Malva var så sjukt less på att vandra att hon faktiskt var genuint glad att få se dem spartanska tälten och den lilla lägereld som tydligen utgjorde Levs nya "hem". Nunam hade i samma sekund hon fått syn på vargarna hennes ex bestämt sig för att sällskapa med tjutit ut ett namn och störtat iväg. Tydligen en släkting eller vän av något slag. Hon själv hade fortsatt att gå med värdiga, eleganta steg och då Lev med viss misstro i blicken kom henne till mötes omfamnade hon honom. Med ljudliga smackar kysste hon honom på vardera kind och höll honom nära. Hans spända kropp var varm emot hennes, men hans doft något förändrad. Det bekanta var utblandat med bytesdjur, valpar och så den fluffiga honan som med osäkra steg närmade sig dem.
"Åh Lev, min kära, du måste vara förvånad att se mig. Det är faktiskt underbart att få träffa dig igen. När Maksim sa vart han skulle och bjöd med mig kunde jag inte låta bli..."
Hon såg på honom med tindrande ögon.
"Ja, Maksim är också påväg, jag och Nunam fick gå i förväg då de hade något att stå i pojkarna men åh, raring, nu får du introducera mig!"
Hon såg emot främlingen vars namn hon redan visste. Blästrid. Hon var absolut ingen konkurrens, rund och tjock med matt ovårdat fluff till päls. Och så vardagligt, alldagligt, tråkigt beige och bajsbrun. Malva var inte imponerad, men ändå nöjd med att hon lagt lite tid på att fixa till sin uppsättning igen innan de kom fram. Kontrasten med hennes tillrättalagda flätor och lockar i strålande färger och guldiga detaljer kunde inte vara tydligare.
"Hej hjärtat, du måste vara min ersättare."
Ett klingande, avslappnat skratt lämnade henne efter orden.
"No hard feelings honey, jag arbetar inom teater, jag är van vid rollbyten."
Hon log charmigt och blinkade med ena ögat. Kunde inte låta bli att snegla tillbaka mot Lev. 


[Astrid och Lev!!! ]

Det hände då och då att besökare ramlade förbi deras läger, så Lev hade inte varit speciellt överraskad när en av valparna hade larmat om ett par. Åtminstone hade han inte varit det förrän han såg vem det var. Den färgstarka pälsen omfamnad av slättens matta grönska. Kårar av is fyllde hans inre och han stelnade intill Astrid. Kanske märkte hon av hans reaktion för han kunde känna hennes frågande blick. Lev förmådde sig inte att se på henne. Av alla han kunde tänka sig träffa här var Malva den absolut sista.
     “En vän,” erkände han lågt, munnen plötsligt torr. Trots att han försökte att hålla sin tvekan dold kände han den i kroppen när han mötte upp henne. Han besvarade inte hennes hälsning och när han tog ett steg tillbaka för att se på henne fanns det en viss misstänksamhet i hans blick. Informationen som ramlade över honom kändes tung. Maksim var också på väg - vad skulle han tänka? Hur skulle Lev erkänna för honom att hans liv skulle förbli här, med Astrid?
     “Det här är Malva,” presenterade han med lätt osäkerhet, men när han såg tillbaka på Astrid log han mjukt. “En vän från Civitas.” Malva var snabb med att ta ledningen i sammanhanget, så som hon alltid gjorde. Lev vilade blicken på Astrid, försökte avgöra hur hon kände inför Malvas sätt. De var som natt och dag, både till utseende och personlighet. Han hoppades att hon inte skulle ta illa vid sig. Om det någonsin funnits något mellan honom och Malva, så var det för intet nu.
     “'Strid är grundaren till det här stället,” förkunnade Lev med en stolt ton och han log uppmuntrande åt zimaern. “Ett hem för hemlösa valpar.” Nu såg Lev på Malva igen om än bara för ett ögonkast innan det drogs tillbaka till Astrid.

Det hade börjat som en helt vanlig dag, bortsett från att hon fick vila mer nu än vad hon brukade göra. I vanliga fall var hon den som var först upp på morgonen och sist i bädd på kvällen. Men nu blev hon trött fort av minsta lilla, och orkade inte längre göra sin bror och Lev sällskap för att valla hjordarna. I stället var hon för det mesta i området och höll valparna sällskap tillsammans med sina systrar, Violin och Kokhanok.
    Något som dock inte var annorlunda var leendet som vilade på hennes läppar när hon såg hur Mackie försökte välta omkull Odd. Det försvann inte heller när Myrda plötsligt larmade om att ett par närmade sig. Astrid hade ingenting emot besökare, så länge de inte var ett hot mot hennes familj. Det som däremot gjorde henne nervös var Levs plötsliga beteende. Det var som om han blivit en staty.
    Under tystnad och bredvid Lev såg hon på främlingarna och framför allt på den färgsprakande tiken, som omfamnade Lev i en kram. Hon var häpnadsväckande vacker, med långa lockar uppsatta i fina flätor. Lev presenterade henne som en vän från Civitas. Malva. 
    “Hej hjärtat, du måste vara min ersättare.”
    En fundersam rynka bildades i Astrids panna när främlingen talade. Hon förstod ingenting. Vem var Malva? Varför sa hon att hon själv var en ersättare? Vad var det för kommentar ens? Tusentals frågor hade virvlat upp i hennes huvud, och hon kunde känna hur hennes puls steg. Astrid hade aldrig varit en bra skådespelerska, och hon kunde inte dölja osäkerheten i hennes ansikte och kroppsspråk.  
    “Eeeeeh-” Astrid var inget annat än förvirrad över hela situationen. Ersättare? Lev hade aldrig berättat om några vänner till honom… faktum var att han inte berättat mycket om sitt liv alls. Det var något hon hade accepterat, men nu när den här Malva stod framför henne blev hon illa till mods.
    Astrid visste för ett par sekunder inte vad hon skulle säga, men insåg snabbt att det var gäster. Om Lev sa att det bara var en vän till honom - så litade hon på honom. Hennes frågor till honom var något de fick ta i ensamhet senare.
    “Förlåt, jag blev…”, hon harklade sig och skakade på huvudet, “välkomna - såklart. Har ni rest långt?” Astrid försökte sig på ett leende, men det kändes halvhjärtat. Hon gillade inte känslorna som främlingen rörde upp hos henne.
    Fastän Lev såg på henne, valde hon att vila blicken på Malva. Astrid visste att hon inte var vacker, men hon hade aldrig heller uppfattat sig själv som ful. Bredvid Malva kände hon sig gräslig, ruffig och malplacerad.

Till sitt stora förtret insåg hon att Lev knappt kunde slita blicken från sitt fetto till brud. Rent ut sagt patetiskt var det. Men det var en liten tröst hur märkbart påverkad honan istället blev av hennes ord. Och hennes blick vilade på Malva, kanske helt omedveten om Levs beundrande blickar. Om Malva fick bestämma skulle hon hålla det så. Visst, hon hade inte kommit hit för att starta groll, hon hade gått vidare från Lev - hade Tenebris att prioritera nu. Men nu när hon börjat visste hon att hon inte skulle kunna sluta. Det var så roligt, och det var också det enda som kvävde den dödliga osäkerheten i hennes bröst.
"Åh ingen orsak raring, tack, tack såklart. Jo vi har rest alldeles för långt om du frågar mig, vet inte om mitt sällskap håller med. Vandringar är inte min grej, och har tacksamt nog oftast alldeles för mycket att göra för att ha tid med dem."
Hon skrattade åt sitt eget skämt, som alltid.
"Men hemlösa valpar alltså? Så nobelt, vilket fantastiskt syfte, ja då förstår jag absolut varför du kanske inte direkt haft tid att se efter dig själv. Det måste vara mycket jobb, en helt annan sak än att strutta runt på festligheter och mingla vilket är vad jag kommer rakt ifrån. Vi har varit och besökt Ljusets Krigares fest, jag kan berätta allt om det om du vill, är väl såklart inte din grej kanske, men om du vill höra? Om du har tid mellan ditt så mycket mer värdefulla arbete, ska inte ta ifrån det, speciellt när du offrat så mycket för det."
Hennes blick svepte menande över hela Astrids gestalt. Det var en av hennes specialiteter att baka in förolämpningarna i komplimanger så att det nästan inte gick att bli sur över vad hon sa. Nästan. En viktig ingrediens var också att gå vidare snabbt, aldrig låta någon ta konfrontationen i stunden, bara successivt så små frön av osäkerhet.
"Men jag är nog inte byggd av samma tuffa kött som dig 'Strid, för jag är allt helt utslagen oavsett vad. Det skulle vara underbart om jag kunde få någonstans att slå mig ner och vila lite, kanske en munsbit... Jag vill inte störa, inte vara till besvär, absolut inte, men jag skulle absolut Älska att få lära känna dig, sitta ner i ett samtal å ta igen förlorad tid med min love, eh, Lev och få höra mer om dig, den förtjusande unga mö som stulit hans hjärta."
Hon skrattade igen.
"Och jag måste ju se till att du duger åt min älskade vän Lev."
Skrattet som vävdes in i de sista orden, men blommade ut först då meningen var avslutad, gjorde det oklart hur seriös hon var. Men hon la extra emfas vid ordet vän och sneglade åter emot cestrohanen med en menande blick. Visade tydligt att de två visste något om sin gemensamma historia som stackars Astrid inte hade en aning om. Nej, de detaljerna skulle hon allt vänta med att avslöja. Släppa en i taget, här och där, låta den fula hyndan marinera i osäkerhet. Allt för att slippa göra det själv.

Kanske hade Lev lyckats fånga upp de små trådarna av illvilja som Malva vävde in i hennes ord om det inte vore för att hon var så duktig på att prata. Istället log han mjukt och såg mellan dem. Ändå kände han hur han ville protestera till marulvens förslag. Den bild av sig själv han byggt upp för Astrid, den person han ville vara och spenderade varje dag med att sträva efter, kändes plötsligt väldigt bräcklig. Astrid älskade den här versionen av honom. Inte den sårade, brutna han varit innan henne. Den som han visste Malva träffat, och den som Maksim definitivt kände. Det kändes på ett sätt som hans två världar kolliderade. Vilken skulle bära och vilken skulle brista?
     “Låter väl trevligt,” sade han lite tyst och såg frågande på Astrid, som ännu inte verkade helt säker på hur hon skulle bemöta henne. “Kan göra iordning lite mat, om du vill visa Malva runt i lägret? Asker kan natta valparna, han är skyldig mig en.” Ett lågt brummande skratt lämnade honom.

Astrid försökte att le helhjärtat som hon brukade, men hon skulle ljuga om hon sa att hon inte kände sig illa till mods. Malvas kommentarer var inte snälla. Så dum var hon inte, att hon inte förstod att det var förolämpningar inbakade i den där ljuva stämman. Egentligen brydde hon sig inte vad andra tyckte och tänkte om henne, utan det som gjorde henne ledsen var att Lev inte gjorde något för att skydda henne. Tyckte han också att hon var ful och inte tog hand om sig själv? Att hon inte var vacker? Och sättet som de såg på varandra, och sättet som Malva pratade om honom gjorde henne inte lugnare heller. Det kändes konstigt och hon ville inget annat än att Malva bara skulle lämna platsen.
    Men, Lev hade redan kommit med förslaget att visa henne runt istället - och Astrid var inte den som kunde säga nej. Så istället för att gå därifrån nickade hon försiktigt och reste sig upp. Hennes fulla fokus låg fortfarande hos Malva. Kanske var det en omedveten irritation gentemot Lev som gjorde att hon inte ville se på honom just nu. Även fast ingenting konkret hade kommit fram kände hon sig sviken på något vis.
    “Det blir bra,” svarade hon och svepte med blicken över lägret. Det var kanske inte så mycket att se egentligen. Mest hyddor och lägereldar, gropar som Odd hade grävt och pinnar som alla valpar hade samlat på sig. Men trots att det såg lite ut för världen så betydde det allt för henne. Det här var hennes hem och hon var stolt över vad hon åstadkommit här.
    “Valparna är inte vana vid främlingar, så jag kan inte lova att de beter sig lika fint och artigt som du.” Astrid sneglade mot Lev innan hon började gå.

[Avslutat]