Efter att ha stannat och pratat med Io ett tag så hade Sigrid sedan till sist fortsatt att dela ut blommor till alla som hon hittade. Hon hade lagt ner så mycket tid på att hitta och plocka endast de finaste blommorna under morgonen att hon nu stolt och glatt travade runt med buketten i munnen, obrydd över att många av de jämngamla valparna inte direkt uppskattade hennes gåva. Hennes humör var verkligen på topp och inte ens det faktum att Tora kastat tillbaka blomman i ansiktet på henne med några väl valda ord hade fått leendet att försvinna, hon hade bara travat vidare till nästa varg. Hon tänkte inte glömma bort någon, alla skulle få en fin blomma. Kanske blev några av dem faktiskt glada av det.
Hon hade sparat de allra finaste och bästa blommorna till sist, hela fem stycken, som skulle gå till en alldeles särskild person. Hennes mamma kunde nog verkligen behöva någonting fint och glatt trodde hon och hon hoppades innerligt att hon skulle kunna få Astrid att le, om så bara för en liten stund. Hon gillade inte att se andra ledsna, speciellt inte henne.
Hon krafsade lite försiktigt vid öppningen till hyddan innan hon stack in huvudet, det breda leendes syntes fortfarande bakom buketten hon bar på.
''Privet, mami!'' hälsade hon glatt, om än hennes ord lät något otydliga på grund av den fulla munnen. Astrid verkade inte protestera till att hon kom in, så hon travade glatt fram och lade ner blommorna framför moderns tassar. ''Tsvety, dlya tebya!'' utbrast hon innan hon tog något steg tillbaka för att sätta sig ner, och inväntade spänt Astrids reaktion.

(Astrid)

* Hej, mamma!
* Blommor, till dig!

Astrid försökte verkligen att göra allt hon kunde för att hennes barn inte skulle se henne ledsen; både de hon räddat tidigare men även de hon fött. Men det var omöjligt. Hon kunde inte styra över de känslor hon kände - eller rättare sagt inte kände. Det var som om någon vid olika situationer och tillfällen avaktiverade hennes känslor - gjorde det omöjligt för henne att glädjas åt de små sakerna som annars hade gjort henne till den lyckligaste mamman på jorden.
    Som vanligt nu för tiden befann hon sig i hyddan som numera hade blivit hennes egen. Den hade varit tänkt för henne och Lev och deras valpar, men i stället var hon här själv. Det var inte ofta någon av valparna höll henne sällskap mer än på sena kvällar och nätter längre. Hon kunde inte klandra dem dock - det fanns så mycket mer att se utanför.
    Därför spred sig ett förvånat uttryck när det krafsade på dörren och Sigrid kom travandes med en stor bukett med blommor. I vanliga fall hade Astrid skrattat och blivit alldeles varm i hjärtat. Nu kände hon i stället hur tårarna började bildas och hur hon blev tjock i halsen. Hon svalde hårt, och försökte sig på ett leende. Det kändes konstigt.
    “Moya doch'” svarade hon tyst. “Wow… till mig?” Astrid försökte allt vad hon kunde att hålla tillbaka tårarna, men kunde inte hindra det. Hon förtjänade inte de här blommorna. Förtjänade inte Sigrids kärlek. Den borde hon ge till någon annan.
    “Det var snällt… jag vet inte om jag… men tack, hjärtat,” snyftade hon. Astrid visste inte vad hon skulle göra, hur hon skulle reagera på något. “Har du… plockat dem alldeles själv?” Ett litet varmt leende spred sig på hennes läppar, men det nådde inte ända upp - det var fortfarande begravt i sorg och svek.

*min dotter

Hon visste inte riktigt vad hon hade väntat sig, men kanske en lite mer positiv reaktion än att Astrid skulle bli helt gråtfärdig. Hon fick med ens en liten klump i halsen, hade Sigrid gjort någonting fel? Var blommorna inte tillräckligt fina? Kanske de var för få, eller fel färg, eller så ville mamma inte ha blommor alls? Astrids ord indikerade det motsatta då hon trots allt tackade för dem, men något lite osäkert lade sig ändå över valpen, oroad över att hon ställt till det. Varför var det så svårt för mamma att vara glad? Kunde Sigrid göra någonting alls för att hjälpa henne? Kanske en kram eller en puss hade varit bättre?
''Ja, jag plockade ut jättemånga fina blommor till en hel stor bukett och gav en blomma var till alla'' svarade hon med en så pass käck och normal ton som hon lyckades uppbåda, ville inte att modern skulle besväras av hennes känslor och tankar.
''Jag sparade de allra finaste till dig, mami''. Hon kunde inte hindra stämman från att låta något mer osäker. Kanske Astrid inte tyckte de var så fina som Sigrid tyckte, och hon ville inte tvinga henne till att tycka det.

Astrid märkte genast en skillnad i Sigrids beteende och talesätt, och en våg av skuldkänslor sköljde över henne. Vad för typ av mor var hon, som inte ens kunde glädjas åt sin dotters fina gest? Varför hade hon plötsligt blivit den här personen? Efter förlossningen var det som om något skiftat inom henne, gjort henne kall, mer oförutsägbar och känslig. Astrid kände inte igen sig själv, och det skrämde henne.
    ”Dem är jättefina, min blomma,” försäkrade Astrid. Hon försökte att låta så glad hon kunde, och försökte med hela sin själ förmedla den känsla och värme hon verkligen ville känna för dottern. ”De finaste blommorna på hela slätten, hjärtat. Vart ska jag ha dem tycker du?” Astrid såg sig om i sin lilla hydda, och blicken fastnade på en liten metallbit som låg i kanten. Det var en metall hon tänkt be Lev forma till en figur till barnhemmets alla valpar, som ett skyddande föremål som skulle vägleda dem genom livet.
    Astrid funderade i tystnad en stund innan hon bad Sigrid komma närmare. Bland alla valpar var Sigrid en av mest mogna; och trots att Astrid var stolt ville hon inte att Sigrid skulle gå miste om det roliga. Hon ville inte att valpen skulle känna ansvar över hennes eget mående, för det var inte deras fel.
    ”Sigrid,” Astrid påkallade sin dotters uppmärksamhet – som verkade försöka bestämma vart blommorna skulle vara. ”Jag vill be om ursäkt, till dig och dina syskon… jag vet att jag inte är den mest närvarande mamman just nu, och jag vet att det finns saker som ni borde veta… som jag inte är redo att prata om än. Men jag vill att du ska veta, att vad jag än säger och gör är det för ert bästa och jag hoppas…” Astrid tog ett djupt andetag för att inte gråten skulle kväva henne. ”Jag hoppas att du en dag kommer förstå det, och förlåta mig för det.” Hon såg på blommorna och sedan på Sigrid igen. ”Och jag är så tacksam för dig, min solros.”

Hennes svans började vifta igen då hon hörde modern berömma hennes blommor, först försiktigt, och sedan allt snabbare. I samma takt så sken även hela hon upp till sitt normala, sprudlande glada jag.
''Åh, jag vet inte, hm'' svarade hon på Astrids fråga om var de skulle placera blommorna, och började sedan fundera över en lämplig plats. I hyddan kanske? Men där kunde ingen annan se dem riktigt. Vid lägerelden? Skulle de inte bli sådär fula och tråkiga ännu snabbare när så många sprang runt där, och av elden? Vad mer fanns det för bra ställen? I mammas päls kanske?
Hon hann inte komma fram till någonting konkret att ge som förslag förrän Astrid fortsatte att prata. Hon vände hela sin uppmärksamhet till henne och lyssnade intresserat på vad hon hade att säga, även om hon kanske inte riktigt förstod vad hon syftade på. Huvudet lades lite på sned när Astrid sedan tystnade.
''Jag vet inte vad du menar mami, du är den bästa jag vet''. Hon hade väl inget att säga förlåt för? Kanske att det tagit ett litet tag att visa hur mycket hon tyckte om blommorna, på sin höjd! Men absolut inte annars. Hon gick fram till modern och reste sig på baktassarna för att lägga frambenen om Astrids hals, åtminstone så långt hon nådde.
''Lyublyu tebya, mami'' sade hon och gosade in sig i Astrids päls för en kort stund. Så mjukt, mysigt och tryggt, och så luktade det mamma, vilket verkligen var en av de bästa dofterna som fanns.
När hon efter en stund backade bak från modern igen, mest på grund av att det började göra ont i bakbenen så låg en liten fundersam min på hennes läppar.
''Kan jag få vara en snödroppe istället? Snälla?'' frågade hon och såg till att använda sina allra bästa valpögon. ''Hanok visade mig en för ett tag sen och den var så fin, och vintrig som en zimaer'' lade hon till och fnissade.

* Älskar dig, mamma

Astrid hade förväntat sig en annan reaktion från dottern; samtidigt som hon nu blev påmind om hur liten Sigrid fortfarande var trots sin mognad. Dem var bara valpar och hade inte den förståelsen för allvaret som alltid tycktes vila över Barnhemmet sen Asker och Lev försvunnit.
    ”Och jag älskar dig, hjärtat,” viskade hon mjukt mot Sigrids kind. Trots att hennes känslor ibland tycktes leva sitt eget liv så visste hon innerst inne att hon älskade alla sina barn. Hon försökte ignorera att det var som om hon fått en på och av knapp som kunde skifta när som.
    När Sigrid drog sig undan vilade ett leende på Astrids läppar
    ”Snödroppe säger du?” Ett litet spelat, fundersamt, uttryckt spred sig på hennes anlete. ”Det kan vi nog ordna, min snödroppe. Men du, ska vi gå och se vart vi ska ha blommorna nu då?”


[Avslutat om du inte vill tillägga något <3 ]