Den silverglittrande tiken vandrar mellan träden i denna levande skog. Hon har inte befunnit sig i detta land så länge. Så hon utforskar områdena än så länge. De rätt stora tassarna, som skapta för perfekt grepp, placerar en och en på marken i en jämt följd, och lyfts därefter i samma ordning varefter tiken vandra framåt.
Öronen står spetsade på hennes huvud och den silverskimrande blicken söker av området framför henne. Försöker ligga steget före och har full koll på omgivningen. Öronen vippar lätt fram och tillbaka. Uppfattar alla ljud runt omkring. Det darrar lätt i nosen när hon försöker separera alla dofter som flyter genom luften.
Den silvriga tiken har en högrest hållning. Men inte snobbig. Vinden leker i den långa manen och luggen och den långa svansen guppar med i hennes rörelser. Tassarna placeras lugnt på marken när hon vandrar fram. Hon trevar inte men samtidigt märks det att hon vandrar dessa marker för första gången.
Hon sveper till med svansen och stannar upp för en stund. En hackspett i ett träd snett framför henne har fångat hennes uppmärksamhet. Hon följer den lilla fågeln med blicken. Ser den hoppa upp och ner för stammen på trädet tills den hittat en perfekt plats att börja hacka på. Det trummande träiga ljudet fyller skogen. Ett behagligt ljud. Många skulle kanske se det som irriterande. Men denna tik finner det behagligt.
Hon sätter kroppen i rörelse igen. Vandrar framåt i lugn och maklig takt. Har inte bråttom.
Efter en stund stannar hon åter upp. Hon har fångat något intressant i luften. Och ljuden av steg som närmar sig. Öronen spetsas på huvudet och hon vrider på huvudet så att hon ser åt det håll ljudet kommer ifrån.

[PAX TILL ZILARREZKO]

Solen lyser upp den redan ljusa skogen och får dom gröna löven att nästan återspegla ljuset.
En silvervit päls återspeglade också lätt solens varma strålar och gjorde så att det inte blev varmt. Han var tacksam över att hans kropp täcktes med just denna silvervita päls och inte en sotsvart päls som nästan gjorde det omöjligt för honom att kunna vistas i solens härligt underbara strålar.
Vinden lekte med hans långa man och trots att värmen var ganska behaglig för hans del så var ändå det skönt med fläkt.
I träden kvittrade fåglar och i buskarna prasslade det då hararna skyndade till flykt ifrån honom i hopp om att inte bli jagade och uppätna. Han bara log och små skrattade till den extrema överlevnads instinkten.
Hon fortsatte sin färd genom skogen. En hackspett hördes eka sitt envisa hackande i jakt på mat i trädstammarna. Han brydde sig inte så mycket om det men om han skulle fortsätta bry sig om det och omedvetet lyssna på det så skulle det driva honom till vansinne.

[Kört, sorry, IT, men nu ska jag duscha, kommer tillbaka snart :3]

Hon står tyst och lyssnar. Spejar åt det håll främlingens doft och ljud kommer ifrån. En hane. Hon är säker på det. Öronen klipper till på tikens huvud innan hon sätter kroppen i rörelse mot främlingens håll. Hon kan inte låta bli att bli lite nyfiken. Hon har inte mött några främlingar alls i detta land. Hon är inte översocial. Men ändå nyfiken när hon hör främlingar på håll. Det blir ett driv efter att få utforska. Ta reda på vem främlingen är.

Snart får hon syn på något silvervitt längre bort. Tiken stannar åter upp och öronen spetsas framåt. Hon står still. Lyssnar och inväntar. Hennes och hanens vägar verkar vara på väg att mötas i alla fall. Så ingen mening med att hasta fram. Hon kan står kvar där och invänta honom. Öronen står spetsade på huvudet. Vinden leker lätt i hennes silverman och lugg. Den långa svansen sveper till bakom henne. Den silverskimrande blicken hålls fäst på främlingen. Hon studerar honom under tystnad. Låter honom helt enkelt lägga märke till henne.

På den väg han går så känner han hur doften blir allt starkare och starkare. Han visste att han snart skulle få stöta på denna främling som gav ifrån sig doften.
Han drog ett djupt andetag och uppfattade att vargen var en tik.
Långsamt närmade han sig och kan kunde börja skymta något som han tror var henne.

Snart kommer han fram och ser hela henne. Hon såg ut som honom, silvrig och lång man, men han hade två ringar i öronen, det hade inte denna tik.
Han fortsätter fram, han är inte blyg och inte rädd. Om hon var fientlig, ja det skulle han snart få reda på. När han är nära henne så nickar han och ler.
'Godday' sade han och fortsätter förbi henne.

Hanen är något mindre än henne själv. Hon ser på honom när han kommer gående. Öronen klipper till på huvudet när hanen hälsar. Men han stannar inte.
"Godday to you". Svarar hon honom och ser efter honom när han helt noncharlant går förbi henne. Han ser ut som en silvervarg. En rasfrände? Har han inte märkt det själv? Vana tycker det är intressant att möta på rasfränder. Få höra deras historier och kanske dela med sig av sina. Ja, hon uppskattar historier. Speciellt historier om gudarna. Vana är troende. Hon tror på alla gudarna och tillber dem. Även om hon inte är så överreligös och skänker böner för minsta lilla. Men hon tror i alla fall.
Hon studerar hanen. Sådana där stroppar har hon inte mycket för. Kanske lika bra att låta det vara och gå vidare. Kanske hon stöter på något intressant längre fram. Det återstår att se. Hon sveper till med den långa silverglittrande svansen innan hon åter sätter kroppen i rörelse.

I sina egna tankar vandrar han vidare. Men stannar då han kommit på att honan kanske ville prata med honom? Dom var trots allt rasfränder.
Han vänder sig om och ser på henne och tar några steg framåt.
'I beg you pardon for my roughness, I didn'r first realise that you were the same as I and that you maybe wanted to talk' ursäktade han sig och gick några steg fram emot henne.

Att han var på detta prat vänliga humör är ganska ovanligt. Vanligtvis så är han rätt tyst och kan ses som en nonchalant, obrydd och tråkig men nån gång då och då kan han få fram en charmig och vänlig sida av sig själv. Men han höll sig ändå inom sitt område av personlighet.

Hon hade åter fallit in i sina egna tankar. Sina vandringstankar. Men hon rycks åter ur dem då hanen talar bakom henne. Vana stannar upp och vänder sig mot honom. Öronen klipper till på hennes huvud och ett litet leende letar sig fram på hennes läppar.
"It's okey. I thought that you maybe got trapped in your own thoughts". Säger hon med mjuk och vänlig stämma. En stämma som kan liknas vid silver. Hur nu det fungerar.
Hon ser på hanen. Studerar honom lätt.
"What's your namne, stranger?" Frågar hon honom sedan. Vana är intresserad av att möta nya främlingar. Att samtala och kanske byta historier är något hon uppskattar. Och en rasfrände är inget man stöter på varje dag. Så det är lite extra intressant. Hon sveper till med den långa yviga silverglittrande svansen och blicken hålls fäst på hanen.

Han skrattade lite lätt.
'Yes, actually I was'
Den nya, silver vita honan verkade vara intresserad i honom. Men inte på ett förälskat sätt, mer som att hon inte träffat någon annan av samma ras eller träffat nån annan alls sätt.
Än stod han kvar på sin plats framför denna märkliga silvervita rasfrände när hon frågade efter hans namn.
'I'm Zilarrezko, Zilar, or Zila for short'
sade han och nickade lite lätt.
'And who may you be?'

Hon är inte mer intresserad av hanen bara för att han är av samma ras. Vana behandlar alla lika och visar lika stort intresse för alla. Sen får man se om det utvecklas till mer intresse på ett eller annat sätt. Eller om det inte alls var intressant. Men då vet man ju det.
Hon nickar lätt för att bekräfta att hon hört honom när han presenterar sig.
Zilarrezko. Det har hon inte hört förut. Annorlunda. Intressant.
Vana ler vänligt mot honom.
"I'm Nirvana. Or Vana for short". Svarar hon honom när han frågar vem hon kan vara.
Hon står kvar där hon står. Framför hanen och ser på honom. Det är inte ofta hon stöter
på rasfränder. Faktiskt är det här nog första gången sedan hon lämnade flocken för många många många år sedan.
"Where are you from?" Frågar hon honom sen. Kanske han är född i det här landet.
Eller så kommer han, liksom henne, från ett land långt borta.

Han nickar åt hennes svar och presentation.
'Nice to meet you Vana, it's not often I meet someone that the same as me. It's nice for a change' log han mot henne.
Båda två stod kvar på samma plats med ansiktet mot varandra. Hon tänkte inte flytta på sig, han tänkte inte flytta på sig men vad fanns det för mening med att flytta på sig egentligen? Dom hade så trevligt här och bara stå och samtala.
'I'm from a place far from here. I got here by accident when I was wandering and thought that it may be a nice place to stay' svarade han henne på hennes fråga om var han kom ifrån.
'Where are you from then?'
Nu var det hans tur att fråga den frågan.

(Sorry om det låter konstigt, men jag har idé brist >.<)

Hon log vänligt mot hanen.
"Nice to meet you too, Zila". Hälsar hon glatt efter att han hälsat.
"You are the first silverwolf I've met since I left my birthpack". Säger hon och sveper mjukt till med svansen.
"I'm also from far away from here". Säger hon och sätter sig lugnt ner. Svansen sveps om tassarna.
"I found this land just recently". Lägger hon till.

[Egentligen har Nirvana varit i Numoori ett tag nu. Men detta var ju ett tidigt roll när hon just anlänt. :3]

[Kort. -.-]

(Jo, det har ju Zilar oxå men jag har haft rollpaus ^^')

Han log och svarade henne att han var hedrad och att även hon var den första av hans slag som han stött på i denna värld.
'I never had a pack, I was born outside from a mother who had been driven away. How is a life in a pack?' frågade han nyfiket och stod kvar när hon satte sig ned.
'It that so? Where are you from then?'

(Idé brist ^^'')

Hon ler vänligt mot honom och tippar sedan huvudet lätt på sne.
"I only know the packlife of my birthpack. But I don't think every pack is like that". Säger hon och öronen klipper lätt till på hennes huvud när hon rätar på nacken igen.
"My birthpack wasn't that big. And the males did take more partners than one". Fortsätter hon.
"It wasn't a life for me. So I left". Hon ruskar lätt på huvudet så luggen dansar mjukt i vinden för att sedan placera sig lätt över hennes ena öga. Hon ser på Zilar igen.

Han log åt henne när hon berättade om hennes före detta flock.
Det var intressant att lyssna när någon berättade om deras erfarenheter i livet, vad dom varit med om, speciellt om det var någon som var från samma art som han och om den varit med om något som han inte varit.
'It sounds interesting, but I don't think I will be able to live in a pack either.'

Hon ler lätt åt Zila.
"Yeah. The packlife can be rough". Säger hon och sveper mjukt till med svansen.
"You've always lived alone? What about your family?". Frågar hon och hoppas att hon inte trampar snett. Det finns så många vargar som inte tycker om att tala om sin familj och sitt liv. Och ännu färre som uppskattar när man frågar. Men Nirvana tänkte att eftersom Zila oxå är silvervarg så kanske det inte är så farligt? Silvervargar gillar ju historier. Eller hur? Men vill han inte berätta så är det okej med.

[Jag avslutar det här rollet nu. :3 De kan mötas igen senare om du vill det. ^^]