Dew sprang med andan i halsen genom den allt glesare folkmassan, på väg mot islagunens yttersta delar. I munnen höll han selen han fått låna av Tenebris, och på den hängde en av de två väskor han haft med sig. Den andra väskan satt hårt åtknipen i en liten silvrig rävs käftar.
Senare skulle Dew säkert fördöma sig själv för att ha lämnat packningen utan uppsikt men just nu var hans tankar uppslukade av en endaste sak: jakten. Den lilla räven var snabb och smidig och tog sig fram på ställen där Dew själv inte passade. Han slank till synes helt utan ansträngning mellan tältdukar och springor i stenmurar medan Dew gång på gång fick manövrera sig runt eller över. Det gjorde språngmarschen mer jämlik trotts hans stäppar-blod och för ett ögonblick trodde han faktiskt att han tappat bort den andre. Flämtande saktade han av och spejade över området, paniken synlig i de havsblå ögonen. Sen fick han syn på en silvrig svans som försvann in i ett tält. Han var snabb efter och kastade sig in genom det tomma tältets öppning.
"AHA! Fich daj!"
Skrek han med ett triumferat leende samtidigt som han hukade sig och blockerade den enda utgången med sin kropp.
"Geu tillbaksh väshkan."
Det var inte helt lätt att låta hotfull med munnen full.





[Kip <3 Fortsättning från detta roll!]

Kip hade i samma sekund som han sett den lilla packningen, som för övrigt legat nästintill oövervakad, bestämt sig för att den skulle han minsann ha. Den var säkert fylld med smaskigheter som han skulle kunna tjäna stålar på! Och framför allt - vinna damernas och herrarnas hjärtan med.
    Han hade dock inte räknat med att väskans ägare skulle få syn på honom så fort och sätta fart efter honom i den takt han gjorde. Men det här var inte första gången Kip gjort något liknande, och han hade lärt sig en del av gränderna vid det här laget. Därför trodde han att han var säker när han smet in i ett av de många tälten. Ack så fel han hade.
    Så fort han smitit in i tältet hade den betydligt större hanen blockerat hans väg. Kip kunde dock inte låta bli att fnissa när främlingen talade.
    “Men va tusan, kan du inte prata?” Kip lade huvudet något på sned och släppte ned väskan framför hans små tassar. Än skulle han inte ge sig dock. Hans blick gled från påsen, till främlingen och tillbaka till påsen igen. “Ahaaa, är det därför du behöver den här?” Kip petade lite på påsen. “Du har mediciner där eller? Som gör att du pratar normalt?”

Ett frustrerat morrande rullade upp längs hans strupe och han spottade ut selen och lät den falla till marken framför honom. Däremot var han snabb att lägga en tung tass ovanpå den, tänkte inte låta hanen lura den av honom med dåliga förolämpningar. Men ljudet då selen slagit i marken, tillsammans med hur det kvarvarande knytet på den kändes under hans tass, fick ett svagt leende att sprida sig på hans läppar.
"Alltid fått höra att rävar är listiga, men du är ju dummare än en sten."
Fräste han men leendet på hans läppar växte.
"Passande kanske..."
Han skrattade till men blev sedan allvarlig igen. 
"Ger dig en sista chans: ge mig tillbaka vad du Stulit."
Vanligtvis hade Dew inte nära till hot och konflikt, men i det här fallet kände han sig ganska trygg. Räven var fångad utan någonstans att fly och betydligt mindre än honom. Dessutom var de på Nordrikets territorium, och Isbloden såg inte med blidka ögon på brott på deras mark. Trotts sina egna bristande stridskunskaper trodde han sig ha övertaget här. Och dessutom hade han ett Ess i rockärmen.

Hos Kip fanns ingen frustration eller ilska. Nej, det var som om det inte existerade i hans lilla kropp. Även fast främlingen både förnedrade och hotade honom behöll Kip sitt lugna jag.
    “Dummare än en sten?” Upprepade han med en spelad röst. “Vilken comeback! Respekt!” Kip studsade på plats av iver. Vart skulle det här leda? Skulle han få ett coolt ärr? Precis som alla andra hade? Då kanske damerna till slut skulle inse att han faktiskt var något att ha. En räv som överlevde med ett häftigt ärr - vem skulle tacka nej till det?
    “Och om inte?” Leendet på hans läppar var så brett att det räckte från öra till öra. Det hade aldrig varit hans styrka att läsa av när situationer faktiskt var allvarliga och inte.
    Nu var han inte längre intresserad av det som fanns i väskan han stulit - nej, nu ville han snarare se vad den här främlingen hade att gå för.