De senaste veckorna hade varit långa, och jobbiga. Till en början så hade det mest handlat om att läka och återhämta sig, men tristessen hade snart tagit över och blivit allt mer irriterande ju bättre han mått. Han hade varken fått eller kunnat arbeta till en början, utan hade beordrats till att ta det lugnt och fokusera på att bli bättre. Och visst, han kunde förstå den mentaliteten då det ändå var direkt kopplat till den fysiska återhämtningen, men det hade inte gjort under för hans mentala hälsa. Han var inte en sådan varg som gillade att sitta still och inte göra någonting alls, så när han börjat må hyffsat bra igen så hade han bestämt sig för att återgå till jobbet. Han fick dock fortfarande inte använda sin kraft till annat än sig själv, utan hade behövt hålla sig till lättare och mer administrativa uppgifter. Det kanske inte var vad han älskade, men han hade åtminstone kunnat börja göra någonting igen, vara produktiv och hjälpsam i någon utsträckning.
Han arbetade fortfarande bara korta pass, och hade precis blivit färdig för dagen. Solen stod fortfarande högt på himlen och vädret var väldigt behagligt, varken för varmt eller för kallt. En väldigt behaglig sommardag helt enkelt.
Dagen innan hade han frågat runt hos Tenebris medlemmar om Flippa hade kommit hem från sin resa, och hade fått höra att hon väntades återvända idag. Perfekt. Han såg fram emot att träffa henne igen så att han kunde tacka henne ordentligt, nu när han inte längre var en hjälplös, blåslagen och tragisk liten hög som inte gick att prata med. Han mindes att hon var förtjust i blommor, så han hade sett till att söka upp en handlare för att byta till sig en liten bukett. Den var en blandning av rosor, lavendel och några andra blommor han inte kunde namnet på, och självklart var de blandade med lite timotej-gräs för en personlig touch. Det var det minsta han kunde göra och ge henne som tack för att hon hjälpt till att rädda hans liv.
Med buketten i munnen hade han sedan sökt sig upp till högsätet och bett om att de skulle säga till Flippa att han ville träffa henne.

(Flippa)

Resan hem hade varit mödosam fysiskt men kanske mest mentalt. Trots att hon försökt vara positiv, så som hon alltid brukade, var det svårt att inte grubbla när allt man hade att distrahera sig med var sina tankar. Hennes hemlängtan hade bara växt sig starkare och när konturen av Civitas skymtat i horisonten dagen innan hade hon nästan gråtit av lättnad.
Flippa var fortfarande trött efter resan och hade egentligen inte avsett att träffa någon annan än sin familj den kommande dagen. Men när hon fått till sig att det var Timoteij som bett om att få henne kunde hon inte säga nej. Trots att hon hade haft annat för sig hade hon inte kunnat släppa tanken om hur han mådde. Hade han återhämtat sig bra?
     Det var inte så att Flippa ärvt speciellt mycket av sina syskons extrema fåfänghet, även om hon självklart var mån om sitt yttre. Hon bar sällan smycken eller andra dyrbarheter, men var noga med sin pälsomvårdnad. Men hon hade inte haft varken tid eller ork att spendera sedan sin återkomst. I hennes ögon kände hon sig ovårdad, men det stämde nog inte i de flesta andras åsyn - men det var en skillnad att anmärka på. Ändå var det inte det som låg främst i hennes sinne när hon skyndade sig genom högsätet.
     Flippa steg ut på forumet och genast fastnade hennes blick på den ensamma vargen med blommor i munnen. Hon visste inte vad hon väntat sig, varken av honom eller henne själv, men plötsligt var det som att hjärtat missade ett slag. Flippa stannade upp för ett ögonblick, blicken stor av överraskan innan hon fortsatte fram. Uttrycket mjuknade när hon kom fram.
     “Timoteij,” hälsade hon förtjust, oförmögen att döjla den känslosamma tonen. “Är de till mig? Åh, du hade inte behövt.” Hon tog emot dem med genuin tacksamhet. Kanske var det en alldaglig gest för många, men blommor för henne var mer än så. Genast hade hon identifierat dem alla. Inslaget av timotej var ovanligt, men hon älskade det. I annat fall hade hon velat berätta om deras sagda betydelse, men hon hade annat i åtanke nu.
     “Hur mår du? Du ser ut att må mycket bättre.” Hon log medlidsamt. Även om hans yttre skador läkt fint, kunde man aldrig veta hur någon kände inombords. “Jag har tänkt på dig mycket medan jag varit borta, undrat hur du mått,” fyllde hon i.

Det kändes som en evighet av väntan när han stod där helt ensam på den tomma öppna ytan, nästan lite skamligt och malplacerat. Tänk om hon inte var hemma ännu? Eller ännu värre, om hon inte ville träffa honom? Så stod han där med blommor och allt utan någon att ge dem till, inför en hel flock. Vad pinsamt det skulle vara. Vad skulle han göra då? Valsa iväg och försöka att inte verka allt för besviken och ledsen? Gömma sig i sin boning och inte komma ut på flera dagar?
Tacksamt så behövde han inte älta över det allt för länge till då den röda honan snart steg ut en bit framför honom, vilket fick ett stort leende att ta plats i hans ansikte. Hon hade dykt upp, och hon ville träffa honom, verkade det som på hur hon bemötte honom åtminstone. Det kändes bra, väldigt bra faktiskt.
''Varsågod, Flippa'' svarade han så fort han gått henne till mötes och lämnat över buketten. Han ville nästan protestera, säga att han visst behövde ge henne dem, att hon förtjänat dem och mer för vad hon gjort, men hon hann fortsätta samtalet innan han hunnit formulera sig.
''Jo tack, det blir allt bättre''. Han suckade lite och sneglade mot sin högra sida. ''Det smärtar en del fortfarande, så jag är inte helt återställd. Men jag är åtminstone på benen igen så jag kunde komma och tacka dig ordentligt''. Leendet återvände, men lite mer återhållsamt den här gången. Det breddades dock markant, tillsammans med ett något genant uttryck då han hörde att hon hade tänkt på honom under sin resa. ''Har du? Jag har tänkt mycket på dig också'' erkände han och vek undan blicken. Kanske hon inte menade det på samma sätt som honom, kanske hon bara menade det som en god bekant som ville att den andra skulle återhämta sig från något hemskt, inte kanske för att han var han, som hon var hon.

     “Du har inget att tacka mig för,” flikade hon förteget in. Flippa hade inte gjort mycket mer än att varit på rätt plats vid rätt tid. Den riktiga hjälten i situationen var hennes pappa - men Flippa visste bättre än att rätta någon på det sättet, och speciellt visste hon bättre än att dra upp sin pappa när hon pratade med någon hon var förtjust i.
Flippa log innerligt, men när han vek undan blicken gjorde även hon det. Små fjärilar slog frenetiskt med sina vingar i magen på henne.
     “Det är klart jag har,” svarade hon, hennes röst fortfarande riktade ned mot sina tassar. “Jag är glad att se dig, och att du mår bättre.” Den vänliga blicken sökte sig upp efter hans igen. Kanske var den lite spända, laddade stämningen som fick henne att bli lite självmedveten.
     “Jag ber om ursäkt om jag ser lite vissen ut. Jag menade inte att träffa någon idag men när jag hörde att du sökte mig så kunde jag inte säga nej.” Hon strök lite generat sig själv över bröstet för att rätta till pälsen lite.
     “Men, åh, jag är glad att du gjorde det,” fortsatte hon mjukt. “Hur har du haft det? Du har väl inte jobbat allt för mycket, hoppas jag?”

De verkade båda känna av en viss nervositet i stunden, men kanske var det inte så konstigt egentligen, åtminstone inte för Timo då han aldrig faktiskt känt dessa pirriga känslor för någon annan förut. Det kändes främmande och konstigt men inte på något sätt dåligt eller ovälkommet, nästan lite spännande faktiskt. Han såg fram emot att se vad de kunde leda till, speciellt om det visade sig att Flippa kände likadant. Hennes ord gav honom lite hopp om det, men han ville inte anta för mycket och råka säga någonting som kunde förstöra det hela, vad det hela nu kunde vara för någonting.
''Åh, ingen fara, det tycker jag inte du gör''. Han vände tillbaka sin fulla uppmärksamhet till henne då hon började ursäkta sig för sitt påstådda ovårdade utseende. Han hade velat säga någonting om att hon såg fin ut men vågade inte riktigt, det kändes som om det lätt kunde missuppfattas eller bli för mycket. ''Jag ser inte direkt ut som någon skönhet själv just nu'' tillade han med ett skrockande. Om än det var menat som ett skämt så låg det något lite bistert över hans stämma, uppenbart missnöjd över situationen han befann sig i. Han försökte vara väldigt försiktig när han satte sig ner men den huggande smärtan som uppstod fick honom att grimasera illa.
''Det kunde varit bättre'' svarade han med tydlig smärta i rösten och pustade ut när smärtan sedan började klinga av igen. ''Jag har mest legat hemma och tagit det lugnt faktiskt. Följt mina egna ordinationer som en duktig pojke, hur tråkigt det än varit''. Han himlade smått med ögonen och log. ''Längtat efter lite intressant sällskap eller att något skulle hända, sånt, du vet. Så nej, jag har faktiskt inte jobbat annat än lite grann de senaste dagarna, vilket bara varit korta pass och lätta uppgifter som triagering och inventering. Får inte ens använda min kraft på andra än mig själv för de andra ännu'' fortsatte han och skrattade. Han rekommenderade verkligen inte att bli spetsad, för trots att hans kraft gav honom märkbart bättre läkkött så tog det ändå lång tid för det att läka. Jobbigt och tråkigt var det också, även om hans tillvaro för tillfället blivit lite ljusare.
''Men du måste berätta, hur var din resa?'' inflikade han sedan för att samtalsämnet inte endast skulle kretsa kring honom. Han var faktiskt genuint intresserad av att höra hur hon haft det, även om han inte egentligen visste var hon hade varit.

Flippa skrattade lätt till hans ord och kunde inte låta bli att känna sig lite dum. Här stod han, med ännu färska ärr och skador som fortfarande smärtade, medan hon oroade sig över att lite päls stack ut bakom örat. Generat slog hon blicken i marken.
     Men när han började tala igen såg hon upp. Det gladde henne att höra att han vilat, om än han inte verkade lika nöjd med det.
     “Så klokt av dig,” uppmuntrade hon. Det var en sak att få en order, en annan att följa den. “Du får tänka så att för att kunna hela andra måste du själv vara frisk och hel.” Flippa tippade huvudet på sned och gav honom ett uppmuntrande leende.
Trots att hon försökte dölja det så kunde hon inte låta bli att stelna till lite när han frågade om hennes resa. Den ljusa blicken genast lite sorgmodig och frånvarande.
     “Åh, ja, den var… inressant,” började hon lite tveksamt. “Jag, min syster och en vän, vi reste till Sanctevra - templet i Kawazatri, du kanske har hört? Ljusets Krigare hade en stor tillställning,” långsamt värmdes hon upp lite igen när hon talade. “Det var mycket folk. Går ju inte att jämföra med Civitas förstås, men mycket folk på relativt liten yta gör det väldigt intensivt. Djungeln och dess fukt bidrar inte heller till den lite smått klaustrofobiska känslan.” Ett bubblande fniss lämnade henne, men minnet bakom låg fortfarande och tryckte. Den döda kroppen som flöt i vattnet.
     “Men, åh, det var… intressant. Ljusets Krigare hade en av sina döda ledare för uppvisning. Mumifierad.” Det syntes tydligt hur avsmakligt Flippa tyckte det var. “Jag vet inte. De verkade trevliga när man talade med dem men… uppenbart finns det något barbariskt där att se upp för.” Återigen skrattade hon, denna gång på ett mer avslappnat och avväpnande sätt.
    “Så här i efterhand önskar jag att jag stannat hemma,” erkände hon tankfullt. Det var av många anledningar, och vissa tyckte hon inte Timoteij behövde veta. “Jag hade mycket hellre levererat varma drycker och hjälpt dig tvätta dina sår än att springa runt i en djungel med massa barbarfolk.”

Han suckade, men inte med någon negativ avsikt.
''Ja, det är väl så. Jag kan inte förvänta mig att andra ska lyssna på mina råd om jag inte följer dem själv heller, eller hur?''. Hon var rätt klok, och det verkade faktiskt som om de kanske var lite på samma plan när det gällde hur de ställde sig till saker och ting.
Intresserat så lyssnade han på när hon berättade om sin resa, även om hon tidvis verkade lite besvärad över ämnet så var det ingenting han lade allt för mycket tankar på då ämnet i sig fängslade honom tillräckligt.
''Har aldrig besökt djungeln själv, men har hört om den och templet'' inflikade hon när hon berättade om klimatet och den flock som bodde där. Varmt, fuktigt och instängt, det lät inte direkt som en tilltalande plats i hans öron. Dock skulle han gärna vilja se ett tempel med egna ögon en dag, det lät som en väldigt mäktig upplevelse. Hon fortsatte sedan att berätta om en minst sagt makaber ritual som flocken haft på uppvisning, och han kunde inte låta bli att matcha hennes ogillande ansiktsuttryck.
''Men va, seriöst?''. Det var det enda han fick ur sig till svar utan att gå in i en lång fortsatt diskussion om hur sjukt det hela lät. Även om en liten del av honom blev smått intresserad av att höra mer, mest för att det verkade så himla konstigt, så var det ingenting som han ville skulle ta upp hela deras konversation. Det Flippa sa härnäst fick honom att ryckas ut ur sina tankar och förvånat stirra på henne i några långa sekunder. Hon hade hellre gjort vad? Han kände genast hur han blev helt varm i hela ansiktet och kroppen och vände generat ner blicken.
''Ehm'' fick han till sist ur sig och harklade sig lite. Vad skulle han ens säga? Sanningen, eller något mer återhållsamt? Han sneglade osäkert upp på henne igen. Kanske var det lika bra. ''Jag önskar också att du hade varit här istället för med en massa barbarer''.

Timoteij var en inkännande lyssnare, och Flippa kände att han genuint intresserade sig för vad hon hade att säga. Det var något hon med tiden insett att hon uppskattade mer och mer - det var alldeles för många Civitas-bor som var alldeles för egenkära. Där ibland kunde hon även räkna in flera ur hennes familj.
    Även om Flippa var mästare på att spela oskyldig och aningslös så var hon långt ifrån det. Hennes erkännande verkade ha landat precis som hon menat hos honom och Flippa speglade hans generade kroppsspråk. Ändå fanns det en osäkerhet i henne om hon bara gjorde honom obekväm, eller om han faktiskt kände något. Hans svar fick hennes osäkerhet att falna. Ett lätt skratt lämnade henne och hon såg upp på honom från inunder sina långa ögonfransar. Den inre glädjen snuddade vid hennes ögon.
     “Åh, det är väl tur det,” svarade hon med ett mjukt skratt. “Jag är inte riktigt barbar-typen.” Den lilla tystnaden som följde gjorde henne plötsligt väldigt varm och hon skruvade lite generat på sig och lät blicken söka sig bort från Timos blåa ögon som bara gjorde att hjärtat slog ännu hårdare.
     Flippa hade alltid varit kär i kärleken, och hade alltid drömt om en gentleman som honom. Men sedan resan, sedan incidenten med Vargon, så kände hon en tvekan. Den delen av sig själv som ville kasta sig i hans famn och lova bort hela sitt liv till honom hade hamnat bakom en slags spärr. Det fanns en misstänksamhet hon aldrig haft tidigare, för vem han var och var han kom ifrån. Allt pekade på att han var så innerlig och vänlig som han förde sig, men det hade hon trott om Vargon också.
     “Jag hade gärna bjudit med dig in för att äta lite, men…” Flippas leende var lite mer tveksamt nu, en återspegling av tankarna hon hade, “resan har varit lång och jag har tänkt spendera lite kvalitetstid med familjen…” Hon såg upp på honom för att försäkra sig om att han inte tog illa upp.
     “Du lovade ju mig en dejt den där gången.” Det infann sig något busigt i hennes anlete när hon fortsatte. Där och då hade hon inte uttryckt det så, men i stunden kändes det rätt även om det var att spela lite på orden. “Jag vill lösa ut den snart.”

Han log brett och innerligt. Nej, hon var allt annat än en barbar, snarare den totala motsatsen. Så vänlig, omtänksam och vacker.
''Jag kan komma på en hel del finare ord som skulle beskriva dig bättre'' svarade han men insåg sekunden senare att det kanske kunde uppfattas som att han gick för fort fram eller hade fel avsikter. Han hade åtminstone självinsikt nog att inte fortsätta på ämnet och var tacksam över att Flippa istället avbröt den lite pinsamma och tafatta situationen med att börja avrunda deras möte. Det var nog för det bästa, innan dessa fjärilar i magen ställde till det alldeles för mycket för honom och dem.
''Åh självklart, jag hade inte tänkt uppehålla dig så länge faktiskt just med tanke på det. Ville bara komma och leverera blommorna och tacka för hjälpen''. Han nickade mot buketten nedanför hennes tassar. ''Jag hade inte stått här idag utan er''. Det var en underlig tanke, att han faktiskt varit så pass nära döden men hade klarat sig, det gav honom så mycket mer insikt i sitt egna arbete och hur viktigt det var, men också en otrolig tacksamhet för de som ställde upp och hjälpte andra.
Han reste sig försiktigt upp och gjorde det tydligt att han var på väg att gå när Flippa sedan fyllde i att hon förväntade sig en dejt med honom, snart. Leendet på läpparna breddades om möjligt ännu mer, även om något lite finurligt infann sig i det.
''Det gjorde jag'' konstaterade han och nickade. ''Du vet var du hittar mig när du vill lösa in den''. Med de orden så vände han sig om och började gå mot utgången, men stannade upp efter endast några steg och såg sig om mot henne.
''Jo förresten, på tal om familj, jag har tänkt besöka min egna snart, så vänta inte för länge. Och tacka din pappa och bror från mig också, okej?'' lade han till och gav sig sedan av hemåt till sin boning. Dagen hade tagit ut sin rätt på hans sargade kropp vid det här laget, men det var det värt för det sällskapet.

Det något blygsamma leendet vidgades till hans svar och förblev kvar även när han vände om för att börja gå. Flippa dröjde sig kvar, inte riktigt redo att släppa stunden och känslan. De ljusa ögonen lyste upp när han vände sig om och hennes uttryck mjuknade ömt.
     “Självklart,” nickade hon. “Ta hand om dig, så ses vi snart igen.”
     Flippa spanade efter honom en stund medans hon lät tankarna sjunka in. När hon slutligen lämnade platsen för att återvända till sin familj så kände hon sig lättare. Den mörka tyngden hon känt ligga över sig själv hade börjat spricka upp. Inget var bortglömt, men hon kände sig bättre till mods att möta det. För henne, verkade Timo kunna hela mer än kroppsliga sår.

[Avslutat]