Hatet välde upp inom henne då hon stegade fram över slättet, vreden - raseriet - hotade med sin yttersta närvaro. Hon frustade, röt, vrålade, oförmögen att hålla minsta känsla på insidan. Om hennes frostklädda päls osade mörkret - vilket överfallit henne med en sådan otrolig kraft. Huvudet bultade besvärande.
Hon steg fram emot bergen, hade trotts att hon stod på raseriets kant fortfarande dem där gnagande moderskänslorna kvar. Instinkter som gick för djupt för att ignoreras, eller? Då lyans öppning vidgade sig framför hennes synfällt och hon såg sina två kära valpar kullerbyttande leka i det höga gräset så krönktes inte ens läpparna det minsta. Det mulna sinnet klarnade inte på något vis, men hon svalde hårt och väste till för att få deras uppmärksamhet. Då hon såg de blå ögonen vridas mot henne, små gråsvarta öron som spettsades och en liten minihane som uppmärksamt hejdade sin lek så vände det sig i magen på henne. Hon ville spy vid åsynen av krypen. Det var med otrolig ansträngning som hon trängde undan det framvällande mörkret - höll sig själv från att gå på sin egen avkomma. Så lågt skulle hon aldrig sjunka, dit skulle hon aldrig gå, djupt inom sig så fanns kärleken för de små parvlarna kvar - just nu var den dock dold av en ridå av mörk kokande vrede.
"Mamma skall ge sig av ett tag, stanna här som vanligt - jag kommer tillbaka sen."
Rösten lät inget annat än bitter, trotts hennes ansträngda försök att låta mild. Leendet som tvingades på hennes läppar var dåligt spelat och skar sig illa med ilskan och sorgen i hennes röda blick. Hon var väl medveten om att hon kanske aldrig skulle återvända till sina valpar.



[Egentligen privat med Ravenous och Hiroshima, men mest av allt bara för "storyn".]