Solen hade precis gått ner, men till skillnad från vinterns himmel var denna tids fortfarande någorlunda ljus, ett tecken på att sommaren närmade sig sakta. Himlen var stjärnklar, och en blå halvmåne kastade mjuka skuggor på den till synes vita stranden, skuggor skapade av det som fanns i området - eller av en person. Skuggorna runt hans tassar dansade nästan fram i sin långsamma vandring runt honom, där han gick på stranden. Sanden grävde sig in mellan hans trampdynor, vilket gav en irriterande känsla, men han ignorerade det.
Ett ljud från skogen längst strandkanten fick honom att stanna upp, men när ingenting visade sig ur mörkret lade han sig ner och tittade ut över det mörkblåa havet som bredde ut sig framför honom.

Han slöt sakta ögonen, och bilder av hans minnen syntes för honom. Han behövde träna mer på sina skuggor, annars skulle han omöjligt kunna komma tillbaka till Treonthamedlemmen, Angelus, och få lära sig nästa steg i sin utbildning. Läromästaren hade själv sagt det, ingen hade någonsin testat att göra okompakta skuggor fysiska, och ingen borde få testa. En dimma som antog fysisk form - vad skulle det kunna leda? Till att det blev en gas som omslöt hela världen? Ingen kunde veta.
Så för att kunna lära sig använda skuggorna som ett vapen behövde han lära sig forma dem, så att de kunde förvandlas till vad som helst. Döda ting var ingenting jobbigt, det hade han lätt bemästrat, men han kämpade fortfarande med de som rörde sig. Det var svårare än det verkade. En del av hans skugga separerade från de andra, formade sig till en rund boll framför honom.
När hade han senast varit här? Någon gång i vintras, den där dagen han mött sin älskade vän, och troligen ofrivilligt skadat henne för gott. Det minnet brände fortfarande i hans sinne. Han älskade henne verkligen, hon var en av de personer han brydde sig så otroligt mycket om, men han gjorde det inte på samma sätt som hon älskade honom. Tyvärr.

Den lilla bollen, lika stor som hans tass, började forma sig mer avlångt, och en suddig varelse började ta form.

Han suckade. Det var under nätterna som hans tankar var som aktivast, vilket gjorde både hans träning lättare och svårare. Han hade lättare att komma på svaren på sina problem inom övningen, men han hade svårt att koncentrera sig på vad som behövde göras.
Ögonlocken fälldes upp, och han tittade på den lilla miniatyren av Eqii. Den liknade henne precis, även om den fortfarande var lite suddig i kanterna. Synd att den inte ägde hennes vackra pälsfärg.
Turkos.

[Eqiiiiiiiiiiiiii<3 Lilla<3]

Den lilla turkosa pälsbollen vandrade återigen på stranden, hon var lycklig över att hon kunde lyssna på alla ljud helt normalt nu, hon log för sig själv där hon sakta gick fram. Det prasslade lite där hon gick, några löv ifrån buskar på stranden hade fällt sina löv förra året, och då legat kvar under vintern, så detta prasslandet var ganska högt.Men även om det prasslade fortsatte hon att le, hon njöt av bruset ifrån havet som slog emot strandkanten, hon njöt av alla fåglarnas kvitter och hon njöt även av den brusande vinden som drog i henne. Hon började att öka farten till trav, och hennes leende blev bredare då hon närmade sig någon annan. En stor gestalt, svart och bevingad med neon blåa ögon, den vargen kände hon igen.
- Shikage!
Utbrast hon glatt och rusade emot honom där han stod och tittade på något, hon skrattade och såg upp emot honom, hon var tvungen att fråga honom om något.
- Vad tittar du på? Får jag se min vän? Förlåt för att jag är nyfiken ..
Sa hon och backade ett steg, där satte hon sig och iakttog Shikage. Hon målade ett litet hjärta i sanden och skrev hans och hennes namn i det, men suddade ut det, hon kom ihåg detta, hade hon inte gjort exakt samma sak tidigare? Jovisst hade hon det, men detta var mycket detaljerat. Hon log och hennes blåa ögon gnistrade, det började att bli lite kyligt, men inga bekymmer för henne. Utan hon var bara avslappnad, hennes utterliknande svans slog hon om sig, tätt intill och om Shikage hade talat till henne så har hon inte märkt det. Hennes dröm om att få Shikage en dag satt hon och tänkte på, hennes tankar virvlade runt alldeles för snabbt och plötsligt bröts allt som om det var en pinne och hon kom tillbaka för att lyssna igen.

- Du förresten, min vän .. Schifoso, en vän till mig. Han var så snäll att han helade mig ifrån mitt handikapp, och det är jag jätte glad för, är inte du det?
Sa hon glatt och log upp emot honom, hans neon blåa ögon försökte hon fånga upp och fastna med, om det gick.

[Han låg ner ^^]

Den lilla skuggskulpturen av serpiern upplöstes när hon frågade om hon kunde få se. Det kanske var en aning oartigt att ta bort det hon ville se, men han hade ingen anledning att koncentrera sig på en liten kopia av henne när den riktiga hon var precis bredvid honom. Han bara log och såg ut över havet, men mötte till en början inte hennes blick.
Hon fortsatte prata, lika pratglad som vanligt - men med en mer normal ton. Han hade just tänkt fråga om hon inte plågades av ljudet från sin röst, när hon själv förklarade det. Så någon hade helat henne? Perfekt. Han ville inte se henne lida mer än hon redan gjorde på grund av honom.
"Eqii..." Vilken underbar känsla det var att ta hennes namn i sin mun igen. Sin väns namn "Det är underbart," log han, och vände sig för första gången mot henne så han kunde se hennes ansikte.

Han blev förvånad när han såg in i hennes ögon. Ingenting hade förändrats, det var samma, trevliga varginna som satt framför honom som den han hade mött på denna strand innan. Men någonting var annorlunda. Inte hennes kärleksfulla, glittrande blick, inte hennes röst. Det var han. Hon verkade med ens så mycket vackrare än innan - hon var vacker innan, men inte på det sätt man vanligtvis tänkte sig en vargs skönhet. Hennes utseende hade inte förändrats ett dugg, men sättet han såg på henne hade gjort det. Hennes blåa, gnistrande ögon... Det verkade som om hon var den vackraste i världen.
Vad var det egentligen han tänkte på? De var vänner, ingenting annat. Ändå kunde han inte låta bli att reagera på hur underbar hon verkade. Var det något slags skämt? Han hade krossat hennes hjärta tidigare, sagt att han inte ägde samma känslor som hon. Och vad hände nu? Det verkade som om han gjorde det trots allt, även om han inte förtjänade att känna så här.
Det kändes som om både hans hjärta och sinne höll på att slitas isär när känslorna från innan och känslorna från nu krockade. Han älskade henne, men hade tidigare avsagt sig rätten att göra det. Hur idiotisk hade han varit förra gången?

Kan verkligen känslor förändras så snabbt?

[Jaha, förlåt .. 8C]

- Vad kul att du tycker det.
Sa hon snabbt efter hans svar, efter det riktade hon sitt huvud emot havet, hon slöt sina ögon och kände hur vinden bara klappade henne, liksom smekte på något sätt, var det så här alla andra vargarna i Numoori har känt? Hennes ögon öppnades hastigt och hon såg att Shikage tittade på henne. Hon mötte hans ögon, hans tittade in i hennes, dom neon blåa ögonen var så vackra. Hon va bara tvungen att le emot honom, hans söta sätt att tala och hans söta ögon var helt normalt enligt Eqii. Hennes kärlek för honom fanns fortfarande där, men hon ville bara se ett tecken på att han skulle börja älska henne, ett enda tecken. Och med dessa tankarna i sitt huvud blev hennes ögon sorgsna och hon blickade ut över havet igen. Eqii var ju trots allt en känslosam Serpier, inte bara känslosam, utan även trevlig, men just nu föll allt ned i en grop som grävdes igen inom henne, hon var så ledsen, Shikage hade inget han älskade hos henne - och det var en sak Eqii var helt säker på.

Hon ruskade på huvudet och blev normal igen, hon kunde ju inte vara ledsen då hon äntligen fått träffa Shikage igen.
- Jag vet vad vi kan göra! Kanske leta efter snäckan jag gav dig? Eller du kanske struntade i den? Men om den finns här vill jag väldigt gärna se på den.
Sa hon trevligt och log så att tänderna blottades, det var ett fint och välkomnande leende. Hon ställde sig upp och gick omkring för att leta efter den havsblåa snäckan, den utterliknande svansen släpades efter henne, lite klumpigt, men det var ju hennes sätt att gå. En tass i taget,som att tulta med en islandshäst fast detta var inte i trav då. Det guppade lite upp och ner då hon gick, alltså då kroppen, hon trippade fram, gulligt.

Dom blåa ögonen for fram och tillbaka, letandes efter snäckan, men hon kunde inte hitta den. Och mer och mer sand grävde sig in emellan hennes trampdynor, det var obehagligt. Så hon sprang det snabbaste hon kunde ner till vattnet, efter det blev hon som en torped i vattnet, nu var det bra med tassarna igen. Hon dök ner till bottnen för att leta efter en god fisk att äta. *Hoppas bara att han gillar fisk ..* Tänkte Eqii och såg fundersam ut. Simandes letade hon efter en fisk, men ingen i sikte. Men just då blinkade något till på vänster sida, hennes vänstra öga knep ihop sig och hon simmade dit, det stack i ögonen av det starka ljuset som kom närmare. Och just då såg hon vad det var, det var hennes snäcka, den havsblåa snäckan, men den låg i någon med is, Shikages is. Hon särade på läpparna och tänderna, och grep tag med sina smala tänder om den infrysta snäckan. Efter det blev det som en torped upp till land igen, och då hon trampade i sanden kom sandkornen tillbaka igen, hon la ner den förfrysta snäckan i sanden och släpade upp sin svans med tänderna uppför stranden.

Han log åt henne när hon kom upp igen. Han hade inte hunnit mer än öppna munnen innan hon simmat iväg. "Du vet att jag bara kunde ha bett isen runt den komma upp, så hade du sluppit dyka ner efter den?" Han tittade in i hennes mjuka ögon, ovetandes om att chansen fanns att han fått något kärleksfullt i blicken.
"Men jag är glad att du gjorde det, Lilla. Tack." Han gav snäckan en blick, och den förflyttade sig närmare honom, lade sig mellan hans båda framtassar. Hans så onaturligt blåa ögon granskade snäckan där den låg i isdiamanten, och med ett tyst knak spräcktes isen och den havsblåa snäckan var ute i luften igen. Några vattendroppar vilade ännu på dens släta, vecklade yta, vilket fick den att gnistra till lite månljuset.

Han tittade på henne, leende. Hon var så söt, så vacker på sitt egna vis. Hennes ras stack ut från mängden med sin smala, långa kropp, och de nästan osynliga små öronen som förut varit så känsliga. Hennes svans var nästan lika lång som hela hennes kropp, och de korta hårstråna satt tätt för att inte vattnet skulle kunna fastna och kyla ner henne. Inte för att det skulle kunna bli något problem för henne, hon med sina temperaturer.
Och var vacker, kanske inte på samma sätt som en vanlig varg, men fortfarande vacker. Och av någon, hemsk, anledning hade han som motvilligt krossat hennes hjärta tidigare blivit smått kär i henne. Han, den som enligt honom förtjänade henne minst.

[Kort :(]

Hon suckade djupt då Shikage sa att han kunde kallat på isen, men det struntade hon i och granskade nu den flygande snäckan i luften, läskigt men coolt. Hon gjorde sig torr med sin varma temperatur och och sprang snabbt fram till Shikage där han låg, hon grep tag om snäckan och la den på marken, den var fortfarande blöt ifrån att hon hämtat den för inte så många veckor sedan. Det var väldigt imponerande. Hon log stort då han tackade henne. Eqii satte sig sedan tätt intill Shikage, och granskade snäckan noggrant, det var fridfullt att titta på den.

Shikage var en imponerande och intressant typ, han var smal och bevingad vilket hon tycker är majestätiskt på något sätt, fint ansikte som man bara kan fastna i, långa ben, en mellanlång svans och det bästa, hans underbara ögon, hon kunde aldrig sluta tänka på hela honom, detta kommer nog att upprepas flera gånger om. Hon log emot honom mycket bredare nu, sedan tittade hon på snäckan igen och gjorde sig isigt kall, det liksom for lite rök om henne, så kall var hon, det skulle kanske Shikage uppskatta, ifall han fick känna sitt kalla klimat.

Hon var söt när hon ändrade temperaturen på sig, troligen bara för hans skull. Han var inte den som var van vid att le hela tiden, men leendet för stunden vägrade lämna hans läppar. Det var en konstig känsla, att hela tiden vilja le, att vara så otroligt glad bara för att ha träffat en god vän igen. Visserligen var det ju inte bara en god vän han satt bredvid. Bara av att titta på henne kändes det som om hans hjärta ville banka hårdare, men samtidigt skrek hans vett åt honom att inte borde få känna så här. Inte han. Hon hade älskat honom, men han hade förstört det, i ett försök att vara ärlig mot henne. Hon kunde väl inte älska honom fortfarande.

"Eqii..." Han började tala, ville berätta om sina ändrade, konstiga känslor för henne. Men någonting stoppade honom, och fick honom att avbryta. Han varken vågade eller riktigt ville. Han ville inte förstöra för hennes lilla, vackra, hjärta igen.

Biten av skuggan framför honom började forma sig igen, och den lilla Eqii skapades igen, följd av en lika liten skalenligt Shikage. Han ville inte få dem att röra sig, då han visste att de skulle bli suddigare i kanterna. De var mer perfekta som statyer, blickandes på varandra.

Eqii hörde Shikage tala, eller ja, snarare säga hennes namn, Eqii tittade på dom små miniatyrerna efter hans ord och dom små statyerna blinkade emot varandra. Det var så sött. En varmfront i vinden susade förbi, Eqii blev sur på den och gjorde det kallare för Shikages skull, efter det slöt hon sina ögon där hon satte och plutade med munnen emot Shikage, hon ville testa det igen, det var ett test om han älskade henne eller inte. Hon älskade honom, men älskade han henne?

Hon väntade in Shikage, skulle han närma sig dom sista 20 centimeterna, skulle han känna likadant som henne? Eller skulle han ogilla henne ännu mer? Adrenalinet forsade i hennes ådror, hon ville att Shikage skulle älska henne, hon sträckte på halsen lite till och väntade in honom. Hon öppnade sina ögon och såg in i hans ögon.

Han tänkte inte riktigt när hon lutade sig fram för att kyssa honom. Så hon älskade honom fortfarande trots allt? Han kunde inte förneka, att det lättade i hans hjärta. Hon hade inte börjat hata honom för att han försökte vara ärlig.
Hon var så gullig. Omedvetet lutade han sig lite framåt, bara några centimeter, och lät sina svarta läppar möta hennes. Det var ingen lång kyss precis, bara en lätt puss, men han besvarade trots allt det hon gjort.

Ögonen slogs upp, och han insåg vad han precis gjort. Han hade kysst henne. Kysst henne. Snabbt kastade han sig bakåt, ställde sig upp och backade några steg, redo att ta sig därifrån. Hur kunde han leka med hennes hjärta såhär? Säga att han bara gillade henne som en vän för att sedan kyssa henne? Hur idiotisk kunde han vara?
"Förlåt Eqii..." Viskade han med en lite chockad röst, även om hans mörka basröst inte förändrades särskilt mycket av chocken blev den en aning ljusare. "Förlåt, jag..." Han såg chockat på henne, ovetandes om vad han borde göra. Borde han berätta sanningen, att hans känslor förändrats? Eller borde han låtsas som att han bara gjorde ett misstag? Att han inte hade tänkt kyssa henne? Han visste inte. Allt han visste var att hans känslor var förändrade. Att han av någon anledning hade blivit förälskad i sin bästa vän. Eqii.

Hon hade känt hans läppar emot hennes en kort stund, hennes ögon såg överlyckliga ut, men då Shikage kastade sig bakåt blev hon livrädd av skräck. Han sa förlåt, förlåt för att han kysste henne, hennes ögon blev tårfyllda, han älskade henne inte. Eqii hukade sig tätt intill marken som en boll, han leker med hennes känslor, hon gillar inte alls detta. Eqii vände blicken ner emot sanden och tårarna bara forsade så att det blev en liten pöl framför henne, man kunde höra hennes små snyftningar, och man kunde känna hur hon gjorde sig varm med temperaturerna, hon var både arg och ledsen. Men ilskan gick inte ut över Shikage, endast i värme.
- Om .. om du fortsätter så här .. Shikage .. så vill jag aldrig mera se dig. Du får inte göra detta .. till .. till en lek. Jag älskar dig, men du får inte leka bort mina känslor .. snälla ..
Sa hon mellan snyftningarna och tårarna, hennes blåa och vackra ögon med tårar i hade riktats emot Shikage, hon bara grät, vad skulle hon ta sig till? Han gillade inte henne.

Så Eqii ställde sig upp, och sprang åt motsatt håll, bort ifrån Shikage, hon sprang alltså ut i vattnet och satte sig på en sten som var ovanför vattenytan. Där la hon sig ner och kröp ihop till en boll, hon slutade inte att gråta, hon bara grät och grät.

[ Shikage får göra vad han vill, men rollet ska inte sluta här enligt mig. x3 ]

[Kage leker inte med hennes känslor, det är bara så han själv tycker det känns som x3]

Han såg plågat på henne, och tog några steg ut på vattnet. Under hans tassar frös vattnet till is, skapade små isflak som han kunde gå på. Hon grät, och det kändes som om hans hjärta höll på att slitas isär. Hon förstod inte, det var det. Han lekte inte med hennes känslor - han älskade henne trots allt - men han kände inte att det var rätt av honom att få älska henne när han tidigare inte känt som henne. Vad skulle han göra? Det enklaste verkade vara att berätta allt för henne.

"Eqii... Du förstår inte. Jag leker inte med dina känslor, har aldrig gjort, men jag är osäker på vad jag känner för dig. Förra gången vi träffades älskade jag dig, men som en vän. Jag förklarade det för dig, och jag vet inte säkert hur hårt du tog det." Han suckade förvirrat och såg ner i vattnet. Den svarta vargen som speglades tillbaka såg sorgsen ut. "Att sedan möta dig igen, Lilla, och helt plötsligt känna samma sak som du känt innan..." Han ruskade frustrerat på huvudet. "Det förvirrar mig. Jag sa innan att jag inte älskade dig, och nu... tror jag jag gör det." Han lät blicken dras upp, möta hennes blick. Han älskade henne trots allt, både som vän och som kärlek.
"Saken är bara den att jag inte vet om jag har rätt att få känna såhär mot dig, Lilla. Jag kanske avsa mig den rätten vid vårt förra möte."
Han hade avbrutit sig flera gånger under sitt lilla tal, men det spelade ingen roll om det kanske inte lät som den vackraste kärleksförklaringen i världen. Nu var det sagt.

[Ja, det vet jag, men jag visste inte vad för ord jag skulle använda .. xD Du är ju 14 år liksom och jag bara 12, 2 år skillnad, men ändå .. O__O" ]

Hon hörde att Shikage kom närmare, hon hörde hur en liten del av vattnet blev till is, hon lyssnade på vad han hade att säga, hon slutade att gråta. Hon mötte hans blick.
- Du avsa den inte, jag älskar dig fortfarande, men en sista fråga har jag ..
Började Eqii med gråt i rösten.
- Vill du bli min? För alltid?
Hon såg på honom, Eqii log det finaste hon kunde emot honom, skulle han säga 'ja' eller skulle han säga det motsatta ordet? Hon väntade in honom, hon älskade honom verkligen.

"Denna korta stunden hon väntade in hans svar,
forsade tankar inom henne, första gången dom sågs,
andra gången dom sågs, och nu denna gången, tredje.
Känslorna hade bara sagt PANG och sedan gått till att
han också älskade henne, men skulle han säga ja?
Hon lyssnade till vindens brus och vattnets kluckande
emot stenarna, hon slappnade av, hon blundade och
väntade. Hon tänkte tillbaka dom två gångerna hon fått
flyga på hans rygg. Att flyga var en härlig upplevelse,
hon hade inga vingar själv, tråkigt nog."

Hon gick tillbaka till "nutid" igen, lämnade sitt sinne åt sidan och lyssnade till hans svar.

[Är inte du -99? Jag är ju -98, isf är det ju bara ett år ^^ Men i alla fall, du MÅSTE höra den här låten, det är Kages låt till Eqii<3 Lyssnar du på den samtidigt som du läser kommer du få samma känsla som jag hade när jag skrev det även om det inte är särskilt långt skrivet<3 https://www.youtube.com/watch?v=XbCgsHdkHtQ&feature=relmfu]

Han såg in i hennes havsblåa ögon. Ville han bli hennes? Vill han att hon skulle bli hans?
Att han trots allt älskade henne gick inte att ta miste på, då den pirrande, lyckliga känslan i magen spreds varje gång han såg hennes korta, täta turkosa päls, eller de underbara blåa ögonen. Hon var den vackraste i världen enligt honom, och trots sina snabba, söta humörsvängningar var hon en underbar vän. Frågan var väl mer den om han förtjänade att få vara med henne efter allt som hänt? Fast i så fall, förtjänade hon verkligen att få leva oälskad, när det egentligen fanns någon som älskade henne? Han visste vad svaret var. På något, konstigt sätt älskade han en varg som bara räckte honom till knäna.
"Ja. För alltid."

Leendet spreds åter på hans läppar, och han tittade lyckligt på henne.
"Från och med idag, Eqii. Jag är ledsen för förut, och jag förstår att du kanske känner dig arg. Men jag älskar dig. Mer än någonting annat." Han tog några steg framåt, så att han stod bara en halvmeter ifrån hennes nos. Isen runt honom spred sig lite extra på vattenytan, men trots att det kyldes ner runt honom kändes hans inre varmt. Han, med sitt blåa kalla blod, var varm inombords av att vara i hennes närhet. Kanske inte värme var temperaturer, utan en känsla.

[ Fy fan vad gullig låt, jag gråter ju! ;D 1998! 1999! 8D ]

- Jag älskar dig också ..
Sa hon och fick glädjetårar, han närmade sig lite till, hon log bredare.
Detta var den bästa dagen i hennes liv, hon hade äntligen fått någon hon älskar och någon som älskar henne, Eqii var helt överlycklig.
Hon ställde sig upp och gjorde ett synligt ishjärta i vattnet med temperaturerna, hon var så lycklig.

Timmarna gick och det blev solnedgång, Eqii var tvungen att säga något för att lätta sitt hjärta.
- Låt oss vandra härifrån tillsammans, och vara vid varandras sida. Vad tycker du?
Sa hon med glädje och kärlek, sedan gick hon närmare honom och slickade efter hans nos.
Detta var äkta kärlek.

[Jag avslutar? Om det är nått du vill tillägga kan du bara lägga till ett inlägg till<3 Och fortsätt lyssna på deras låt https://www.youtube.com/watch?v=XbCgsHdkHtQ&feature=relmfu]]

Han bara log mot henne och nickade. Solen höll på att gå upp, och de hade suttit där i några timmar redan så att den stjärnklara natten hade passerat. De timmarna de suttit där hade känts som minuter, och de få korta orden de sagt till varandra hade verkat som långa, intensiva dialoger. Kanske det var så när man hade funnit någon som kunde vara den andra delen av ens själ, att man inte behövde tala särskilt mycket för att förstå varandras tankar.
Var det här verkligen sann kärlek? För stunden stod det klart, lika klart som om någon hade skrivit det i sten, men frågan var om det var en av dessa kärlekar som skulle vara för evigt. De hade bara känt varandra i runt ett år, men han kunde inte förneka att han skulle offra sitt liv för henne. Han älskade henne, så otroligt mycket. Det kändes som om det skulle vara förevigt.

Så de gick. Sida vid sida, lämnade havet bakom sig. Även om de kanske inte kunde vara tillsammans hela tiden, kunde de i alla fall lämna stranden tillsammans innan de skildes åt. Efter skulle de behöva splittras, då de inte kunde vara med varandra hela tiden flocklösa som de var. Eller tillhörde Eqii en flock? Han hade faktiskt inte frågat henne. Och inte spelade det någon större roll, egentligen. Han älskade henne fortfarande.

[failigt och allt men; AVSLUTAT]