Malva hade pratat nästan konstant under middagen, bytt gamla minnen och internskämt med Lev och aktivt sett till att Astrid fick så lite luft som möjligt. Hon kunde se i ögonvrån - noga med att inte se rakt på henne, det var hon inte värd - att Zimaeren var irriterad över det hela. Och antagligen kändes sig mer än lite utanför. Det roade henne också hur lite Lev verkade ha delat med sig av sitt liv, det blev tydligt både från hur obekväm han var med vissa historier och från mer än ett "Jaså" eller "Det har jag inte hört" i varierande giftig ton från Astrid.
Till slut ursäktade sig Lev och lämnade sina två damer ensamma med varandra. Äntligen. Malva vände sig genast till den andre och pratade på som ingenting. Ämnet var givet: Lev. Och Malva styrde samtalet, som alltid. Hon ville markera, tydligt, att hon känt Lev längst, att hon kände honom bäst. Att den här Astrid må ha hans hjärta just nu men i det stora hela var hon ingenting.
"Åh ja han var bara en liten pojkspoling, första gången han lämnade reviret sitt vill jag minnas. Men jag ska inte uttala mig, jag var inte äldre själv. Även om jag hade varit i Månskogen förr, har du varit där? Otroligt vacker plats, en sån atmosfär!"
Romantisk. Romantisk var ordet hon sökte. Som hon ville att Astrid skulle tänka utan att höra från Malvas läppar.
"Det var på ett vis hans bror som förde oss samman, eller ja, kusin, men de är som bröder som du kanske vet, och jag nedvärderar inte det, Maks är lika mycket en bror för mig."
Hon var en del av familjen, alla komplicerade detaljer om flockarnas fejd kunde utelämnas för ändamålets skull. Det var inte det viktiga. Det viktiga var att Astrid inte ens träffat hans familj medan Malva var en del av den.
"Hur träffades ni?"
Frågan var uttryckt på ett ärligt, oskyldigt vis. Som att hon var genuint intresserad, som att hon faktiskt ville prata med patrasket och inte bara belysa alla deras skillnader. Alla den andres tillkortakommanden och brister.


[Astrid ]

Astrid var inte bekväm i situationen. Det var uppenbart att Malva försökte få henne att känna sig utanför och det var något hon lyckades väl med. Det irriterade henne att det var hon som kände sig som en främling när det egentligen borde vara Malva. Hon var också förvånad över att Lev inte sagt ett ord om något av de historier hon fick höra nu. Det var inte tillfälle att ta det med honom nu dock, ville inte visa Malva att det hade bildats sprickor dem emellan.
   Det var därfölr med blandade känslor Astrid vände blicken mot Malva när Lev lämnat dem. Hon kände sig utanför, ensam och sviken. Astrid ville tro att hon kände mest, men nu visste hon inte längre. Hade allt bara varit en illusion, en täckmantel för ett annat liv?
   “Maksim ja,” instämde hon tyst. De hade träffats, och det var tydligt att Levs bror inte tyckte om henne. Självklart ville hon att Levs familj skulle tycka om henne, men det var inte det viktigaste. De skulle bilda sin egen familj, hon och Lev.
   “Vi träffades när Zelenoch dansade på himlen.” Som vanligt lös Astrids ögon upp vid tanken och tal om hennes vägvisare. Hon insåg att Malva kanske inte visste, och var snabb med att förtydliga, “under det stora norrskenet alltså. I norr. Vi anordnade en fest med flera andra zimaerfamiljer. Det var så vackert. Var du där?” Hennes blick hade automatiskt vandrat mot himlen.

Det var som att iskallt vatten hade hällts över henne då Astrid talade. Hon trodde sig hålla masken uppe men på insidan skrek hon. Vad vid Chaibos sa hyndan? Under norrskenet? Den isande kylan övergick till en kokande vrede. Då hade Lev fortfarande varit hennes. De hade gått på extravaganta dejter Efter Zimaernas fest. Hade han gått bakom ryggen på henne? Hade han bedragit dem båda?
Eller hade Astrid en lömskare sida? Hade hon börjat sätta klorna i honom mycket tidigare, var det kanske på grund utav henne som hon och Lev inte funkat? Kanske hade han stannat med henne om han inte haft ett alternativ med Astrid.. Han verkade ju helt klart nöjd med att överge Cirkeln för den fula klumpen till varg framför henne. Vad hade hon som Malva saknade? Ingenting! Malva vägrade tro på något annat, ändå kände hon för första gången att Astrid kanske var en värdig konkurrent. Någon som faktiskt vunnit, inte bara fått sitt pris för att alla hans alternativ tagit slut.
"Åh jo jag vet, vi satte faktiskt upp en föreställning på Skuggfall med hjälp av några av arrangörerna, för att sprida Zelenochs berättelse längre över landet."
Svarade hon med honungslen stämma, den rasande stormen inom henne osynlig på ytan.
"Jag var i Civitas då norrskenen började, men jag hann faktiskt besöka festen innan den var över. Även om vandring inte direkt är min grej som sagt.."
Det var den senaste vandring hon varit ute på innan den här.
"Men så lustigt, om du kände honom redan då, att vi aldrig stött på varandra förr. Han bodde ju med oss i Civitas efter det. Inte mycket till hem kanske hans lilla lya, jag försökte förgylla det med blommor någon gång men han hade så mycket för sig så de tog sig aldrig där... Och helt ärligt så har det oftast varit han som kommit med blommor till mig, ja du vet ju säkert, han kan vara så romantisk inte sant?"
Hon log mjukt, men något lite vasst hade letat sig in i hennes silvriga blick. Skrattet som lämnade henne var däremot gemytligt.
"Han har ju uppenbarligen en smak.."
Hon såg menande mellan sina egna långa lockar och honans fluffiga päls.
"Även om han verkar ha gått från att bara gilla fluff till att uppskatta någon som är... voluminös även på andra områden."
Hon sade orden medan hon såg rakt in i den andres ögon. Nu kunde skärpan även anas i hennes sneda leende. Fula fetto, tänkte hon bittert.

“Vad fint av er,” svarade hon tyst. Det tog emot att ge den andra honan komplimanger när det kändes som om det enda hon fick var slag på slag, men alla hyllningar till Zelenoch var värda att uppmuntras. Även fast det kom från en hona som tycktes hata hela henne.
     “Åh, sånt är inte viktigt för mig,” inflikade hon mjukt. Ett hem var bara det man delade med sina kära. Det spelade ingen roll om det var en tom lya, eller en lya med massa krimskrams. En bar himmel tillsammans med familjen var viktigare än allt det där andra. “Hemmet är där familjen är, inte sant? Och ja, han är väldigt romantisk av sig. Får blommor hela tiden.”
    Det hela kändes plötsligt som en tävling mellan dem två. Vem kände Lev bäst? Vem fick flest blommor av honom? Vem var vackrast, i hans ögon? Astrid gillade det inte. Hon hade bättre saker för sig än att tjafsa och vara avundsjuk. Ändå hade Malva lyckats så frön i hennes huvud. Det märktes också att Malva störde sig på hennes utseende. Varje mening kändes som någon typ av förolämpning - fram för allt när det gällde hennes utseende. Kanske hade Malva dåligt självförtroende själv, med tanke på hur hon etsat sig fast i att Astrid var fluffig och rund.
    “Jag kanske är rundare än vanligt,” hon gav Malva en menande blick. “Vi väntar valpar tillsammans, så ja - han har uppenbarligen en smak.”

Triumfen över att ha lyckats kräva ut en komplimang från honan var kortlivad. Förnedringen det måste orsakat var ingenting emot vad Zimaeren helt utan ansträngning utsatte henne för. Några få korta ord, och hela Malvas värld rasade samman. Hon borde kanske vara van vid det vid det här laget, det verkade vara hennes vardag numera.
Vreden var nästan omedelbar. Först kom såklart chocken, skammen, hjärtesorgen, men dessa känslor var inget hon kände för att hantera i stunden och täcktes enkelt och smärtfritt över av hat. Hat emot den äckliga hyndan som stulit hennes framtid. Som besudlat hennes Lev. Hur vågade hon?
Under hatet krälade andra tankar, vad sa det om henne? Att hon blivit utbytt mot någon så ful och tråkig att den knappt skulle duga att ha till golvpläd? Men det enda som tog sig igenom ilskan var att Astrid förtjänade att dödas och flås. Att hon inte förtjänade bättre än att bli fodringen på en vinterkappa. Utåt kunde men ju inte ha hennes fula bajsfläckar direkt, hon såg ju smutsig ut konstant.
Den vid det här laget välbekanta känslan av en varm omfamning kom över henne och hon kunde höra en lugn viskande stämma. Det var okej. Allt skulle bli okej. Det kändes som ett ytterligare hån, men på någon nivå måste det fungera för hon kunde känna att impulsen att släppa alla hämningar och bara kasta sig över den gravida hyndan minskade. Förnuftets röst kämpade sig på något vis igenom känslorna och sade att det mest effektiva vis att för alltid förlora Lev - och potentiellt också Maksim - var att ge vika och anfalla just nu. Det var inte den personen hon var. Det var inte den personen som Tenebris behövde. Bara fantasibilden av att sprätta ut och skicka de små oäkta valparna till Nephania för experiment fick duga. Närvaron inom henne verkade kanske inte helt nöjd med att detta var hur hon tolkade dess ord, men på vissa fronter var Malva faktiskt oförbätterlig. Eventuella argument om att Malva själv knappast varit exklusiv under sin relation med Lev, eller att det var hon själv som brutit relationen var fruktlösa.

Utifrån syntes hennes sammanbrott och den efterföljande inre striden bara genom att den annars så uttrycksfulla honan låg fryst på sin plats och stirrade på en avlägsen punkt någonstans bakom Astrid. Hon såg antagligen inte lite korkad ut, som att hon bara inte klarade av att processa dräktigheten. Vilket hon i och för sig hade ganska svårt att göra också. Det tycktes stråla ett varmt sken om henne, som att hon personligen blivit träffad av solnedgångens sista ljusstrålar. Ett sken som för ett ögonblick nästan tog formen av en hägring av en vargsiluett och försvann i samma ögonblick som en isande skärpa återkom till hennes blick.
”Det trodde jag inte om dig.”
Svarade hon med en kort, spänd ton.
”Jag antar att jag borde gratulera, det är väl det artiga att göra, men jag måste erkänna att jag är chockad. Det märkte du såklart, så dum är du inte..”
Hon fnös och log ett leende helt befriat från glädje.
”Det bara.. stämmer så illa med bilden du och Lev målat upp av dig under kvällen. Jag trodde faktiskt inte att du skulle vara så självisk. Att skaffa egna valpar när den här platsen, ditt påstådda syfte, är i sin vagga.”
Till sin stora glädje kunde hon se hur orden träffade något djupt inne i Astrid, en osäker punkt, en ångest hon redan burit på. Så Malva fortsatte.
”Jag kan bara tänka mig hur de stackars föräldralösa valparna kommer känna, när den enda som brytt sig om dem plötsligt har egna valpar att prioritera. Splittringarna det kommer orsaka.. Mobbningen..”
Hon skakade på huvudet som om hon var genuint besviken över det hela.
”Är det verkligen värt att förstöra vad du byggt här, och för vad? Att du är lite kär? Att du vill ha egna barn? Bara det säger något om hur du ser på dessa förlorade små.. Inte riktigt lika äkta som livet som växer inom dig huh? Inte riktigt lika mycket värda…”
Hon andades ut med en nedvärderande fnitter.
”Men ja, grattis då, jag hoppas du slipper ångra dig. Att du slipper ligga där en dag med din ambition förstörd och undra om det var värt det. Om han var värd det, och vad det i så fall säger om dig.”

Astrid hade egentligen aldrig menat kommentaren som något elakt - även fast det kanske uppfattades som det. För henne hade det bara varit sanningen, och kanske ett sätt att förklara varför hon var rundare än vanligt. Hon hade inte räknat med att Malva skulle reagera som hon gjorde, mest för att det inte varit en avsiktligt elak kommentar.
    Zimaern kunde se hur den andra honans ansiktsuttryck förändrades. Det här var information som uppenbarligen chockade henne. Hade Astrid varit vem som helst annars kanske hon hade känt ett uns av vinst och skadeglädje, men nej, istället kändes situationen bara jobbigare. Hon släppte därför inte blicken av Malva, utom för ett par sekunder när hon tycktes se  en annan individ i ögonvrån, men som försvann lika fort som den kommit. Astrid hade inte tid att fundera på det innan Malva kläckt ur sig ytterligare kommentarer.
    Orden träffade henne hårdare än slag - och den ångesten som Lev lyckats lugna välde ur henne igen. Det var exakt det hon var rädd för. Hon visste att hon framstod som någon med dubbelmoral. Varför rädda alla valpar och sedan sätta nya till världen? Det fanns ingen logik i det. Samtidigt hade hon aldrig planerat det. Att Lev hade kommit in i bilden var något hon aldrig kunnat föreställa sig, än mindre att de skulle bli föräldrar ihop.
    Astrid hade alltid sett sig själv som en stark kvinna som klarade sig själv och lite till, men nu? Hennes första reaktion var att hon ville lägga svansen mellan benen och springa till sin egen mor. Tårar hade börjat trycka bakom ögonen på henne. Hennes hjärta slog snabbt och det kändes som om hon höll på att svimma. Hon var nära att bryta ihop helt, när hon mindes ett samtal med sin egen mor innan hon gett sig av. Oda hade alltid trott på henne. Hon hade aldrig gett henne skuldkänslor för det som nu skett, utan hon hade bara sagt att allt har sin orsak. .
    Astrid harklade sig något. Hon ville inte ge Malva det här ögonblicket av osäkerhet, av rädsla och ångest även fast hon visat lite av det. Och nu när Malva attackerade hennes valpar, både de hon bar på - men även de som lekte ett par meter ifrån dem fick något att förändras inom henne.
    “Du har ingen rätt att komma hit som gäst och yttra dig som du gör.” Astrid hade rest sig upp vid det här läget. Kanske var det hormonerna i hennes kropp som gjorde att hon reagerade som hon gjorde, för att bli arg var inte likt henne. “Vi välkomnar dig med öppna armar, du äter vår mat, du värmer dig framför vår brasa, jag låter dig träffa mina valpar… och du kläcker ur dig dina kommentarer? Stör jag dig så mycket, att du måste kommentera mitt utseende i varje andetag du tar?  Är utseende det enda som betyder något för dig? Gör det ont i dig, att han valde mig över dig?” Astrid hade spänt blicken i henne nu. “Vem har skadat dig så mycket?” Hon kunde känna hur hennes egna kinder blivit röda av irritation.
    “Oavsett om de är födda av mitt blod skulle jag döda för att skydda en valp under mitt ansvar.” Astrid höjde något på hakan för att möta den andres blick. “Det är därför han valde mig över dig. Och jag är glad, att det var jag som fick bära hans valpar - och inte du. Ingen hade velat ha en dig som mor."

Det skulle vara en lögn att säga att Malva inte blev chockad över honans ilske-utbrott. Hon hade inte fått bilden av henne som någon som stod på sig. Trodde inte att hon efter en hel dag fylld av gliringar skulle kunna säga något som faktiskt knuffade honan över den gränsen. Uppenbarligen hade hon haft fel. Och såklart hade hon själv låtit sin mask falla, det var svårare att ursäkta och bortförklara hennes senast ord än de pikar hon hållit sig till tidigare.
På ett vis var det tillfredsställande, att ha lyckats reta sig igenom den andres murar, att faktiskt få en så stark reaktion. Att vad hon sagt träffat så helt rätt. Men Astrid arga ord suddade bort det självbelåtna leendet på hennes läppar. Tjockisen verkade ha snappat upp ett och annat och gjorde sitt absolut bästa för att själv attackera Malvas svaga punkter. Frestelsen att bara flyga på henne återkom. Men nu när Astrid rest sig som en skugga över henne där hon låg kändes en vinst i den striden plötsligt inte lika självklar. Och varför skulle den vara det? Malva var ingen krigare. Hennes bästa chans var att döda honan fort, och gjorde hon det hade hon kanske vunnit striden men definitivt förlorat kriget. Så hon låg kvar och lät Astrids ord regna över henne med alla fyra öron bakvinklade. Det gjorde ont, det vred om kniven som dräktigheten placerat rakt i hennes hjärta. Men ändå hade ett kallt leende återvänt till hennes läppar. Skådespelarens mask var åter på plats.
Då Astrid tystnat, oavsett om det var för att hon var klar eller bara behövde hämta andan, så harklade sig Malva kort.
”Jag träffade uppenbarligen en öm punkt..”
Tonen var nästan den av medömkan.
”Så jag antar att du vet någonstans, innerst inne, att jag har rätt.”
Det var utan spår av rädsla eller skam som hon mötte den andres blick. Med en lugn, samlad rörelse reste hon sig upp.
”Och har det inte någonsin slagit dig att det kanske finns en orsak till varför Jag avslutade min och Levs relation? Långt efter norrskenen kan jag tillägga. En orsak till varför du känt till så få av de berättelser vi utbytt idag?”
Hennes ögon var som is då hon borrade in blicken i den andre.
”Be till din gud att han behandlar dig bättre än vad han gjort andra mammor i sitt liv.”
Hon fnös och vände sig om. Behövde ta sig bort härifrån. Fort. Innan känslorna sprängde sig igenom vallarna, innan hon gick sönder. 
Det värkte i bröstet av både ilska och sorg. Hur vågade hon? Hur vågade den värdelösa hyndan tala till henne på det sättet? Säga saker hon inte förstod någonting om? Ärret efter hennes moders död bultade och sved i hennes inre, vad kunde Astrid veta om uppfostran, vad kunde hon veta om moderskap? Vad skulle en så patetisk idiots åsikt om hennes förmågor någonsin kunna ha för betydelse? Varför gjorde det så ont?
Malva intalade sig att hon vunnit, men det var svårt att blunda för att Astrid var den som bar Levs valpar. Svårt att förbise att hon inte lyckats uppnå den episka ungdomsromans som Aurora lagt modellen för. Och hon kunde inte låta bli att tro att om hennes mor varit vid livet hade saker sett annorlunda ut. Levs äckliga familj var ansvariga för både att hon förlorat sin egen mamma, och nu sin kanske bästa chans att själv bli en sådan. Det var hur det kändes iallafall och hon borde kanske hata honom för det. Men den enda hon kunde förmå sig avsky var honan hon lämnade bakom sig. Utan mål gick hon bara iväg även slättens kullar, om än hon gick inåt på den lilla gruppens revir inte bort från det. Hon hade fortfarande ärenden att göra här, och kunde inte tillåta Astrid att distrahera henne från det. Hon behövde lugna sig, och sen behövde hon prata med Lev. Förhoppningsvis hade detta inte förstört alla hennes chanser.
Det kändes närmast olidligt att förbli här, och hon kunde inte vänta tills Maksim och Radagast äntligen skulle dyka upp. Hon behövde lite uppbackning. Förhoppningsvis skulle de nå lägret innan soluppgången, annars skulle hon nog inte stå ut.



[Malva out, går o gömmer sig nånstans o gråter efter that take down]

Astrid vägrade att släppa Malvas blick trots de hårda orden som lämnade henne. Faktum var att det sårade henne djupt. Oron för att hennes nuvarande valpar skulle vändas emot henne var stor och hon var livrädd att hon skulle förlora dem. Dem var hennes syfte nu, Zelenoch hade visat henne vägen till dem. Om hon förlorade dem… Astrid ville inte ens tänka tanken.
    Och den där sista meningen Malva yttrade fick det att vrida sig i magen på henne. Be till din gud att han behandlar dig bättre än vad han gjort andra mammor i sitt liv. Vad menade hon med det? Återigen fick zimaern känslan av att Lev dolde något för henne. Hon hade aldrig tvingat honom att prata om sitt förflutna för det enda som egentligen spelade någon roll var nuet, men… nu verkade det som om hans förflutna kom ikapp honom och hon hamnade i kläm av något större.
    Astrid hann inte fråga någonting innan Malva rest sig upp, vänt sig om och gått därifrån. En del av henne ville inte lämna Malva utan sällskap - inte för hennes egen skull, helt enkelt för att hon inte litade på henne bland valparna. Men hon orkade inte. Hennes ben darrade och hela hon skakade av ilska, frustration och sorg. I stället stod hon kvar, som förfrusen. Hon visste inte hur hon skulle agera, vad hon skulle göra eller inte göra.
    Hennes blick vändes mot himlen, och hon bad att det här inte skulle påverka valparna - både de hon bar på och de som vilade tryggt i hyddornas famn.

[Avslutat!]