Det hade känts overkligt när de äntligen rundat det sista berget. Det var som att världen hade öppnat sig inför dem. Det fanns inga berg som markerade horisonten med sina taggiga tänder, istället sträckte den sig bara vidare ut i ingenting. Skymningens färger hade aldrig varit så vackra som just då, men det fanns också något främmande i den. Det var nästan med en skräckblandad förtjusning som han klättrade ner för berget och påbörjade deras resa.

Eriinari. Mörkret hade lagts sig över dem, men månskäran och stjärnorna höll dem sällskap. Janos och Ren hade studsat i förväg men hade inte tillåtelse att lämna mamma eller morbror utom sikt. Men området hade mycket steniga kullar och ibland tappade de sikt av varandra. Det var en ständig utmaning att se hur långt de kunde skilja sig från dem utan att Niyaha kallade tillbaka dem med en arg ton.
     Ljudet av forsande vatten blev allt tydligare och tydligare. Den hade blivit en riktpunkt att förhålla sig till. Den stora floden. Så när Janos äntligen nått krönet på kullen och såg den vilda forsen som kastade sig mellan klippväggarna skrek han till sin bror.
     “Ren!” Floden dränkte en del av hans röst. Han såg efter brodern. “Snart är vi framme vid leden! Titta! Här är den ju! Visst måste det vara den här? Det var väl det mamma sa, att när vi mötte floden skulle vi vara nära. Det kan ju inte INTE vara den här. Eller? Äsch, jag vet inte.” Janos skakade lite avfärdande på huvudet. Han tittade ner över kanten lite motvilligt. Det var ett fall på några meter iallafall.

[Tänker att platsen ser ut lite som Islands natur liksom.]

Ren fattade inte hur världen kunde vara så stor. De gick och de gick, men det tog aldrig slut! Fantastiskt!
     "Ren!" Ren störtade fram, rätt oförsiktigt, och höll nästan på att snubbla ner. Han fångade snabbt upp sig själv, tackade alla balansövningar, och slängde en blick bakåt för att försäkra sig om att mamma inte upptäckt hans snedsteg.
     "Aaaah!" svarade han exalterat, vågade sig fram lite längre och kikade ner. "Hur djupt är det? Tror du man kan hoppa?" Han föreställde sig hur det skulle kittla i magen hela vägen ner. Grubblandet över deras position överlät Ren till mamma och Nepo.

Janos skrattade lite. Det fanns en del av honom som ville putta honom, som så många gånger förut. Men det här fallet var lite brutalare, och lite längre, än bäckarna och sjöarna hemma i Sacrari.
     “Kanske,” sade hon med ett leende som nådde honom enda upp i blicken. “Om du hoppar i så lovar jag att äta tre FEEETA, då menar jag FEEETA, dyngbaggar när vi kommer ner till Civitas.” Janos sträckte ut tungan, grimaserade äcklat och ruskade på huvudet. Janos tyckte nästan se hur Ren övervägde erbjudandet, innan moderns röst ljöd.
     “Pojkar! Blod och förbann-” Janos skrattade lite nervöst och backade undan. Han såg mot Niyaha som just rundat krönet längre bort och viftade avvärjande på svansen.
     “Förlåt mamma!” ropade han tillbaka med en så snäll röst han bara kunde innan han vände blicken mot Ren och den ursäktande uppsynen rann av honom.
     “Asså, hur gammal tror hon vi är? TreEE eller?” Rösten skar sig plötsligt väldigt gällt, men Janos tänkte att om han ignorerade det kanske inte Ren skulle tänka på dig heller.

Janos löfte fick Ren att ärligt överväga det. Skulle det inte kittla lite roligt om han hoppade? Dessutom var han ingen fegis, och det vore så kul att se Janos pina i sig-
     Ren ryckte till, och backade snabbt undan från kanten när Niyahas röst nådde dem. Han log ursäktande mot henne, men himlade sedan med ögonen åt Janos - naturligtvis när han var säker på att mamma inte kunde se honom.
     "Säkert!" muttrade han till svar. "I Civitas, då ska vi minsann visa henne." Ett retsamt flin klöv Rens ansikte. "Att vi inte är treEe alltså, hehe." Imitationen av hur Janos röst hade spruckit var inte särskilt bra, men Ren var säker på att piken gått fram. Han skrockade nöjt, men satte ganska omedelbart fart för att komma ikapp mamma. Janos tänkte ofta inte hela vägen, och Ren hade ingen lust att bli hårdhänt tacklad och knuffad utför kanten. Bättre att hålla sig nära Niyaha och skyddas.

“Amen durå!” ropade Janos efter Ren som redan tagit till flykt. “Såklart, spring till mamma du!” Rens försprång gjorde honom chanslös trots nedförsbacken som gav honom extra fart. Janos försökte nå brodern med sin telekinesi, men han var för långt bort. En hämndplan började formas i hans huvud. En plan som involverade ett vildsvinshuvud, en levande kyckling, tre koben, ett dussin dyngbaggar och ett äpple. Vänta du bara, tänkte Janos medans ett ondskefullt flin trädde fram på hans läppar. I Civitas skulle Ren nog få se!

[Avslutat]