Dew hade varit otroligt tydlig med att han Inte tänkte acceptera någon sovrast medan de var i skuggpasset. Platsen gav honom kalla kårar och så fort de omslutits av bergens djupa skuggor hade han känt sig instängd och fast. Det var omöjligt att släppa tanken på bakhåll, eller ett oväntat svek från Zahari, och här fanns det ingenstans att fly.
Men tillslut hade han fått ge med sig om att de behövde någon sorts paus, om så bara för att äta och dricka och hämta andan lite. Så nu hade de slagit ett tillfälligt - mycket tillfälligt - läger. Zahari höll på och mixtra med sin packning och Dew höll sig i bakgrunden som vanligt. Han inspekterade bergsväggen men höll alltid ett halvt öga på sitt sällskap och omgivningen.
Med kraften kände han att det porlade en underjordisk bäck alldeles intill dem i ravinens vägg. Om han fokuserade skulle kan kunna skapa en tillräckligt exakt spricka för att få fram vattnet. Men det var svårt att koncentrera sig när ryggmärgen ständigt sa åt honom att se upp och håll sig på sin vakt.
"Eh.. Zahari. Är allt du säger om kristaller verkligen sant?"
Frågade han med en nonchalant ton.
"Är de värda så mycket? Kan man verkligen bli stenrik?"
Det svagaste av leendet kunde skymtas i hans ena mungipa över sitt dolda skämt. Och nu studerade han den andre noga, försökte se om han kunde avläsa någon sorts oärlighet.
"Höhöhö tror du jag ljuger för dig, eller har du bara inte lyssnat på mig va? Jag ljuger aldrig, speciellt aldrig ljuger jag om kristaller. Jag ska säga dig Drew, kristaller är det vackraste och nog dyrbaraste jorden har att erbjuda oss!"
Ett grymtande läte lämnade honom.
"Du kanske ska rensa öronen och lyssna noggrannare nästa gång, du kanske aldrig träffar nån med lika mycket kunskap om kristaller som mig igen och.."
"Dew"
"Öh, va?"
"Jag heter Dew"
Han hade inte känt något behov av att rätta hanen tidigare, behövde inte lära känna honom ändå. Han var bara ett färdmedel, inget mer. Men nu sträckte han ändå ut en tass, ett litet försök till närhet.
"Kolla här."
Sa han sen och lät bergväggen intill dem dela sig i en liten skåra, iskallt och klart dricksvatten började genast tränga fram i en lugn ström.
"Varsågod."


[Zahari <3]

Det var ganska svårt för Zahari att fatta varför Drew inte kunde tänka sig vila i Skuggpasset. Det var skuggigt, svalt, och det var bara två håll man behövde ha uppsikt mot. Visst det var ganska smalt, de branta klippväggarna okuvliga och nästan lite hotfulla i sättet de tryckte från båda sidor men man kunde åtminstone inte gå vilse - där var ju bara två håll man kunde gå, framåt och bakåt. Till slut gick ändå Drew med på en paus - remmarna började skava, Zaharis munn va alldeles torr och hans tassar var ömma från vandringen. Det var med ljudlig lättnad han fick kränga av sig selen och äntligen sätta sig, medan han gav Drew svar på tal. Skulle han ljuga om kristaller? Det var förbluffande att så många i Numoori fortfarande inte fattade hur värdefulla kristaller verkligen var.
     Dew.
"Öh, va?"
     Jag heter Dew.
Zahari blinkade förvirrat. Han hade varit helt övertygad om att han hette Drew. Hade han gått med på att bli kallad det ända tills nu? Zahari hade inte tålt att få sitt namn feluttalat. Lite snopet gav han Dew en blick.
      "Ameh. Varför sa du inget?" ifrågasatte han anklagande, stött över att ha haft fel så länge. "Aja, det är på dig. Men ska inte säga fel igen."
Plötsligt klöv en skåra genom bergsryggen. Zahari ryckte till åt det plötsliga ljudet av sten som sprack, plötsligt drabbad av idén att en jordbävning var på intåg och skulle få bergsväggen att rämna över dem. Men han slappnade snabbt av när han insåg att det var Dews verk, för snart började kallt vatten strömma ut.
     "Oj." Hur hade han fattat att det var vatten precis där? Äh, det spelade mindre roll. Det viktiga var att kallt vatten erbjöds. "Grymt Dr- Dew. Jag är fett törstig." Zahari fuktade som hastigast nosen innan han stack huvudet nära och började dricka stora och glupska klunkar av vattnet.

Då de båda druckit sig otröstliga slöt han sprickan och riktade ett mycket belåtet leende emot Zahari. Det enda spåret efter deras förfriskningar var den fuktiga marken där vattnet läckt ut.
"Vad tycker du om den krafter då?"
Frågade han med något kaxig ton samtidigt som han tog ett skutt framåt och tog tag om jorden under sig med kraften. Med ett enda tag grävde han ett imponerande stort hål mellan de två.
"Kan den va till hjälp för att få fram dina dyrbara kristaller kanske?"

När Dew plötsligt grävde upp ett imponerande hål i jorden mellan dem med vad som såg ut att bara vara ett enda tag stirrade Zahari storögt. Han noterade den kaxiga tonen i Dews röst, och för kanske den första gången under deras vandring var det som om Dew visade en ny sida. Zahari höjde nosen, försökte att inte se allt för imponerad ut, även om Dew överraskade med sina talanger.
     "Hm... Det kan nog vara till hjälp," medgav han sedan. "Ganska stor hjälp faktiskt. Kanske man kan få loss större kristaller, i och för sig kommer det försvåra hemfärden, men om vi kan arrangera någon form av släde..."
Zahari blev plötsligt varse om att han sagt vi. Han harklade sig. "Men eh... ja... vi börjar närma oss din anhalt, visst? Vad har du att göra i Blodbergen egentligen?"

Hans öron var spetsade och leendet genuint då han lyssnade på Zaks recension. Det var en skön känsla att bli sedd, uppskattad för potentiella förmågor. Kanske var det här något han var menad att göra, kanske var kristallbrytning hans stora okända talang?
Men då hanen sa vi vreds hans huvud på sned och sen gled öronen bakåt mot nacken. Det var svårt att beskriva de motstridiga känslorna inom honom, ett hjärta som hoppade både av att vara eftertraktad och fångad. Men som vanligt den senaste tiden var det misstänksamheten som vann. Och resesällskapets frågor förstärkte bara känslan.
Varför ville ha veta om det? Vad skulle han göra med den informationen? Zahari såg genuin ut, om än något avfärdande, i sin undran men Dew hade blivit lurad förr och tänkte inte bli det igen.
"Mm"
Svarade han bara kort och såg bort. 
Han ville inte dela med sig om någonting för den andre. Samtidigt var det kanske bra om han åter etablerade att han hade någonstans att ta vägen, folk som väntade på honom, att han inte var en enkel måltavla. Och för att inte ge den enda fel uppfattning, han var uppenbarligen desperat efter sällskap upp i norr av någon orsak - oavsett om den var illvillig eller oskyldig.
"Ska hälsa på familj."
Fortsatte han något motvilligt.
"Min bror är en bigshot i Devils och har erbjudit mig att gå med."
Inte riktigt sant, men det lät bra och han behövde verkligen kunna utnyttja Devils våldskapital som beskydd, till och med mer nu på vägen dit än när han väl gått med.

Hälsa på familj. När Dew nämnde Devils, och att hans bror skulle vara en bigshot där, så ändrades Zaharis uttryck märkvärt.
     "Oj. Devils?"
Även om flockens rykten var få i dagsläget, så hade han hört historier om deras storhetstid, om deras ondska och deras fiendeskap med Qu. De kanske bara var en skärva av sin forna glans, men Zahari hade ändå aldrig tänkt sig dum nog att ta reda på mer om dem. Så vitt han visste kunde de hålla en låg profil för alltid tills de tynade bort. Men var Dew alltså en av dem? Eller snarare, han skulle han bli en av dem?
     "Det hade jag inte kunnat gissa," medgav han tillslut efter viss eftertanke. Vad skulle han säga? Alla spydiga kommentarer rann av vid tanken på att han kunde göra sig fiende med Devils. Det var det sista han behövde. "Aja, om Devils är i behov av kristaller nån gång så kan du väl nämna mitt namn."
Herregud, varför sa han det? Nej tack, ta inte upp mitt namn med Devils, glöm att jag sa något. Nog för att de säkert hade bra saker att byta med, men Zahari höll sig helst borta från Numooris djävlar om han kunde. "Bäst vi får hem dig snart då. Ska vi röra på oss?"