Malva hade ganska snabbt gett upp på att fläta om sina ben och tassar själv, men hon vägrade ge Hedvig tillfredsställelsen att se henne besegrad. Helt ärligt vägrade hon umgås med den bitchen något mer över huvud taget. Det var inte utan en silkeslen kommentar om att Hedvig 'väntar på dig här' som Malva tagit sig iväg ut i ensamheten. Om Maksim inte kom till gryningen skulle hon gå under.
Hennes päls hade börjat torka lite från badet, och även om dem fuktiga lockarna föll i korkskruvar längs hennes bröst och mage var hon missnöjd med hur ovårdat det såg ut. Kanske framförallt för att hon visste hur kortvariga de vackra lockarna skulle vara här ute i vildmarken. Bringan och magen skulle kanske gå ann att låta hänga fritt, men den långa, krulliga pälsen runt hennes tassar skulle bli till leriga kakor på nolltid. Redan nu kunde hon se hur smuts och dött gräs börjat trassla in sig i pälshavet.
Hon och Juno hade använt specialtillverkade nålar för att få till den hårda flätningen innan hennes avresa, men att sitta och försöka pilla med det omgiven av galna valpar och barbariska hyndor kändes som tortyr.

Hon hade inte hunnit lugna ner sina stressade tankar det minsta innan hon insåg att hon inte längre var ensam i natten. Lev rörde sig med något tvekande steg tillbaka mot lägret. De fick syn på varandra ungefär samtidigt och båda frös mitt i ett steg. Malva samlade sig först, som för det mesta.
"Lev.."
Sa hon tyst och sate sig själv i rörelse för att sluta avståndet emellan dem. Det fanns så många känslor bakom det enda ordet. Hon var krossad av honom, förbannad på honom och helt ärligt gick det inte att förneka att hon fortfarande var fullkomligt betuttad i honom. Hon undrade vad Astrid sagt till honom om deras samtal tidigare på kvällen, ingenting gott antog hon.
"Du får ursäkta mitt mindre sammansatta utseende, du tycks ha hittat mig precis efter ett oplanerat kvällsbad."
Erkände hon med lätt rodnad om nosen.
"Såg mig inte för som jag borde, och föll i en av han den där lilla fluffiga.. Odds? Många gropar."
Hon skrattade hjärtligt, även om hon inte funnit det det minsta roande i stunden. Helt ärligt gjorde hon det inte nu heller, men uppenbarligen var det sådana obrydda och avslappnade brudar som Lev tyckte om. Barbarer skulle kanske Malva snarare kalla dem, men vad sa det om henne om hon blivit ersatt av sådana?
"De är söta."
Erkände hon om valparna. Drog sen ett djupt andetag och andades ut i en suck.
"Det är ett helt litet liv du byggt upp här.."
Hon såg honom djupt i ögonen, studerade varje rörelse.

    Alla känslor han undanträngt hade kommit tillbaka under kvällen och slagit omkull honom som en flodvåg. I dess kölvatten lämnades han kvar för att försöka samla ihop spillrorna av sitt liv - både det han levt och nu levde. Ännu visste han inte hur han skulle få dem att passa tillsammans.
     Den uppsjö av känslor Lev lämnats med hade långsamt börjat mynna ut när han såg Malva. Lev stannade upp och såg på henne med ett outgrundligt uttryck. Det speglade precis hur han inte visste hur han skulle känna. Malva var hans vän, visst? Han mötte upp henne med tunga steg.
     “Ah, ja,” Lev log ett matt leende, fortfarande medtagen. “Man kan säga att du är officiellt välkommen då.” Det såg ut som ett lågt skratt väntade på hans läppar, men det kom aldrig. Lev nickade åt hennes kommentar, ansiktsuttrycket föll långsamt för att ersättas av allvar och vemod.
     “Har försökt,” tillkännagav han med svag röst och sökte med blicken bort mot lägret, “men…” Han hejdade sig innan han sa något mer, och blicken slog tillbaka på Malva igen. En antydan till en missnöjd rynka mellan hans ögonbryn syntes.
     “Malva,” började han långsamt, “bryr mig inte om din relation till Tenebris, det vet du,” påpekade han som en påminnelse om sist de setts, “men kan jag lita på dig?” Han såg forskande på henne.
     “Du har sagt saker till Astrid, och vet inte om det var av vänlighet. Astrid tror inte det.”

Malva log ett sorgset leende vid hans fråga. Som om den genuint sårade henne men hon ändå försökte hålla sig tapper. En djup, darrande suck lämnade henne.
"Och delade hon också med sig av vad hon sa till mig?"
Frågade hon utan gift i rösten, framför Lev stod varken en bitchig meangirl eller någon mäster-manipulatör, bara en väldigt trött och uppgiven ung hona.
"Av hur glad hon är att det är hon som bär dina valpar och inte jag, eftersom att jag skulle vara en så fruktansvärd mamma?"
Man kunde höra att kommentaren träffat hårt, att Malva var sårad och ledsen. Hon såg djupt in i hans gröna ögon, deras nyans kändes matt och mer livlös än vanligt.
Egentligen borde hon inte vara förvånad över att Astrid sprungit raka vägen till honom och skvallrat, men ändå irriterade det henne. Eller kanske var det som störde henne mest vad det sa om deras relation, att den var starkare och tåligare än hon hoppats på. Att det skulle krävas mycket mer för att sära på dem än små frön av osäkerhet.
Hon behövde iallafall inte ljuga, skulle Lev lika troget springa till sin brud med dessa uppgifter skulle hon inte ha något annat val än att erkänna att det var sant. Malva hade sett vilken värdelös skådespelare Astrid var. Och att förklara kontext skulle låta mer som ett berättigande ovanpå erkännandet, snarare än något som förmildrade omständigheterna.
"Jag vet inte om du kan lita på mig, bara att du inte verkar göra det.. Kan du lita på Maks?"
Hon såg forskande på honom.
"Men kanske viktigast av allt.. litar du på Astrid?"
En till suck lämnade henne och hon tystnade för några ögonblick. Till synes fast i funderingar.
"Varför har du inte berättat för henne? Om allt, ditt liv innan det här, varken det bra eller det dåliga?"
Ett andetag.
"Det var aldrig min avsikt att exkludera henne men jag förstår varför hon känner så, hon har inte känt till något av det vi pratat om ikväll. Varför?"
Om du är så rädd för att vara ditt sanna jag runt henne, är er relation då något äkta? Är det verkligen kärlek och tillit?
Den fråga hon verkligen önskade att han skulle ställa sig själv var: är du problemet, eller är det Astrid? Är det något med henne som din magkänsla säger inte skulle acceptera dig för den du är?

    Det var omöjligt för honom att föreställa sig dem orden komma från Astrid, men sättet Malva sa dem på utgav sig inte för att vara lögn. Malva var sårad, och Lev kunde förstå varför. Det var en besynnerligt kallhjärtad kommentar.
     Lev förblev tyst, oförmögen på att kunna svara på någon av frågorna. Långsamt insåg han att han inte litade på någon av dem till fullo. Men framför allt att han inte litade på sig själv. Ovissheten han kände inför sig själv, återspeglades i hur han kände för dem allihopa. Ett bistert uttryck tog form och han slog modfällt ner blicken i marken mellan dem, huvudet tungt av besegran.
     “‘Strid är så…” mjukheten i rösten hade kommit tillbaka, bräcklig men där, “skyddad, från allt. Hon är så… oskyldig.” Lev såg osäkert upp på Malva igen, letade efter en antydan till att hon förstod vad han menade. Astrid hade vänligheten hos någon som inte mött mörkret som han hade, som han visste Malva hade. Det var en del av henne som han verkligen älskade, men som också skrämde honom. Skulle hon kunna förstå och acceptera? Det hade han fått svar på ikväll.
     “Var rädd att hon inte skulle förstå, eller ännu värre, att hon skulle förstå och inte acceptera.” Tillkännagivandet kändes som ett slag i magen. “Ville inte att det liv jag levt innan skulle spela någon roll, bara framtiden. Ser nu att det var dumt.” Ändå kunde han inte låta bli att se det hela som en sorts bekräftelse för att hans misstankar hade varit sanna. Det skulle komma en morgondag, och Lev visste inte vad den skulle innebära längre. Skulle Astrid vilja berätta för dem andra? Skulle de acceptera honom lika lättvindigt som hon gjort?
     “Men hon accepterar, hon vill förstå.” Blicken tappade fokus när han tänkte på deras konversation tidigare, en glimt av glädje sprang över hans anlete innan den försvann bakom det trötta vemodet igen.
     “Varför är du här, Malva?” frågade han plötsligt, som att han kommit till ny insikt. Vad än för flyktig relation de haft till varandra, så var den avslutad. Så varför hade hon bemödat sig att resa hela den här vägen för att träffa honom?

Det skulle vara en lögn att säga att Levs ord inte gjorde ont. Han ville inte det liv han levt innan, den del av hans liv som spenderats med henne, skulle spela någon roll. Det sved, och hon kunde känna att gråten från tidigare. Men hon höll masken.
Hennes ord hade varit en missberäkning, hon hade gett Astrid för mycket förståelse och det lät honom ursäkta henne mer än hon önskade. En del av henne ville påpeka att Astrids ord emot henne knappast varit speciellt oskyldiga, men hon lät bli. För trotts att hans ord var filtrerade genom någon oförståelig kärlek så bekräftade ändå Lev att han visste vad hon och Maksim också såg: Astrid var inte som dem. De var annorlunda, de var samma, hon var något annat. Och även om detta verkade vara en bidragande faktor till att Lev tyckte om henne så var det är spricka hon kunde utnyttja för att separera dem allt mer.
"Det är en lika fin som farlig egenskap, att Vilja förstå."
Fortsättningen, det som sagt rakt ut till Astrid, behöll hon för sig själv denna gång. Den lögnen tjänade ingenting till i denna konversation, för sanningen var att hon verkligen hoppades att Astrid skulle få ångra sin tillit och förståelse en dag.
"Kanske kan hon det också... och kanske kan Maksim det med.."
Malva hade märkt att varje gång hon tog upp deras gemensamma broderfigur så steg ångesten i Lev. Och hon förstod det, hans reaktion på att Blästid var gravid skulle knappast vara den av lycka.
Åt hans fråga suckade hon bara.
"Jag trodde jag klargjort det i vårt senaste möte, men jag märker att du har svårt att tro på det. Jag ljuger inte för dig."
Hon såg honom djupt i ögonen.
"Maksim följde mig till Ljusets Krigare, han berättade att han och Gast skulle möta upp dig sen och erbjöd mig följa med. Jag accepterade."
Hon gick igenom stegen för honom med en förklarande ton, han visste redan det här, det var bland det första hon sagt då de setts igen.
"När det kommer till varför... Så vet jag inte. Varken varför han bjöd med mig eller varför jag accepterade. Jag bara.."
Jag saknade dig. Jag ville va nära dig. Jag ville se vem den där bruden som du gängat dig med var.
"Jag vet inte, jag har inte träffat Maks på länge, han har varit iväg - med dig har jag fått höra senare."
Hon gav honom en menande blick.
"Och jag tror jag bara.. saknat honom, å ville spendera mer tid ihop innan våra plikter förde oss isär igen. Och.. att jag saknat.. dig."
Med ett generat leende såg hon ner på sina tassar, men sneglade snabbt upp igen för att kunna se hans reaktion. Rodnad flammande i hela ansiktet.
"Det kändes bara som att det kunde va.. kul. Spännande. Jag har aldrig sett er två tillsammans, tänk om jag får lära känna helt nya sidor av er? Han är annorlunda bara med Gast, och det är inte samma sak, honom kallar han kusin. Inte bror."
Hon studerade honom noga medan hon talade, även om blicken hennes var öppen och genuin. Kände han av skammen? Kunde han inse hur hela hans liv varit uppdelat i små micro-kosmos som nu tillslut skulle kollidera? Och hur han svikit alla andra för det med Astrid.

    Något obekväm vred han undan blicken. Hon hade genomskådat orden och hittat den ömma punkten han våndades över. Skulle viljan att förstå vara tillräcklig? Eller skulle Lev alltid känna en viss distans till henne, för den han verkligen var.
     Uttrycket hade blivit sammanbitet när han såg tillbaka på Malva. Det fanns saker han undrade, om Maksim och kanske speciellt om Gast. Varför var han med? Det oroade honom. Men ändå kände han inte att Malva skulle kunna ge honom någon vidare information. De var på väg, och om Gast hade ett meddelande åt honom så skulle han få reda på det så småningom.
     Men tanken på Maksims ankomst, hans reaktion, den föll lika tungt som innan, om inte tyngre. Den syntes väl i hans bistra uppsyn och han reagerade inte på hennes generade blick.
     “Tror inte det kommer bli så igen,” kommenterade han dystert. “Maksim kommer inte…” Skulden fick rösten att svaja, en förlängning av hans känslor inför det hela och han svalde orden torrt. Maksim kommer inte förstå, kommer inte acceptera eller förlåta. I slutändan verkade det som att Lev var den som svikit honom, trots hans löfte att aldrig göra det.
     “Tror inte han skulle trivas särskilt bra här,” sade han slutligen, även om han misstänkte att de båda visste vad han egentligen menade.

Ett kort, ihåligt skratt lämnade henne och hon försökte föreställa sig Maksim bosatt i barnhemmet. Han hade i och för sig varit väldigt fin mot Flippa hela hennes liv, men hon var helt klart undantaget. Maks och valpar var inget som gick ihop. Inte heller Maks och att dela så fritt som alla här tycktes göra, på allt. På Lev. Det vred sig inom henne, ett glädjelöst leende la sig på hennes läppar.
Lev tänkte stanna här. Han tänkte stanna här. Han tänkte överge allt för Astrid. Alla andra i hans liv vägde ändå inte tyngre än henne och valparna i hennes mage. Ett tjockis-skämt hade kanske passat sig här. Malva undrade för ett ögonblick om hon kanske borde ha sprättat upp henne ändå.
"Jag har också svårt att se det."
Konstaterade hon. Hon ville att han skulle se hur nära de var, hur lika de var, men oavsett vad hon gjorde kändes det bara som att avståndet mellan dem växte och växte.
Något desperat växte i hennes bröst och hon sökte han blick. Varför kunde han inte förstå att de var samma, att han hörde hemma med henne och med Maks. Varför kunde han inte se henne? Varför hade han bara ögon för fucking Blästrid, till och med när hon inte ens var närvarande? Det gjorde så ont, speciellt som han så uppenbart aldrig känt så om henne. Även då de varit ett par hade han sett sig om i världen, han hade aldrig stannat vid hennes sida, alltid haft andra måsten. Han hade träffat Astrid redan då. Svikare. Det var vad han var. Det var vad hon ville säga till honom. Om hon trott att det kunnat gynna henne på minsta sätt hade hon velat vara lika rak och elak mot honom som hon varit mot Astrid. Han hade svikit henne, han hade svikit Cirkeln, han hade svikit Tenn och nu svek han Maksim. Hur lång tid skulle det ta innan han också svek Astrid? Var det bara sådan han var. Född att se så hederlig och helig ut, stå med rak rygg och hög svansföring och tala om trohet, men ändå fördömd att ständigt svika. Hon försökte skåda igenom honom, förstå om det stämde med vad hon såg där bakom. Och om så var fallet, också förstå varför hon inte bara kunde hata honom för det?
"Det här är lite genant.."
Sa hon med ett skratt, genuinare än det tidigare, det var dags att byta ämne till något lite mer lättsamt. Han behövde minnas något gott med henne också, om han en dag skulle få för sig att svika även här. Om hon skulle ha minsta chans att få se honom komma krypande tillbaka med svansen mellan benen. Det var allt hon drömde om.
"Men du får se det som ytterligare ett bevis på min tilltro, på att jag litar på dig, få förunnas detta privilegium.."
Hon fnissade med orden och lyfte demonstrativt på ett framben, lät visa hur den längre pälsen från hennes armbågar och runt tassarna hängde fritt.
"Guld gör värdelösa verktyg, och jag ser inte bra nog hela vägen runt för å få det jämnt, kan du kanske hjälpa mig att klippa till detta? Det blir ett tovigt trassel om jag inte har det flätat."
Hon rodnade igen, denna gång inte helt med vilje. Oftast hade hon kontroll även på sådant, men denna gång behövdes ingen mental ansträngning för att få kinder, öron och nos att blossa. Hon rörde sig lite närmre honom och satte sig med ett framben rest.
"Om du bara gör ett blad med vass egg, jag kan hålla pälsen sträckt, det är bara att skära den. Jämna snitt, det blir bra nog tills jag är hemma igen."
Jag är Cool Lev. Jag är Cool och Avslappnad och Härlig. Ser du inte det? Jag kan också vara i vildmarken med dig. Och jag litar på dig. Jag litar på dig med min päls och jag litar på dig med kontroll över vassa föremål helt intill mig. Varför kan du inte tro på att jag litar på dig? Varför kan du inte lita på mig?

     Lev mötte henne med ett bistert, men tacksamt leende. Han uppskattade att hon inte försökte förklä sanningen i något annat, än om det var jobbigt. Om än hon onekligen brydde sig mycket om hur hon framstod och sitt yttre, så hade hon aldrig dragit sig för att möta honom i den fula, mörka verklighet de delade. Det var en av de saker som drog honom till henne, hur mycket han än förnekade det.
     Uttryckslös, en min som varken antydde på sorg eller glädje, följde han henne med blicken. Den långa pälsen hade blivit nött, och något matt efter hennes resande. Lev hade svårt att avgöra om Malva var allvarlig med hur speciellt detta var, men valde att behandla det så. Med en lydaktig nickning lät han sin kraft greppa tag om metallen som var lindad runt ett av hans horns spetsar och lät den mjukas upp och lossna. Efter att ha ruskat den av hornet formade han den till en något böjd, vass skära med en plattare sida där han kunde hålla den i munnen. Den här situationen hade förmodligen gjort honom något obekväm för några månader sedan, men efter att ha tagit efter zimaernas kultur och lärt sig bevara deras bytens hudar hade han utvecklat en teknik han kände sig säker med. Att han i stunden dessutom var alldeles för emotionellt urholkad för att känna pressen av att göra Malva nöjd gjorde det lätt. Med enkla, stadiga svep hjälpte han henne att trimma pälsen på hennes framben.
Efter att ha format om metallen igen och lindat den runt hans ena framben, såg han på henne igen.
     “Ska prata med ‘Strid. Vill inte att ni ska vara ovänner. Men om jag vore du skulle jag bett om ursäkt.” Han visste att Astrid skulle be om ursäkt, hon var sån som person, åtminstone var det vad han trott. Det Malva berättat idag stämde inte överens med vad han tidigare vetat om henne.
     “Älskar henne,” av någon anledning kände han sig skyldig att säga det, om det var på grund av hans egna osäkerhet eller på grund av något Malva sagt visste han inte. “Så hoppas du kan visa oss lite respekt.” Det kändes som han talade lika mycket till sig själv, som till Malva.

De var så nära, han var alldeles intill henne. Det var med oväntat självsäkra rörelser som han lät det vassa metallbladet löpa längs hennes framben. Resultatet blev faktiskt bättre än hon vågat hoppas på.
Hon betraktade honom i tystnad, försökte förstå sig på honom. Fattade han hur lätt han kunde döda henne just nu? Visste han tillräckligt om anatomi för sånt, eller var det bara för att hon umgåtts för mycket med Nephania som hon inte kunde låta bli att tänka på livspulsådern som bultade ytligt under hennes päls och hud? Förstod han att de borde hata varandra? Att de var svurna fiender i allt utom den faktiska, praktiska verkligheten? Förstod han varför han inte gjorde det?
Alla försökt till insyn grumlades av den gnagande svartsjukan. Var han så trygg med metallbladet för att han redan gjort det här för Astrids skull? Fanns det inget de gjorde som var speciellt längre? Hade den vidriga honan krälat sig in överallt, i alla deras rum?
Hans ord tycktes bekräfta hennes värsta farhågor. Be om ursäkt. Visst. Hon borde be om ursäkt för att ha blivit kallad en dålig mamma. Det var ju helt rimligt. Men hon hade inte ens energin att bli riktigt arg. Hela hon var urlakad och tom. Kroppen kändes svag och benen darriga då han fortsatte. Såklart älskade han henne. Han älskade Astrid. Hon orkade inte ens försöka försvara sig mer.
"Försöker."
Svarade hon bara, plötsligt den fåordiga av de två.
"Här."
Ett guldspänne som blivit över från hennes lossade flätor omformades till ett sirligt guldsmycke runt hans ena horn.
"Som ett tack. För din hjälp, och din.. vänskap."
Hon log ett darrande leende. Såg osäkerheten i hans anlete och vred undan blicken.
"Om du verkligen inte vill ha det så kan du ju byta bort det mot något, nästa gång du stöter på en handlare... Men.... Men vänta tills jag rest vidare, för att inte såra mina känslor."
Blicken hon tillslut vågade möta hans med var genuint osäker och sårbar.

    “Malva…” försökte han avböjande, men lyckades inte. Något mer än den ömtåliga blicken hon gav honom tog emot, något han ville förneka att han kände. Orden förvandlades till en djup, uppgiven suck och blicken föll tungt i backen mellan dem. Lev visste inte om det fanns något mer att säga, eller om han ens borde säga något. En del av honom var rädd för vad som skulle komma ur honom om han fortsatte konversationen.
     “Sov gott,” sade han slutligen när han vågade se på henne igen. Det filter som han verkat haft över sin blick när han tidigare sett på henne verkade ha brutits. Istället för den magiska, överjordiska skönhet som gjort att det alltid funnits en känsla av ouppnåelighet mellan dem stod plötsligt en äkta, sårbar flicka framför honom. Var det så fel att vilja skydda henne också? Utan att säga något mer lämnade han platsen, osäker på var han egentligen skulle gå. Lev kunde inte låta bli att se sig om. Malva hade gått vidare, kanske hade han hoppats att hon skulle stannat kvar.

[Avslutat]