Demethra såg upp, solen var redan nästan helt borta, det skymde kraftigt nu.
Kristallblå ögon glittrade i skenet från de sista solstrålarna som höll sig kvar i orange-rosa strimmor.
Det var den första långa solnedgång för det här året, på vintern såg man det sällan.
Solen steg upp, solen var uppe, solen gick ner, solen var borta.
Övergångarna var alltid så snabba att man aldrig hann se övergångarna, nu närvåren var här och de ljusa dagarna var längre såg man solupp- och nergångarna bättre.
Demethra såg ner, det gulnade gräset under hennes tassar var slaskigt, hade nyss fått lära känna en ny vår. Snön fanns kvar som mörka fläckar över marken här och var, speciellt under trädena, ditt det fallit i stora högar och varit i flera massor av lager och där samtidigt ingen modig vårsol kommit sig riktigt noga ännu.
Demethras mörkbruna huvud vändes bort, mot vägen hon brett för sig framåt.
Platsen hon stod på gillade hon, gränsen mellan Kaiwood, Lövskogen och Numoorislätten.
På tre platser samtidigt men ändå på en och samma.

Varginnan gick sakta framåt, steg för steg, såg framåt i smala springor.
Just ovanför hennes huvud svischade en mörk fjäderklädd varelse till.
Demethra ryckte till, snodde runt och sänkte sig neråt med vass nos uppåt mot figuren.
Hon ställde sig ganska snabbt upp igen när hon såg vem eller vad det var.
En uggla. En av de plattansiktade, storögda fågelfäna som hon beundrade så.
Det var de enda djuren hon inte skulle attackera, ugglorna.
Det var länge sen hon mötte på en senast, just den här var mörkgrå/svartfärgad med bruna fläckar under vingarna.
Den satte sig ner i en gran, på dess kraftigaste grenar längst ner.
Med ryggen mot Demethra till en början, men endast för nån sekund, som om den tänkte igenom handlingarna. Demethra betraktade den lugnt med spetsade öron.
Den vände sig sen om, balanserade skickligt med kraftiga klor,
vände huvudet mot Demethra och lät henne se in i hans gräsgröna ögon. Han hade fläckar som liknade de under vingarna över bringan också, bringan som han nu blåste upp för att göra sig större. Han slog till med vingarna, burrade upp dem, luftade dem. Sen satte han sig till rätta igen. Gömde de långa klorna under sin fjäderdräkt när han satte sig ner över dem.
Näbben var hård och ljusgrå som sten där den satt mitt i det platta ansiktet, väl böjd och väl väst.
Ugglans öron var om möjligt ännu mörkare än resten av kroppen, låg stilla åt sidorna med mörkt grå färgade hårtofsar.
Demethra betraktade denne i flera minuter, alldeles stilla.

Ugglans gröna blick mötte med ens varginnans sommarhimmelfärgat blåa.

En chokladbrun hane låg och dåsade i solen.
Vinden rörde vid hans päls, med när han ryckte till, slutade den.
Han slog upp ögonen, som var intensivt gröna, och stirrade rakt in i ett smalt ansikte.
Bruna, sneda ögon som skrämt, men motvilligt nyfiket, betraktade honom.

Det var inte vinden som störde honom.
Han ryckte till med ett kort utrop.
"Get away from here. I'm tryin' to sleep. Gosh." stönade han och slog halvhjärtat till rävens nos med tassen.
Varelsen pilade iväg och försvann in bakom en buske.
Varghanen satte sig stelt upp och gäspade stort.
Sträckte på lederna så att de knakade.
En ny dag. Härligt.
Inte.

Han ruskade vätan ur pälsen så att de svarta slingorna dansade till runt öronen.
Som vanligt, då.
Vakna, jakt, vila, vandra.
Samma gamla vanliga rutiner.
"...I hate this." muttrade han och kisade mot solen.
Den djupblå vårhimlen skrattade skadeglatt mot honom.

Han blängde mot busken och fuktade nosen med tungan.
"I know you're in there. Leave me alone! Like everyone else..." snäste han till de stora ögonen som glänste i dunklet mellan grenarna.
De blinkade till, men försvann inte.
Han tog ett par hastiga, hotfulla steg mot den.
Ögonen stirrade.
Blinkade.
Stirrade.

"I said... GO!" Han slog till med tassen i buskaget så att snön virvlande föll ner från grenarna, och de guppade upp och ner.
Men räven satt kvar.
Han fnös argt, och vände sig bort.
Pressade ihop käkarna, som han brukade vid sådana situationer.
Han var trött på den där stalkern. Han visste inte vad man kallade dem på svenska.
Förföljare? Något sådant.

Det där fördömda rävskrället hade varit honom i hasorna i flera dygn.
Kunde man inte få vara ifred mitt ute i skogen, ens?!
Han fnös så att snöflingor yrde om nosen där han låg och försökte få det lika bekvämt som han tidigare haft.
Men han låg på fel ställe.
Det hade funnits en enda bekväm fläck under tre tallar.
Men när han rest sig upp hade han knölat till snön, och nu kunde han inte få det bekvämt igen.

Han suckade tungt och kastade en irriterad blick mot busken.
Glittrande, bruna ögon.
Iakttog, bevakade.
Stalkade.
Han satte sig upp, rättade till sin ställning för att kunna sitta likadant en längre tid, och spände blicken i de där förbaskade ögonen.
Stirrade tillbaka.
Ingen vek undan, och ingen ville göra det heller.

En uggla hoade ett femtontal meter därifrån, flaxade till med sina befläckade vingar, kastade ett blick på varghonan och flög därifrån.
Sirions öron klippte till och han slöt ögonen.



(Du får bestämma om hon såg räven gå till Sirion eller inte, och också om hon kunde höra honom eller ej! :P Saknat att rolla med min Gaggseligaggs<3 ^^ )

|| HAR OCKSÅ SAKNAT ROLL MD MIN EVELINAPINAFINA. varför har vi itne rolalt tidigare? -.- ||

Demethra såg lika envist tillbaka på ugglan, den såg tryckt ut, pressad.
Demethra valde att ge den frihet och bli den som slöt ögonen i en långsam blinkning först.
När hon såg upp hade varelsen lättat vänt huvudet åt sidan och blundade, öronen avr stilla, hela figuren var stilla, var på akt. Lyssnade, spände sig.
Men den blundade, det var ett bra tecken.
Demethra vände sig bort från den med ett flin på läpparna, hon skulle hålla sig till den här en tid. Inte jaga, inte spionera. Hålla sällskap.
När hon svängde sig med rumpan mot ugglan hann hon se små mörka tassar ta sig bort vidare förbi hennes plats. Hon lystrade intensivt, ryckte till hela hon av rörelsen.
Nosen drog in dofter i stora mängder, kände rävens söta doft och ruskade ointresserat på sig.

Hon hann svänga sig om för att kasta en lugn blick på ugglan innan hon tog sig upp på det väldiga stenblocket ett tiotals meter bort. Den lilla flata stenavsatsen halvvägs upp för det rättuppstående skärvstenen blev hennes viloplats. Hon svängde på sig, satte sig ner och drog svansen intill benen.
Efter att sakta gått igenom skogslandskapet framför sig med iskalla ögon lade hon sig ner. Obrådskande, sansat.
En skär tunga blottades och vätte de mörka läpparna.

Varginnan stannade upp mitt i rörelsen, drog snabbt in tungan.
Blicken var fäst mot fjärran framför henne, öronen klippte hastigt men återgick sen till att stå upp blixtstilla.
Bara inväntade minsta ljud.
Nosen vibrerade, glänste i solens sista strålar av vätskelagret tungan vätt ner den med.

Handoften var så tydlig så tydlig. Hon förstod inte att hon inte känt den där för några sekunder sen när hon känt av räven.
För att vara så pass nära revirets gräns borde hon vara mer uppmärksam, det kunde alltid vara spioner eller andra övertrampare.
Utan att tveka ställde sig tiken upp och slog ifrån med bakbenen, med ett rispande ljud från klorna slog hon bakåt ifrån med bakbenen för att ta sig ner.
Framtassarna nuddade smidigt stenens branta, nästan lodräta yta för att landa längre ifrån stenen vid marknuddningen.

Väl där nere stannade hon upp, med ena framtassen framför den andra, huvudet höjt och ögonen glittrande.
Svansen svängde stilla och en ljummen vind fick hennes sträva vinterpäls att vippa av och an sakta.

Följande sekund hade hon givit sig av i snabb trav, rakt mot vargdoften, inga omvägar när det var så nära reviret. Doften blev snabbt starkare och hon hörde ljudet av tal. Den var irriterad.

När hon nådde gläntan fick hon gå igenom en halvmängd med snötäckta buskar, snön föll ner med dova dunsar i klimpar när hon vidrörde dem.
Detta var det som avslöjade henne men det gjorde henne inget, det var meningen.
Här skulle det inte gömmas, hanen var farligt nära reviret, alldeles för nära för att nått skulle gömmas eller omvandras.

|| Efersaom de va lite brått med svaret så kan det finnas fel, rättade bara snabbt det datorn lade röda sträck för ||

Doften slog emot honom samtidigt som vinden bytte riktning.
Han slog upp ögonen, och blicken föll genast på honan som klev ut ur skogens skydd.
Ut i den lilla gläntan.
Hennes päls var mörkbrun, och röda tecken satte pricken över i.
Han höjde på huvudet och betraktade henne ett ögonblick.

"Hi there."
Hans röst var fortfarande en aning hård efter att ha försökt jaga iväg räven, och blicken var fortfarande mörk och blixtrande.
Men det var inte alla som tog åt sig av sådant, det visste han.
Därför brydde han sig inte.
Eller, tja.
Han hade nog inte bryt sig i vanliga fall heller.

Han reste sig upp, ruskade smältvatten ur pälsen och vände sedan uppmärksamheten mot henne igen.
Det var en fin hona, men man visste aldrig.
Tills vidare var hon fortfarande lika patetisk som resten av världen verkade te sig denna dag, för denne unge man.
Han lade huvudet på sned, fortfarande med spända käkar.

Hanens röst var aningen hård, han kanske inte riktigt
uppskattade hennes besök men det struntade hon
fullständigt i. Ansiktsuttrycket var hårt, blicken spänd.
Han talade inget av hennes språk, det var engelska som
flöt ur hans mun. Vid andra möten hade hon lärt sig lite
engelska men hon var fortfarande ingen hejare på det.
Hon steg tyst fram några steg till så hon nu var inne i gläntan.
- Do you know where you are? sa hon byrskt
med spansk brytning på sina engelska ord som inte alls
kändes vana i hennes mun. Men de här kunde inte hjälpas,
budskapet måste ut. Han var farligt nära Kaiwood och
han hörde inte dit som en medlem. Så länge han höll sig
här och inte kom närmare var allt okej,
men han behövde en varning för att fatta innebörden.

(Minns inte vad vi sagt... skulle vi fortsätta detta?)

|| .. äh, de e så gammalt. avsluta bara. ||