte in med himlavalvet, ja dom såg ut som två extra stjärnor. Inte heller förde han nå ljud med sig där han tog sig fram, som en osynlig vålnad tog han sig fram bland stock och sten lika smidigt som vanliga individer skulle göra under dagtid.

En doft nåde den mörka hannen som genast stannade upp och spetsade öronen och såg sig vaksamt om, doften tillhörde någon yngre hanne mer än så kunde han inte säga utan fortsatte framåt med lugna steg. Vem denne främmande varg var visste han inte och kunde inte heller se honom med sitt överlägsna seende vilket tyder på att ännu befinner han sig utom synhåll. Den mörka svansen svepte till och åter igen stannade han upp under ett träd och den mörka robusta kroppen smälte in i skuggorna och dom ljusa ögonen tindrade som dom tusen tals stjärnor gjorde. Vem än denne okände var så var han på väg hit de kunde den nattsvarte hannen säga och känna så varför inte sitta och vänta in honom, det kunde kanske bli ett intressant möte.

[pax till Shiva xD]

[Sorry för segt svar, men nu kommer Shiva 8D]

Det var med tysta steg som den unga hanen tog sig fram över slätten. Han kunde känna många dofter, emn använde inte nosen för att visa vägen framåt. Sanningen var att han gick med slutna ögon, just för att han visste att dessa ändå inte skulle vara till så stor hjälp i mörkret. Om natten lade han inte sin tillit på sina vanliga sinnen, utan på energikraften han besatt och inte hade några problem att kontrollera. Och i detta nu talade den om för honom att det fanns svaga rester av energier överallt runt omkring honom. Det hade vistats många vargar här, med många olika krafter och många olika sinnesstämningar. Nosen registrerade doften av blod, mycket blod, torkat blod. Gräset under tassarna kändes nedtrampat. Och Shiva drog den enkla slutsatsen att detta måste ha varit en plats för en stor strid. Och det kunde inte heller vara länge sedan den ägde rum då energierna efter vargarna som varit på platsen fortfarande hängde kvar i luften.
Men det berörde honom inte så mycket, utan han fortsatte sin vandring. Månen sken ovanför honom, omgiven av tindrande stjärnor som blinkade mot marken. Shivas utseende var av delad karaktär - Den ena sidan svart vilket fick honom att smälta in i natten, men den andra sidan vit vilket genast avslöjade hans närvaro. Så för honom spelade det ingen roll ifall det var natt eller dag, han visste att han ändå hade kamoflauge för båda precis som han saknade kamoflauge för båda.
Plötsligt gled en stark energi upp på hans mentala karta. En som inte kunde tillhöra annat än en varelse som faktiskt befann sig på platsen. Och uppenbarelsen fick Shiva att stanna upp. Han funderade och allt medan han gjorde det så gled ett snett leende fram på läpparna. Detta kunde bli intressant.
Så med smidiga steg, utan att öppna ögonen, så fortsatte han framåt guidad av energierna i omgivningen.

[Lol... Emmsa du söta sak~ De finns ingen måne inatt, det är nymåne = ingen måne alls x'D ♥]

Någon befann sig i närheten det var ett som var säkert. Men hur långt bort denne individ befann sig visste han inte riktigt men kände att den närmade sig lugnt men säkert. Dofterna blev starkare och en lite konstig känsla började att gro inom den nattsvarta hannen då han satt under trädets slukande skuggor. Skulle han börja röra sig framåt eller sitta kvar. Med en sammanbiten min beslöt han sig för att sitta kvar. Förr eller senare skulle väl denna unga och främmande individ träda fram och dessa två individer skulle träffas under stjärnhimlens månlösa natt.

Och sant som de var sagt kunde Chargie se en varelse träda fram bland träden och en synerlig udda i utseende. Aldrig hade han sett en med en nattsvart och andra vit som nyfallet snö på vardera sida om kroppen. Dom vagt lysande ögonen granskade den unga hannen och ett lite snett leende spred sig i mungiporna. Men någonting förvånade honom och det var hur den främmande hannen tog sig fram, men slutna ögon. Snabbt drog han slutsatsen att denna unga individ måste ha någon kraft men vad de var kunde kan inte säga. Dom matta öronen klippte till i vinden svaga bris innan dom vinklades fram emot den svartvite hannen.
"God afton." stämman var lugn men med en ljuvlig klang och huvudet lades lite på sne.

[segt och dåligt svar! Dx]

[... xD ehm, då har jag aldrig skrivit något om någon måne 8D braaaa!]

Det var koncentration som styrde den unge hanen framåt. Han försökte stänga av de andra sinnena, försökte att endast låta energierna i omgivningen leda honom framåt. En övning som han hade fått lära sig i flocken, och som han uppskattade mycket eftersom att det var bästa sättet att öva på kraften på. Det var också enkelt, inte särskilt krävande, för det enda han egentligen behövde göra var att stänga av och sedan känna efter. Lätt.
En röst bröt tystnaden då han kom närmare främlingen vars energi på något vis verkade mörk, men det fick honom inte att öppna ögonen. Utan Shiva fortsatte lugnt framåt, stannade sedan när han ansåg att han var nära nog och öppnade ögonen. Två mörka gloder såg på de två lysnade ögonen som tillhörde den andre. Först var det endast dessa Shiva kunde urskilja i mörkret, vilket gjorde honom väldigt fundersam. För energin kom från en varg. Men sedan, efter att hans eget ögonpar hade vant sig lite vid mörkret, kunde han urskilja konturerna av den andres kropp. Det var en mörk hane, en som smälte in med natten perfekt. Åtminstone till utseendet.
"Var hälsad," svarade Shiva sedan och släppte koncentrationen han hade haft på energikraften. Genast blev hans synfält mindre då han inte längre kunde känna av ett lika stort område men fortfarande hade han perfekt koll på vad som hände runt omkring honom.

[Mysko inlägg... -.-]

Loo lyssnade till den yngre hannens ord och nickade som hälsning och möttes av ett par djupa och mörka ögon. Mörka som brunnar såg han in i dom och om det inte hade varit för att hans ögon lös så hade man nästan kunnat tro att han sökte efter nå i hannens blick. Men så var inte alls fallet. Chargie var mest fascinerad över hur den tvåfärgade hannen hade tagit sig fram och av ren vana så såg han in i ögonen på den andre. Ögon och dess mystik var något som intresserade den nattsvarta hannen. Ett leende kunde säga en sak men ens ögon kunde aldrig ljuga för en oavsett hur mörka eller ljusa dom var, man ska bara veta hur man ska tyda dom för att kunna veta vad en annan individ egentligen tänker och känner.
"En vacker natt att vandra i, inte sant?" sa han med samma klangfyllda röst och såg sig om och över himlavalvet innan den vagt tindrande blicken åter igen föll på den andre vargen.

En vacker natt, sade den andre. Var det så? Kanske. Han var inte vidare brydd för tack vare sin kraft såg han lika bra i dagsljus som i nattens mörker. Men ifall den andre tyckte att natten var vacker så tänkte han inte neka.
"Sannerligen," svarade Shiva med det lilla leendet fortfarande klistrat på läpparna. Han hade inget särskilt att vara glad över, inte heller var det ett leende som han tog fram för att vara trevlig. Det tillhörde endast hans personlighet. Han hade aldrig tänkt vidare mycket på det, och vad som än hände tänkte han inte förändra den han var.

"Vad är ditt namn, främling?" Det var väl lika bra att fråga på en gång, det fanns ingen mening med att undvika frågan. Det var alltid enklare att minnas ett ansikte ifall man hade ett namn att förknippa det med. Visserligen så var det svarta ansiktet nästan ett med natten så det var svårt att urskilja, plus att Shiva oftast mindes vargar vid deras energier. Och denna energi som främlingen bar var mörk, men inte nödvändigtvis ond. Det var lite lustigt egentligen, men han ifrågasatte aldrig andras energier eftersom att de flesta inte ens var medvetna om hur deras energi såg ut. Det fanns helt enkelt ingen mening med det.

[skumt xd ledsen om jag varit seg...]

Namn, ja alla frågade i detta land efter namnen hos alla de individer dom träffade på.
Visserligen kunde de vara lättare att minnas dom man träffat på men oftast tyckte Loo att utseendet räckte. Men var det namnet hannen var ute efter så fanns det inget att säga emot utan vara trevlig tillbaka.
Chargie hummade lite grann och man kunde nästan tro att han var tvungen att fundera på vad han skulle säga, eller komma på vad han hette.
"Namnet ni söker efter är Chargie Loo." han såg emot den andre med sin skinande blick.
"Får man fråga men ni själv kan tänkas vara du unge hanne?" fortfarande talade han i en roande och klangfull röst. Inte på något kyligt ironiskt vis utan man kunde helt enkelt att han njöt av detta möte. Det var fåtal gånger han gjorde det men det var någon känsla över denna tvefärgade hanne som Loo gillade.

Shiva lyssnade till orden, lade sedan namnetpå minnet och förknippade det med energin som den andre avgav och levde på. Detta var faktiskt en aning intressant, han hade aldrig stött på en energi som denna. Han ville veta mer om denna främmande varg vid namn Chargie.
"Mitt namn är Shiva, son av Ijin, och kommer från TBB." En kort och väl formulerad presentation som nog svarade väldigt bra på vem han var. Och det var ju det som hade varit frågan. Shiva hade inga avsikter att dölja sin identitet, han ville snarare att folk skulle veta om den. Så att de kunde tala om honom sedan då han blev en stor krigare och en känd mördare. För någon gång skulle han väl bli det, det var endast en tidsfråga. För tillfället önskade han endast växa upp och visa ledaren i flocken vad han gick för.
"Så, Chargie, vad gör du på Numoorislätten? Letar du efter spår och krigsminnen från stupade vargar?" Han skrattade till med samma sluga flin på läpparna som han hade haft under hela deras möte. Vissa fann det irriterande, Shiva brydde sig inte. Han var endast sig själv, det skulle han alltid komma att vara. En ond lite flinande TBB unge.

Så detta var också en varg av TBB.
Den varg han sist träffat på, den eldiga varginnan hade också varit en varg av Tbb.
"TBB säger ni... Shiva." blicken var vänd upp emot den månlösa himlen men vändes sedan emot den unga hannen och han såg snett emot honom.
Chargie hade tydligt hört hannens stolthet i orden och ett litet leende hängde i dom mörka läpparna. Denne Demethra hade inte låtit lika stolt men han förmodade att denna valp var född inom flocken och inte hon. Sådan kunde ha stor betydelse, mycket stor.

När han frågade vad Chargie gjorde här såg han sig ut över platsen och skakade på huvudet. Så det hade varit krig här, marken talade tydliga spår men han kunde inte höra dess gråt bara se dess sorg. Inte ens kunde han höra vindarnas klagande men han kunde höra de vilda vinandet. Ja han var en av dessa kraftlösa men inte kände han sig svag för de, nej snarare tvärt om. Han kände sig starkare än någon annan, att använda sin kropp och sin sanna styrka är magi för honom.
Han hummade lite grann och vände sin blick ifrån fjärran emot hannen. Även om man inte trodde att han såg emot denne Shiva så gjorde han de, ur ögonvrån.
"Så denna plats kallas Numoorislätten." stämman var lugn och låg, men nog tydlig för att den andre skulle kunna uppfatta vad han säger.
"Stupade vargar intresserar inte mig, så länge jag inte har något band till dom. Men det finns ingen kring denna slätt som jag träffat på tidigare. Förutom er och den eldiga Tbb honan." med en lätt suck slöt han ögonen då en vind svepte in över honom. Ja denna varginna hade varit ett mysterium, men ett mycket tråkigt sådant också. Att se honom som någon annan och sedan hysa sitt hat emot honom som egentligen är tänkt emot någon annan irriterade honom så fruktansvärt. Men denna tvefärgade hanne verkade annorlunda, så lugn men ändå så kall. Det verkade som om att dessa Tbb levde med skogens andar men ingen av dessa andar verkade vara speciellt godhjärtade av sig. Ett gillande leende sprack fram samtidigt som den matta svansen svepte till.

[Sorry för segt svar! D:]

Öronen spetsades och det var med en nyfiken blick som Shiva granskade den svarta hanen som han hade framför sig. Vad var nu detta?
"Så jag är inte den första TBB:are du möter," sade han mer som ett konstaterande än en fråga. Men en fråga skulle komma, för ingenting var som nyfikenheten hos en ung varelse. "Vem kan det ha varit du mötte innan då?" Vad hade sagt under det mötet, vad hade hänt? Han kunde inte låta bli att undra vilken bild som den andre hade fått av TBB, för Shiva var mycket angelägen om att den bilden skulle vara skrämmande. Den skulle vara mystisk och fylld av storhet och ondska. Men det kunde han inte veta, eftersom att den eldiga honan som den svarte talade om kunde ha framställt TBB på vilket sätt som helst. Han var lojal mot flocken, men det betydde inte att han litade på dem alla. Vissa var... underliga, helt enkelt.
Han noterade också att det verkade som att denna svarta hane inte kom från Numoori. Eller åtminstone inte från detta område. Det verkde som att han hade lite koll på omgivningen, för vem visste egentligen inte att detta var Numoorislätten? Och han sade också att han inte kände någon i dessa trakter, vilket endast kunde betyda att han inte var härifrån. Detta gav endast ännu mer liv åt Shivas undran om vad han gjorde här, men den kunde för tillfället vänta.

[FAIL xD]

Ett lätt skratt lämnade den mörka hannen innan han hummade lätt.
"Hon vet inge vidare intressant måste jag få säga, bortsett från er så verkade hon lite vilsen. Eller nej hon var vilsen." den lysande blicken vändes bort och granskade området lite grann innan den åter igen fastnade på hannen igen.
"Bortsett från er så verkar hon framhäva er flock som en hopp mesar. Ta inte illa upp unga herre men ni vet nog vem jag menar." ironin hängde i luften och han höjde på ena ögonbrynet för att sedan sudda ut de roade leendet till ett stelt sträck. All dessa ondska och hat som finns i detta land förvånade honom mer än vanligt. Hat finns det överallt, alla bär ett hat inom sig men detta land och plats hade tappat greppet om allt. Gudarna som sägs sig finnas var håller dom hus när dom som mest behövs.

Ett sting av någonting som inte kunde ses som positivt stack till inom Shiva och han kunde inte låta bli att känna sig aningen missnöjd vid orden som kom ur den andres mun. Jaså, TBB hade blivit framställda som mesar av en av deras egna medlemmar? Han gillade det inte, inte det minsta.
Och han hade sina aningar om vem det kunde vara som den andre syftade på. Han hade väldigt starka aningar om han skulle vara ärlig. Men han visste inte riktigt vad han skulle tro, eftersom att det fanns flera potentiella förrädare, om man nu kunde kalla dem så. Så han sade inget mer om den saken, utan behöll sitt flin på läpparna och svarade den svarte vargen utan att röra en min.
"Alla ser TBB på olika sätt, uppenbarligen även dess medlemmar. Och hur de väljer att se oss är deras ensak, men i mina ögon är det en gemenskap som jag är stolt över att vara en del av."
Menade han allt han sade? För tillfället ja. Men saker skulle komma att ändras med tiden, då Shiva blev äldre skulle han få ett annat synsätt på saker och ting.

Ju mer den unga hannen talade ju bredare blev leendet i det tunga ansiktet.
"Era ord är kloka unga herre. Oavsett var flocken står så är det banden med medlemmarna som är det viktigaste, det är ändå dom man har kvar i slutändan."
Familj, det var ett ord som förvirrade Chargie en aning då han själv inte riktigt vet var han har sina. Visst hade han älskat dom men minnena av dom är vaga och lika så förtroendet till att knyta band till någon. Kanske kommer det någon en vacker natt och ändrar dessa uppfattningar. Leendet suddades ut och han såg upp emot den stjärnklara skyn, månen lös inte över dom inatt och en viss ensamhet rev inom den matta hannen då det var en gestalt som ständigt gett honom ljus och försökt spegla över den kraftiga ryggen.

[kort Dx]

Shiva nickade medhållande. Han hade aldrig ifrågasatt TBB på något sätt, han hade aldrig undrat hur hans liv skulle ha sett ut ifall han hade blivit född i en annan flock. Hans själ tillhörde dem, hela hans liv kretsade runt TBB. Det var hans hem, och av någon underlig anledning hade han aldrig kunnat tänka sig ens hur det hade varit ifall han hade växt upp någon annanstans.
"Jag antar att du själv är medlem i en flock?" sade han sedan med en frågande ton i rösten. "Det låter som det på sättet du talar om saken."
Han flinade kort. Endast en medlem i en flock talade på det viset om en flock och medlemmarna i den. Frågan var endast vilken flock som denne svarte hane var medlem i. Shiva hoppades innerligt att det inte var Qu för då skulle han kanske bli tvungen att slåss. Inte för att den andre visade några aggressiva sidor, men endast för sakens skull. För inte kunde han stå här och trevligt samtala med en Qu, det gick bara inte för sig. TBB och Qu var fiender, och Shiva var väl medveten om det. Dock var det inte varenda varg i TBB som hatade varenda varg i Qu, men för Shiva var det en hedersfråga. Han kände ingen i Qu, hade ingen aning om vad de ville uppnå med sin flock eller vilka de var. Kanske han överdrev en aning i sina åsikter, men han gillade dem inte, oavsett vilka de var.

När han frågade om flock tippades dom mörka öronen spänt framåt. Han log och dom spända öronen slappnade av och föll tillbaka och han la huvudet lite på sne.
"Så det tycker ni. Men nej det gör jag inte, men nog gjorde jag det en gång i tiden." minnena av dom nattsvarta vargarna dansade över hanns synfällt men sveptes bort med den kalla vinden som strök förbi. Dom vagt lysande ögonen såg emot hannen och ett stelt leende smälte ihop med mörkret.

[kort D8 Ps: Detta är före han gick med i Draugai ^^ Säger vi!]

Shiva lyssnade på vad den andre hade säga, och han kände sig aningen fascinerad över den lugna tonen som fanns i hanens röst. Och med tanke på deras samtal hittills, där den lugna tonen hade varit närvarande hela tiden, så fick Shiva uppfattningen om att den alltid fanns hos den svarta hanen. Chargie, som nu denne hette.
"På så vis," svarade han kort medan flinet fortfarande låg på läpparna. "Vad fick dig att lämna den flocken? Var det ingenting för dig? Kanske du är en av dem som kallar sig själva för enstöringar..."
Det kunde faktiskt vara så, flockar passade inte alla. För Shiva var det en underlig tanke, och de som inte tillhörde någon flock var underliga i hans ögon. Men å andra sidan var de som tillhörde någon annan flock än TBB också konstiga. Det fanns bara en sida som var rätt enligt den unge hanen, och det var hans sida. Allt annat var bara fel och konstigt, så han var kanske inte den bäste på att döma folk efter deras val gällande flockar.

Huvudet tippades lätt på sne och han såg aningen tomt emot hannen och skakade på huvudet. Nog hade det kunna vara så att han lämnat dom för att flocken inte passade honom men så var det ju i själva verket inte. Nej han hade gärna stannat hos dom men kunde inte, kan inte och inte heller kan han vända åter. Det finns inga att möta.
"Jag lämnade dom inte självmant min unga herre. Jag skulle mer än gärna återvända men det är försent för länge sedan." det ryckte till i öronen och han rätade på huvudet och fuktade nosen. Ja nog saknade han dom men det fanns inte tid för att sörja och sitta fast vid ett och samma ställe hela tiden. Det bästa som kunde göras var att släppa det förflutna och fortsätta framåt med ögonen öppna.

Shivas öron spetsades aningen mer då han hörde vad den andre sade, för helt plötsligt verkade ämnet vara mycket intressant. Kanske TBB hanen var ung, men han var verkligen inte dum och han hörde klart och tydligt att det de nu talade om verkade vara ett känsligt ämne. Och såna ämnen var alltid roliga att utforska, för man visste aldrig vad de kunde föra med sig.
"Varför lämnade du dem då, ifall du inte ville?" frågade han med ett smått oskyldigt tonfall i rösten samtidigt som flinet låg kvar på läpparna. Han undrade vilken reaktion han skulle få från den andre, ifall han lyckades trycka på rätt punkt, den som var öm. "Eller var det någon som tvingade iväg dig?"
Självklart kunde han inte låta bli att fundera över vad det rörde sig om, precis som han alltid funderade då han mötte andra och de kom in på dessa samtalsämnen. Och det var inte säkert att han ens skulle få reda på det, även om han nu var så nyfiken. Men det spelade ingen roll egentligen, för han fick ju åtminstone nöjet att reta andra och det var roligare.

Han hörde hannens ord och den sliskiga stämman.
Försökte den unge göra honom sårbar eller vad var det han egentligen tänkte. Dumdristigt var allt Chargie tänkte och ett brett leende sprack fram.
"Ååh, ni vill så gärna veta." stämman var som glad på något obeskrivligt och skrämmande vis och ett hest skratt letade sig fram mellan dom mörka läpparna. Det lös till lite extra i dom ljusa ögonen och han höjde huvudet upp emot den stjärnklara skyn.
"Tänk dig att ert kära hem en dag bara är borta. Din mor och alla du ser upp till aldrig kommer att finnas vid er sida igen. Då vet ni vad som hände." orden var som ormliknande väsningar och hela de mörka ansiktet log emot den unga hannen. Ett oerhört roat och obrytt leende. Kylan pulserade runt Nattvargen och ren ondska fanns bara inom honom. Vad andra såg som ondska såg han bara som roande ändamål, han kunde inte se det roliga i att utplåna alla som inte gjorde som man sa, allt liv och befruktan. Det var allt det som gjorde världen så vacker och det var det som även bar den mest fruktande ondskan som fanns. Godhet föder ondska sägs det ju, och även att det inte finns något som heter direkt Godhet och Ondska. Det kunde den mörka hannen hålla med om till viss del men inte helt. Ondska finns men inte godhet, det finns inte individer med rena själar och dom som gör det kommer någon gång så småningom bli befläckade av det svarta bläcket. Chargie var en av dom och nu i denna stund finns det inte en enda ren plats på det dränkta arket. Hela hans själ är svart, tom och lika kall som månens stilla sken.

Shiva lyssnade, nyfiket, och varken det hesa skrattet eller orden suddade ut leendet som han hade på läpparna. Visserligen kanske det veknade lite, men det var knappt märkbart och kunde lika gärna ha varit en illusion. För trots allt var det Shiva som bar på det, och han var inte direkt kände för att ses utan den hånande flinet, någonsin. Han var ännu ung, och känslokall var han inte. Fortfarande fanns det något inom honom som kunde kallas mänskligt, men allt medan dagarna gick verkade det som att den empatiska delen av honom försvann mer och mer.
"Jag förstår," sade han med en röst som inte avslöjade en enda tanke han hade. Det var svårt att avläsa den unge hanen. "Så din familj rycktes ifrån dig mot din vilja, och nu vandrar du här utan att han någon större mening eller ett enda mål i livet? Låter som en tagisk historia."
Han var elak. Det fanns inte ett bättre ord för att beskriva Shiva. Han var riktigt, innerligt, ärligt elak.
Natten hade sin stilla gång, och en svag vind svepte in över Numoorislätten. Dansade bort genom mörkret, medan den fick gräset att svagt röra på sig runt de två vargarna där de befann sig, mitt emot varandra. Vad var det meningen att detta möte skulle leda till? Fanns det någon högre makt som såg efter dem? Shiva kastade en snabb blick mot himlen, och några av hans tankar ägnades åt Moriko. Sedan vändes blicken åter mot den svarta hanen.

Han lyssnade och dom ljusa lysande ögonen blev klotrunda och ett brett leende sprack fram. Likt en filurkatt la han huvudet på sne med det skrämmande lugna leendet och skakade på huvudet. Så ung och så naiv, det roade honom så att det gav honom en rysande känsla. Att dagens valpar inte kunde visa respekt för dom äldre var ingen nyhet i hans ögon men man skulle alltid kunna lära dom.
"Vem sa att jag vandrade tidlöst utan mål eller mening. Ni kanske borde öppna era ögon och öron lite grann bästa Shiva. Naiva små valpar som du kommer inte långt." han talade i en kyligt lugn ton och leendet blev till ett osynligt flin och han vände blicken upp emot det tindrande stjärnvalvet.
"Säg mig, vad ser ni där uppe?"

Den andres svar fick Shiva att stänga munnen för några ögonblick. Kanske det hade varit dumt av honom att utmana en varg som denne till en duell med ord, då det verkade som att den svarte hade varit med om en hel del. Och för några ögonblick tvekade han faktiskt, var på väg att dra sig tillbaka. Men sedan slog det honom att han inte kunde ge upp, inte med tanke på vem han var. Det var viktigt för honom att hävda sig själv, lyfta fram sig själv. Han var mäktig, han strävade åtminstone efter att bli. Hans blod och arv drev honom framåt. Härstammade man från den mäktigaste tiken som någonsin hade vandrat i landet Numoori så kunde man inte bara ge sig då saker och ting gick emot en. Man var tvungen att slåss för att behålla den ära man hade fötts med.
Så han öppnade munnen, för att ännu en gång kasta någon spydig kommentar mot Chargie, men Shiva hann inget säga innan den andre talade igen. Och det var med en smått intresserad blick som han vände huvudet mot skyn, granskade himlen som han hade sett så många gånger förut.
"Stjärnor..." sade han med en frågande ton i rösten samtidigt som han åter vände blicken mot den svarte. Vad menades med detta? Det var en stjärnklar himmeln, inget mer. Borde det finnas mer att se där uppe? Shiva tvivlade starkt på det och han började undra ifall den svarte inte bara drev med honom genom att ställa en sådan idiotisk fråga.

Han lyssnade till den unga hannens ord och hummade.
Stjärnor var det nog i andras ögon, men i hans var det ett vacker skådespel mellan tidlösa själar, gudar och krig. Det som inte händer här händer där. Där vakar alltid någon över dom som vandrar på denna mark, dom som dör i någon annans plats hamnar där uppe. Ja det är en helt annan värd med lika brutala sagor och händelser som här, förutom att när man väl hamnar där så finns det inte längre någon plats att ta vägen till. Tidslösa själar.
"Stjärnor ja, är dom inte vackra." utan att se emot Shiva såg han ut över himlavalvet och åter igen smälte han in med mörkret. Hans päls saknade glans och lämnade därför inga ljusspår i sig. Den tjocka svansen svepte till och han slet sig ifrån sin trans och såg nu emot Shiva med ett lugnt uttryck.
"Det finns ingen ondska så länge det inte finns skönhet. Kom ihåg det." om den unge skulle förstå börden i orden visste han inte men så småningom så skulle han nog det.

[kort och bara så konstigt .__.]

Shiva såg mot den svarte hanen med en undrande blick i de mörka ögonen. Och sedan gled ett roat leende upp på hans läppar, och han var tvungen att behärska sig för att inte skratta högt.
"Du säger det."
Det fanns bara en förklaring till dessa underliga ord. Den andre måste vara lite smått tokig, galen, sinnessjuk. Denne kunde inte ha allting som det skulle vara i huvudet. Men inte gjorde det Shiva någonting, det var bara roligare för honom. Kanske kunde lite ord från en galen varghane göra något nytta också. Hur nu det kunde vara möjligt...
Huvudet ruskades lätt och de tvefärgade hanen såg roat mot den svarte.
"Jag ska tänka över dina ord, kanske jag finner en mening med dem en dag. Men jag tvivlar... Det verkar lite, hur ska jag säga? ... Underligt."
Och nu unslapp ett kort skratt från hans strupe och det glimmade till i de mörka ögonen då den roade känslan syntes klart i även dem. Detta var faktiskt underhållande.

Den unga hannens skratt fick Chargie att le lätt.
"Kalla mig underlig, galen eller vad du vill. Men kanske kommer du att förstå en dag." han slöt ögonen och tippade nosen ner emot marken. Den tjocka matta pälsen lekte med den kyliga vinden och han såg återigen emot den tvefärgade med det där iskalla lugna leendet. Skulle han få låta den unge tro att han hade övertaget, ja kanske skulle han göra det eller var det bara så att han inte orkade leka med denne längre. Ja så var det.
"Men ni är fortfarande ung, hela livet står framför er. Ni måste bara välja att kliva över linjen och starta det." man kunde tydligt höra att han hade börjat bli uttråkad och försöka ge denne Shiva tips var som att prata till en vägg. Dom mörka tassarna började att röra sig ifrån platsen och den tjocka svansen svepte till i det högra gräset.

[jag är så förbannat seg! Dx Men tänkte att vi kanske ska börja avsluta detta roll, eller vad säger du? :3 ]