Ok, jag har inte varit aktiv på länge, väldigt länge, otroligt länge! Faktum är att jag försökt nu i nästan ett år, och visst har jag haft mina perioder men man kan inte säga att jag varit långvarit aktiv.
På ett år.
Loggade in nu idag för att jag var så stressad över skolan (och har glömt alla saker där) att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Naturlig tanke: Numoori. Lydde impulsen, äntligen. Här nu, äntligen. Men troligen inte långvarigt denna gången heller. Minns inte ens vad jag har för rollspel.
Men ni ska inte tro att jag glömt numoori, åh nej, jag tänker på numoori dagligen. Sitter fortfarande och klottrar vargar på mattelektionerna, tänker fortfarande på mina karaktärer eller rollspel när jag hör en låt "åh den här skulle passa perfekt till...", och på skype pratar jag ju med er då och då. Tror att det är Skype som har dödat mig, för nu kan jag fortfarande ha kvar de flesta av de underbara människorna - även fast jag inte finns här, IC. Och på senare tid har jag haft så mycket skuldkänslor att jag inte vill visa mig här. Jag har flockar ståendes, jag har löften brutna, jag har vänner svikna.
Jag vill bara säga förlåt, och jag vill åter och åter igen förklara mig.
Ni behöver inte läsa eller lyssna, de flesta har hört det här x-antal gånger redan. Ursäkter ursäkter och sen falska löften och förbättring. Men vafan, nu ska jag vara ärlig. Jag kan inte lova att jag kommer tillbaka, kanske aldrig. Jag får svindel när jag skriver det, mår illa, vägrar nog erkänna det men det är sant. Det är inte det att jag saknar rollusten, det är inte det att jag inte tycker att det är kul eller att jag inte har idéer, men min tid och mina prioriteringar är helt annorlunda nu jämfört med förr.
Åh jag minns i sjuan åttan när jag helt ärligt skolkade för att sitta på Numoori. Eller ja, jag vantrivdes i skolan och mådde psykiskt dåligt och Numoori blev min tillflyktsort. Jag hade alla tänkbara sjukdomar och satt framför datorn varenda vakna stund.
Nu... Enda gången jag öppnar datorn är för skolan, kanske möjligen Facebook samtidigt som skolarbetet görs.
Jag tynar inte bort bakom skärmen längre. Eller iallafall inte den här. Slösar tid på TV:n och usla program istället. Men det finns en anledning, flera faktiskt. Huruvida dem är värda får ni avgöra, jag vet att jag skulle kunna göra mycket mer för att vara aktiv, jag har alltid någon timme som jag lägger på annat trams så varför inte Numoori? Men helt ärligt så har jag inte ens orken att försöka.

Som ni vet har jag hund, jag kämpar nu med att lägga all min fritid på honom, att ta sig upp tidigt och gå ordentligt innan skolan, att lägga minst en helgdag på att bara vara ute och gå, leka och träna. Han äter min tid och min ork. Ensam är han inte så illa men i kombination med allt annat så är jag orklös innan den där milen fram och tillbaka. Jag vill mycket hellre sova än gå ut i kylan klockan sex på morgonen och det är en kamp att ständigt vara en rolig, aktiv och förlåtande matte. Men han gör det värt det.
Sen har vi skolan. Och om jag skyllt på den tidigare (och det har jag) så kan det inte jämföras med nu. Jag har nog aldrig förstått betydelsen av att ätas upp av skolarbete förens riktigt nu. Jag är så stressad att jag seriöst bara vill lägga mig ner och dö, och jag skämtar inte. Jag är helt slutpumpad.
Vi har så sjukt jävla mycket, och på det så måste jag tenta av en kurs från förra terminen då läraren slarvat bort mina bilder. Med andra ord måste jag göra om nästan halva kursen på en vecka, alla lektioner, alla håltimmar och oändlig kvällstid har gått till det redan och det leder till att jag kommer efter i allt. Jag har recensioner, föreläsningar, översättningar och prov att plugga inför, varav två är tills imorgon. Och jag orkar inte, jag vill få bra betyg, eller betyg över huvud taget - men just nu så går jag runt och kämpar med gråten konstant. Det känns som att jag kvävs, drunknar, bara jag tänker på skolan. Att gå dit tar emot så förbannat mycket.
Sen har vi pojkvännen, inte bara att det tar massa tid att ha en sådan (man vill ju trotts allt tillbringa tid med dem) det är också jobbigt att vara ifrån dem och få något gjort. Speciell om man har en som mår betydligt sämre än vad man själv gör.
Det är något fel om man blir lättad för att han skärt sig.
Ni förstår, det var ju inte så djupa sår den här gången, och dem gick faktiskt tvärs över armarna för en gångs skull. Och han hade inte försökt något värre.
Han går på antidepp och en massa mediciner och visst har vissa problem blivit bättre men.. Jag kan inte förklara alla problem med allt, mina negativa känslor mot dem mediciner han tar, stressen bara han åker hem efter skolan, eller inte är där på morgonen, mina totala problem med att lita på någon, mina ännu större problem med att förklara hur jag känner. Men kortfattat så har jag negativa erfarenheter av mediciner som förändrar eller helt enkelt stänger av ens personlighet. Och när jag var liten så slog min lillasysters pappa min morsa brutalt, ofta framför mig, och ofta skyllde han på mig, och jag kan inte visa min svag. Jag blev utfryst i skolan, kan inte visa mig svag, måste vara ett iskallt monster utan känslor som alltid gör tvärt emot och är sitt galna jag. Vägrar rätta mig i ledet. Vägrar lita på någon. Vägrar erkänna mina egna misstag. Vägrar känna något alls egentligen.
Det går inte ihop med en deprimerad pojkvän som har alla dem problem jag har som svårast för.
Det är en jävla destruktiv relation egentligen.
Men jag älskar honom, och jag tänker inte dra "han behöver mig" kortet för dit tänker jag aldrig gå - men jag behöver honom.
Sen har vi det återkommande problemet med min ätstörning. Jag kämpar för att bli frisk nu, på riktigt, jag vill bli frisk nu - på riktigt, jag ska.
Men all ork går till det.
Och jag har inte ens all ork.
Och det är så jävla svårt. För vad man än gör så utbryter det ett krig i en huvud. Jag hatar att vara hungrig, för det betyder att jag måste äta, om jag inte ens äter när jag är hungrig så kan jag ju bara ge upp. Hunger betyder mat. Men hunger var en gång en belöning - duktig flicka som äter så perfekt lagom lite att du är hungrig. Nu är hunger ett misslyckande. För äter jag inte så är jag misslyckad. Men att jag ens börjat känna hunger igen är ett misslyckande. Jag hade gått så långt att jag inte ens kände att jag var hungrig längre, och det var så skönt. Hunger är så förbannat jobbigt.
Att sova har jag nästan börjat med igen, visst. Jag sover dåligt, jag har ont överallt när jag vaknar, jag spänner mig men har nästan slutat vakna skrikandes, helt slutat flyga upp ur sängen i panik mitt i nätterna. Och jag blir trött, sömnigt trött, jag somnar oftast inom en timme efter att jag lagt mig om jag ligger och verkligen försöker. Det är ett stort framsteg, och det gör mig till en mycket trevligare människa att umgås med. Jag sover fortfarande inte mer än sex-sju timmar per natt, men det är nära normalt så jag är nöjd.
Med det.
De stunder jag har ett friskt tänkande.
Och visst är det allt oftare, men jag får fortfarande panik då och då i vaket tillstånd. Senast igår tänkte jag seriöst bränna mina ben. Jag hade en tändare i handen och tänkte börja elda på dem, tänkte att om man hällde tändvätska på dem så skulle det troligen brinna jämnt.
För min oro var inte över smärta eller skada, utan att ärren skulle bli ojämna.
Patetiskt.
Skrämmande.
Ofta har jag tänkt tanken att jag bara ska skära bort allt fett, här om månaden var jag otroligt nära att gå lös på min mage med en kökskniv. Så dåligt har jag fan aldrig mått som då, men nu är jag i närheten igen. Och det ledder till ännu en stress. Jag har kampen att bli frisk, stressen över att bli frisk (då blir jag ju fet), stressen för att bli sjukare och tusen kaostankar varje sekund.

Men detta har blivit min vardag nu, även fast skolan är extra pressad nu...
Men så dog min kompis. Troligen självmord. Drogöverdos tillsammans med absurda mängder alkohol. Vi var inte superdupernära, vi hade träffats då och då, jag gillade henne något otroligt. Hon var en sådan som fastnar. Hon gjorde ett sådant fantastisk intryck på en, man blev inspirerad. Jag visste att hon mådde piss, hennes armar såg seriöst brutala ut, hon hade inte ärr, hon hade hål, gropar. Centimeterdjupa är över hela handlederna. Man kunde lägga ett finger i den - så djupa och breda var dem. Men de flesta var gamla, hon började må bättre, och kämpade som mig. Men på senare tid hade hon tydligen börjat dricka mer och mer, jag hade inte träffat henne på länge och antog att hon mådde som hon gjort senast vi träffats. Då hade hon hopp.
Uppenbarligen hade mycket förändrats.
Hon verkade så glad den senaste veckan vad var de flesta jag känner som umgicks med henne då har sagt, kanske var hon lika fejk som jag - om jag skulle bryta samman så som jag känner för så skulle troligen mina klasskompisar säga det samma - kanske blev hon så trött på att låtsas att hon bara avslutade det. Man kan bara gissa.
Vilket som så saknar jag henne. Så förbannat mycket. Det känns så overkligt att hon inte finns längre. Fan.

Åh, romanen. Men ni är rollspelare, ni klarar det!
Vilket som så kan allt det jag skrivit sammanfattas i en mening.
Jag orkar inte numoori.
Inte just nu, kanske aldrig.
Det enda jag kan lova är att jag ska fortsätta försöka, med allt.
Och såfort jag får tiden och orken skall jag städa ihop efter mig så att ni som sitter fast med era karrisar pågrund utav mig kan fortsätta.
Jag ska bla ge över TBB och lämna kriget mm.
Inte just nu, jag vet att jag kunde ha lagt tiden det här inlägget tagit på något sådant, men orken finns inte där för något annat än att skrika FML just nu, så inte just nu. Men snart. Så snart som det blir.
Tack alla som väntar.
Tack alla som har förmedlat mina dåliga nyheter till arga nissar, speciellt Bubbah som vänligt har fört fram de klagomål jag visste fanns.
Jag förstår er, men just nu orkar jag inte göra något åt det. Hoppas ni förstår, saknar er!

Vi hörs, nu ska jag ut med hunden...

Och Förlåt <3