Gula ögon betraktade landskapet.
Lokie satt uppe på en klippavsatts som han nått utan problem tack vare sin goda klättringsförmåga, en förmåga som han ärvt från sin moders sida.
Bredvid honom låg kvarlevorna av en vinterhare. Det som fanns kvar av djuret hade för länge sedan förlorat sin levande värme och blodet hade frusit.
Hanen slickade sig runt käften. Den vita pälsen hade sugit åt sig det röda blodet och färgat partiet runt hans mun.

[Ursäkta den korta inledningen, lite ideé-torka]

Hans svarta päls syndes väl i det vita landskapet fast de få ljusare gråa stråna som försökte få honom att bli en aning ljusare misslyckades, hans vinterpäls var inte till nån större nytta. Huvudet svängde en aning från sida till sida och hans tankar var fulla av den rosa tiken som inte bafann sig allt för långt borta. Fallulah. Han hade inte känt sig så fri på länge då han fått vara i hennes närhet. Fast redan då han nu gått en bit bort så kände han oron gnaga i svanstippen, det var inte att han var rädd för att vitsas i detta vita landskap. Nej, rädslan var att få höra den mest fruktade rösten och då förstå att det inte skulle vara för evigt. De förut gula ögonen höll på att ändra färg utan att han själv lade märke till det, de höll på att bli blodröda.

Han hade igentligen inte viljat lämna henne ensam heller, men att jaga var ett måste speciellt då det inte fanns så mycket byten här. Hans tassar sjönk djupt ner i snön och han pulsade irriterat fram. Hans vikt hjälpte honom inte så mycket här, och varje steg hade en viss smärta mot frysskadorna han hade kroppen. Men han manade sig själv att fortsätta. Snart skulle han åter befinna sig hos sin älskade och allt skulle bli lugnt igen. Hon var som en drog för honom. Tungan fuktade läpparna och han började koncentrera sig på de olika dofterna som dök upp, destu snabbare han hittade ett byte destu snabbare skulle han vara tillbaka till henne.
Ett vagt flin speglades på hans läppar då han fortsatte fram.

[Lokie får gärna överaska Serpie eftersom han inte är så villig på att träffa andra xD]

Där satt han och badade sig i månens ljus, pälsen lystes upp men det gjorde även snön runt omkring honom.
En tanke slog honom. En fånig tanke som han egentligen inte brydde sig om eller önskade... allt för mycket, men han började leka med den. Han såg sig som en väktare över landet. Det hade varit en dröm när han varit valp, att skydda dom som inte kunde skydda sig själv.
Ett vagt leende kröp fram på hanens läppar.
Det var en fånig dröm som han själv ansåg sig ha vuxit ifrån.

Snart uppenbarade sig en mörk figur inom Lokies synfält. En annan varg som inte riktigt såg ut att vara i hans egna storlek. Han fnös till och reste sig upp för att ruska liv i kroppen.
Kylan var ganska påtaglig nu under natten men som tur hade han goda gener som gjorde att kylan sällan bet på honom.
Lokie studerade den mörka figuren ett bra tag innan gjorde något inte allt för oväntat av en varg.
Han drog ner den nerkylda luften i dom stora lungorna och gav ifrån sig ett långt och djupt ylande. En hyllning till månen och en hälsning till den okända vargen.

Serpie var så inne i sitt sökande efter dofter av olika slags djur att han inte märkte att en annan hade kommit i närheten. Först när ett högt yl bröt tystnaden och skar genom luften och fick honom att frysa till is. En annan en främling. Han sneglade upp mot månen som ibland försvan bland molnen. Men han samlade energin från månensljus och då månen var framme på himmlen så skiftade hans ögon från röda till gula. Kanske skulle han kunna hålla kontrollen då vädret ändå var på hans sida. Huvudet vändes på samma gång blixtsnabbt mot hanen. Han smälte nästan ner i snön då hans vita päls föll ihop med snön.
Hans ögon slöts och överläppen höjdes en aning så att de vita tänderna syntes och en dov varnande morrning lämnade honom. Inte till hanen, nej utan till hans inre.
Men han ville endå utmana honom, se om han kunde kontrollera sig själv. Det skulle vara en viktig sak i framtiden. Om han skulle kunna träffa sin dotter.

Han svalde och öppnade de nu gula ögonen, men färgen växlade hela tiden. Så stog han tveksamnt kvar innan han började närma sig den vite hanen. Han granskade honom, han var större en han själv, och var kraftig. Han skulle utan tveka vinna i strid om de blev osams. Han var både svag psykiskt och fysiskt så det var bäst att hålla sig lugn, och hur lätt det nu skulle bli...
Så stannade han ett 10 tal meter från hanen och stog blixstilla och väntade. På det ena eller det andra..

Lokie var en vänlig själ och önskade sällan något ont mot någon varelse som vandrade på denna jord.

Han studerade den mörka vargens reaktion. Det var något om den som gav honom en olustig känsla - en såndär känsla som man inte riktigt kan förklara...
Den vita vargen tog sig ner för klippavsatsen, utan att släppa blicken från Serpie.
"Väl mött, främling." Brummade han med en vänlig stämma när han nådde marken.
Det var något med den andra vargens ögon, han kunde inte säga vilken färg dom hade då dem hela tiden såg ut att skifta färg mellan gult och rött. Var denne sjuk?
Lokie tog några korta steg mot vargens riktning för att minska avståndet mellan dem och för att få en bättre överblick. Om han nu var sjuk, så behövde han kanske hjälp.

Serpie stog stilla och väntade in hanen lite, han kom närmare och för varje steg han tog frammåt så ville han ta ett bak. Men han tvingade sig att stå stilla. Ett vagt viskande kunde höras, men om han bara inbillade sig var han inte säker på. Snart skulle han väl få se... Avståndet var ännu en bit men mindre än innan. Hanen hälsade och Serpies huvud ryckte till som om han inte varit riktigt närvarande och hanens röst hade väckt upp honom.
Han gav honom en hälsning och han själv nickade vagt och vaksamnt.
"Så.. Vem är du främling?" sa han med en så neutral stämma han kunde få fram och granskade honom lite till innan blicken sänktes en aning.

Månen försvan bakom molnen och hans ögon blev blodröda för det ögonblicket
och den kalla viskande rösten hördes i hans huvud som ett eko, men svag.
Så.. vem är denne serpiente? Och var är din rosa flicka? Hon är inte bra för dig.. nej inte alls. den tystnade Serpie ville sluta ögonen och försöka tvinga bort honom men det skulle bara orsaka mer problem. Ska vi inte ta och leka lite med denhär..? fortsatte han sen och Serpie kunde själv inte undgå att stoppa honom, han ville inte ha hans smutsiga ord i hans huvud.
"Nej.." mummlade han skarpt och sneglade sen på hanen igen. Han var inte normal.

Det var svårt att säga, vad som stod till. Den andre hanens tankar verkade ha varit på annan ort för ett tag. Men, det gladde Lokie när han mötte hans hälsning med en egen, även om det var i form av en nickning.
"Mitt namn är Lokie." Sa han kort och med en vänlig ton.
Lokie såg sig själv sällan som hotfull, han var bara inte sån och han hade ibland svårt att förstå varför andra vargar såg han som det. Hans storlek och benutväxterna längst hans ryggrad kunde väl vara en förklaring, men ändå, han var mer som ett får i ulvakläder än tvärtom.

Plötsligt såg han hur den svartes ögon blev uppslukade av den röda färgen på några få sekunder. Lokie klippte med hans båda öron och såg bara allmänt förundrad ut. Han hade aldrig sett något liknande förut, kanske hanen var sjuk... eller var det magi? Det sista ordet printade sig in i tankarna på honom. Han hade aldrig hört talats om en sjukdom som gjorde det där med ens ögon, men magi... Han visste egentligen ingenting om det.

"Nej?..." Han hade uppfattat ordet och repeterade det själv.
"Vad är ditt namn?"

Serpie koncentrerade sig på två saker samtidigt. Att försöka hålla bort rösten i huvudet och att bemöta den andre med någurlunda lugn. Hanen sade att han hette Lokie.. han nickade bekräftande att han hade hört och försökte le vänligt men blev bara till en grimas.
Så han suddade snabbt bort "leendet" och behöll sitt utryckslösa jag.
Lokie.. viskade rösken väsande mjuk i hans huvud och han ryckte till.
Han ville morra åt honom, varna honom men han kunde inte göra det än. De hade just träffats, och han måste försöka hålla kontrollen.

Men Lokie värkade uppfattat att han hade varnat, honom så Serpie svarade snabbt
för att inte göra allt ännu mera krångligt.
"Inget" sa han snabbt och fortsatte sen.
"Mitt namn är Serpie" för att ge svar på hans fråga men höll kvar det uttryckslösa ansiktsuttrycket.

[Kort.. ]