Flippa hade sökt upp Timo under den föregående dagen för att lösa in den dejt de pratat om, men de hade efter ett kort samtal om vad de velat hitta på tillsammans kommit fram till att nästkommande förmiddag skulle passa bättre. Flippa hade kommit på idén att de skulle kunna gå och fiska tillsammans och Timo hade inte varit sen med att gå med på det. Trots att han hade en vattenkraft själv så hade han spenderat pinsamt lite tid i närheten av vatten, och ännu mindre tid omkring fiskar. Hade nog aldrig ens försökt fånga en fisk någon gång, så det var med lika delar blandad nyfikenhet som osäkerhet som han såg fram emot aktiviteten. Han skulle säkert skämma ut sig rejält men det gjorde nog inte så mycket, hon hade redan sett honom i sitt värsta stadie, halvdöd och ynklig, vad kunde vara värre än det egentligen?
Han visste inte riktigt vad han borde ta med sig eller hur han skulle förbereda sig inför aktiviteten, så han hade bestämt sig för att han istället skulle stå för tilltuggen. En bra dejt behövde något gott att äta, eller hur? Det var vad han hade hört av Alek i alla fall, någon gång. Sen om Alek var den bästa att lyssna på i avseendet det visste han inte, men det lät inte så långsökt i alla fall.
Han hade under eftermiddagen, efter att de skiljts åt, sökt upp några av handlarna för att byta till sig lite tilltugg som han hoppades Flippa skulle uppskatta. Han kunde fortfarande inte bära allt för tung packning, så han hade valt att investera i mindre men fortfarande goda matvaror.

Han hade knappt kunna sova under natten för att han varit så förväntansfull, och lite nervös, men hade nog ändå lyckats få sig ett par timmars vila. Rädd för att försova sig så hade han gått upp redan första gången han vaknat till framåt morgonen, om än det egentligen var alldeles för tidigt, och hade börjat packa ihop det han tänkte ta med sig. En del av honom ville visa henne en av hans intressen också, men han hade snabbt kommit fram till att förberedelserna för att ta med alla delar till det hade varit för omständligt med hur lite han kunde bära för tillfället. Kanske fick han spara på den idén till en eventuell andra dejt. Förhoppningsvis räckte det med maten.
Han hade satt på sig den lilla ryggväskan, med viss möda, och sedan begett sig av ut ur staden till den plats de sagt de skulle mötas upp på. Han hade varit så nervös över att bli sen att han nu istället var där alldeles för tidigt och behövde sätta sig ner och vänta. Det gjorde inte direkt underverk för hans nervositet då han fick ännu mer tid till att tänka ut alla möjliga scenarion som kunde inträffa. Han hoppades verkligen att hon skulle dyka upp, och det ganska snart, för han såg verkligen fram emot den här dejten.

(Flippa)

Flippa hade varit på dejt förut, så situationen i sig var egentligen inget nytt för henne. Men det var ändå alltid spännande att gå på dejt med någon ny, och det pirrade i magen på henne. Många av hennes andra dejter brukade ske på ftermiddagen eller kvällen, ofta med mat och samtal som fokus. Det var inte något fel med det, men efter ett tag fann Flippa att de mer eller mindre utspelade sig likadant. Samma frågor som ställdes, samma lite tafatta stämning beroende på hur nervös hennes dejt var. Så denna gång hade hon velat göra saker annorlunda och valt aktiviteten själv.
     Istället för att lägga allt för mycket tid på sitt utseende, så hade hon förberett packningen.  Det skulle vara onödigt att borsta den till perfektion eller göra den glansig med dyra oljor när hon ändå skulle spendera mycket av förmiddagen i vatten. Aktiviteten var noggrant utvald; den skulle visa upp hur skicklig hon var i fiske och att hon var mer än bara en bortskämd stadsbo som aldrig behövt lyfta en tass. Inte för att hon trodde Timoteij tänkte så om henne, men det var ofta en fördom hon mötte så hon ville krossa den så fort hon kunde.
     Den lilla fiskeväskan som hon bytt till sig för länge sedan bar hon snett över kroppen när hon skyndade sig ned för stadens etapper och ut genom portarna. Det var viktigt att vara i tid. När hon närmade sig fann hon att Timoteij redan var där. Flippa sken upp i ett varmt leende. Även han verkade ha tagit med sig packning; hon noterade det som en god egenskap. Han verkade organiserad och mån om deras stund tillsammans.
     “Hej!” hälsade hon glatt och slöt de sista stegen mellan dem. Flippa lade huvudet mot hans skuldra i en snabb omfamning innan hon tog några steg tillbaka för att se på honom.
     “Åh, jag hoppas du inte väntat allt för länge,” sade hon ursäktande och gav honom ett blygsamt leende. “Jag kunde inte hitta min väska. Jag tror min syster lånat den medan jag var borta, fast hon svär att hon inte gjort det…” Hon gav honom en spelad sur blick innan hon brast ut i lätt skratt. “Typiskt syskon!” klagade hon, om än det var uppenbart att hon uttryckte sig med kärlek.
     “Så, vad säger du, är du redo för att fiska?”

Efter vad som kändes som en alldeles för lång evighet, utan att egentligen vara det, så kunde han skymta hennes röda gestalt närma sig honom vilket fick honom att le. Han tillät sig pusta ut lite innan hon kom fram till honom för att släppa på lite av den nervositet och oro som hade infunnit sig. Hon var här nu, som utlovat, och han såg verkligen fram emot deras dejt.
''God morgon!'' hälsade han tillbaka och reste sig upp. Han gjorde sitt bästa för att inte grimasera allt för mycket av den stramande, huggande smärtan i sidan, tänkte inte låta den förstöra för honom mer än nödvändigt. Han hade inte förväntat sig att hon skulle ge honom en liten kram när hon slutligen kom fram till honom och blev lite smått ställd först. Stelheten ersattes dock tacksamt väldigt fort av de fladdrande fjärilarna i maggropen.
''Väldigt typiskt'' svarade han och skrattade lätt. Hans egna syskonskara var väldigt mycket för att hitta på hyss och busstreck när helst tillfälle gavs, däribland att ta varandras saker. Det hörde väl till liksom, om än det ibland blev irriterande.
''Så redo jag kan bli åtminstone! Jag ska vara ärlig och säga att jag faktiskt inte fiskat förut'' svarade han samtidigt som de började gå. Han haltade fortfarande lite på ena bakbenet och kunde inte hålla en allt för hög fart. Hans återhämtning gick i alla fall framåt väldigt fort just nu, och han orkade bra mycket mer för varje dag som gick. ''Inte så mycket fisk att fiska där jag är ifrån. Så du får nog visa mig lite hur man gör''. Han hade väl målat upp en generell tanke om hur det kunde tänkas gå till, men han visste faktiskt inte. Det var faktiskt ingenting han hade reflekterat över förut.

    “Åh, vad kul!” utbrast hon ivrigt. Flippa såg inte Timoteijs bristande erfarenhet som något dåligt, snarare tvärtom. Det gjorde det hela ännu mer spännande och speciellt.
     “Då blir det ju ännu lättare för mig att imponera på dig,” fnissade hon och tippade huvudet skämtsamt på sned. “Nejdå, det är inte så märkvärdigt. Du lär dig säkert på nolltid,” fortsatte hon uppmuntrande. Det var tydligt att han fortfarande led av sina skador, så Flippa hoppades att aktiviteten inte skulle vara alltför påfrestande för honom. Det som var bra med fiske var att det i det stora hela inte handlade så mycket om de fysiska förmågorna, snarare om tålamod och precision.
    “Du har tur, för jag råkar vara den näst bästa fiskaren här i staden,” skämtade hon med stolthet. “Min pappa är uttalad mästerfiskare, och har lärt mig allt jag kan.”
     Floden låg fortfarande en liten bit fram, och med farten de höll gav det Flippa chans att fråga, han hade ändå indirekt själv tagit upp ämnet.
     “Ingen fisk där du växte upp,” upprepade hon tankfullt, “jag kan inte komma på ett enda ställe där det inte finns fisk, nog för att jag inte är så berest, men…” Hon lät sig tystna, i hopp om att Timoteij skulle fylla i med svar. Nyfiket såg hon över på honom.

Då hon utbrast att hon tyckte det var kul att han var nybörjare så att hon kunde imponera på honom så kunde han inte annat än att skratta roat. Han ville nästan fylla i att hon inte ens behövde försöka för att han redan var imponerad, men det kändes alldeles för klyschigt. Så det var nog bra att han hejdat sig.
''Vilken tur jag har som får lära av en sådan mästare'' svarade han med en lite dramatisk stämma för att matcha hennes och bugade demonstrativt med huvudet. ''Då kan resultatet bara bli bra, eller hur?''. Han skulle säkert göra sig till åtlöje helt och hållet, men det fick väl vara en sak han bjöd på. Att bli en mästerfiskare var inte direkt hans mål med dagen ändå, utan det var att ha en trevlig stund tillsammans.
När Flippa spann vidare på ämnet om hans hem så log han vagt, hade väl väntat sig att det kunde komma på tal när han nämnt det.
''Jag växte upp i bergen i väst'' började han, avsiktligt lite vag om den exakta positionen. ''Det finns säkert fisk någonstans där hemma, men inte lika lättillgängligt som i de floder och sjöar som finns här. Lite svårt att komma åt mellan klippblocken liksom'' fortsatte han och såg på henne. Han tyckte inte om att inte berätta hela sanningen, för även om han tekniskt sett inte ljög så kändes det ändå lite oärligt. Han hade dock, när han först kom till Civitas, bestämt sig för att inte avslöja sin flocktillhörighet i första taget, ville inte att det skulle leda till några konsekvenser med Tenebris då flockarnas historia knappats var fläckfri. Kort undrade han om det skulle vara en avgörande detalj om de fortsatte att dejta varandra? När skulle ens det bästa tillfället vara att avslöja någonting sådant? Nåja, kanske inte någonting han behövde oroa sig om under den första dejten i alla falll.
''Har du växt upp här i Civitas?'' frågade han sedan nyfiket för att driva samtalet framåt, han var dock genuint intresserad av både henne och vad hon hade att säga.

     “Bergen, såklart,” flikade hon mellan hans ord. Det var helt klart en väldigt annorlunda miljö från landskap som Relictus.
“Bor din familj kvar där?” frågade hon. “Det måste vara jobbigt att vara så långt ifrån dem,” antog hon. Det var en slutsats hon drog utifrån sina egna erfarenheter och känslor. Flippa visste inte om hon någonsin skulle ha modet att flytta ifrån dem.
     “Japp!” förkunnade hon med en gladare ton. “Min mamma var med när hela staden grundades, faktiskt. Så jag och alla syskon har växt upp här.” Det fanns en lätt stolthet i det hon berättade. Även om hon visste att vissa hade mindre upplyftande åsikter om att vara en stadsbo - men hon älskade det liv hon hade. Det rådde ingen tvekan om att hon haft en orättvis fördel i livet, och hon försökte att inte ta det för givet.
     “Jag är otroligt tacksam för den barndom jag haft, även om min mamma inte var där,” fortsatte hon, blicken vilade lite längre fram i fjärran tankfullt glimmande, “men man kan ju inte låta bli att undra hur det hade sett ut om det varit annorlunda.” Det var väl inte en världsfrånvänd tanke av henne att ha? Vem hon hade varit, vad hon hade gjort. Hon såg på Timoteij igen för att försöka avgöra om hon uttryckt sig klumpigt, men insåg istället att han förmodligen inte visste något om hennes mamma. Det var länge sedan nu, och även om man kunde höra historien i staden ibland så var det inte lika självklart vem det var längre.
     “Min mamma dog när jag var liten,” förklarade hon försiktigt, men behöll sitt leende. Hon ville inte tynga ner stämningen, men ville inte heller att det skulle vara ett ämne som gjorde honom obekväm. Flippa ville kunna prata om hennes mamma utan att det skulle kännas som hon gjorde sitt sällskap en otjänst.
    “Det är okej,” försäkrade hon och gav honom en blick som hon hoppades övertygade honom, “det var länge sedan och jag sörjer inte längre. Inte på samma sätt iallafall. Det är okej om du vill fråga något, och lika okej om du inte vill.” Leendet blev bredare.
     “Åh, snart framme!” utbrast hon när hon såg floden glittra lite längre fram.