Snöblomma var ute bland den klarvita snön och samlade ihop lite till en hög. Hon hade tänkt på en ny ide till ett mästerverk. När hon samlat ihop tillräckligt började hon skapa. Hon nynnade för sig själv och njöt av hur allt föll på plats. Efter någon timme tog hon en paus, tittade på sin skapelse och suckade. "Aja, det är en början. Nu ska jag vila och äta." tänkte hon och gick iväg en bit för att hämta kaninen hon dödat lite tidigare. Hon hittade de vid sin viloplats så hon la sig ner och började äta. Mitt under maten kände hon doften från någon eller något hon inte känt förut. Vem var i närheten av hennes ställe?!

Vlad gick runt i ett nytt område ”här blir bra!” Tänker han och började göra en Sten staty, utan att se is statyn lite längre bort. Plötsligt så börjar hans nu ganska stora Sten staty rasa ”SE UP FÖR STEN RAS!” Skriker han till och springer och gömmer sig bakom ett träd. Sten statyn rasar precis intill den av is och gör sönder den lite gran. Sen känner han en doft av någon, säkert ägaren till is statyn.

Snöblomma flyger upp när hon känner en lätt skakning i marken. Kort där efter hör hon någon skrika och en sten kommer rullande och slår sönder hennes is-staty! Hon går fram till stenen, sniffar argt på den och kollar mot det håll stenen kom ifrån. Då ser hon en ung varg komma springande. Snöblomma morrar ilsket. "Du hade sönder min staty! Vad har du emot konst? Vet du ens hur länge det tog mig att göra det där!?" skäller hon argt mot den främmande vargen. "Klåpare!" tänkte hon.

”Förlåt, jag försökte göra en Sten staty. Jag menade inte att ha sönder din eh is staty” han skakar av sig dammet från stenarna.
Han vänder sig om och börjar gå därifrån

Snöblomma tittar irriterat på vargen. "Så du gör också statyer men av sten?" hon rynkar på nosen. "Så... du skapar också konst?" Snöblomma slappnar av lite i rösten. Hon tittar på sin staty och sen på stenbumlingen som också har några försök till spår av skapande. Även om hon inte gillade sån tråkig och knölig konst så var tanken att lära känna en annan varg med samma intresse lockande.

Vlad stannar och tittar på henne ”ja, gjorde den lite för stor bara” han tittar på henne, hennes päls liksom glittrar i solens sken. Han tänkte att kanske denna gång skulle han kunna få en vän.

Snöblomma tittade på honom. "Hur lyckas du göra den förstor? Jag menar, hur länge har du hållit på med statyer?" hon rynkar på nosen igen. Hon granskade honom lite, hans päls var lila i olika nyanser. Kanske inte det vackraste hon sett men ändå... fin, ja, fin. Hon hade sett värre, mycket värre.

”Jadu jag vet inte.. sedan jag var valp” han ser att hon har is blå mönster i pälsen, det var faktist väldigt… vackert

Snöblomma lyssnar och tittar på honom. Hon drar en djup suck men reser sitt huvud lite. "Jag har också hållit på med statyer och konstverk. Jag är nämligen en konstnär in progress!" säger hon stolt. Hon tittar på sin trasiga staty och sen bort till boet hon hade legat i och ätit. "Är du på väg till något specifikt ställe?" frågar hon lugnt och rör sakta på sin svans.

”Nej, inte riktigt, har ingenstans att ta vägen direkt.” Han suckar men viftar svagt på svansen

Snöblomma går ett steg närmare Vlad. "Jag heter Snöblomma. Om du vill kan du få stanna här i mitt lilla område. Jag har byggt ett bo, kan man säga, av växter och is där borta. Det finns plats för sällskap. Men försök att inte ha sönder det." Säger hon vänligt och tar några steg mot sitt bo.

”Va?! Får jag? Tack, tack snöblomma. Jag heter Vlad.” Han ler och vidtar mer på svansen

"Vlad, det låter tufft. Är du hungrig? Jag har lite kanin kvar. Jag åt den när din bumling kom rullande..." säger hon och går in i sitt bo. Snöblomma hade byggt det som en grott-formad-iglo. Bäddarna var gjorda av tjocka rötter med lite gräs på. Grenar gick upp ur marken och över deras huvuden. På dem låg ett tjock lager is. "Här bor jag. Känn dig... välkommen." säger Snöblomma och lägger resten av kaninen vid den andra bädden. "Ät." 

Vlad läger dig och äter up resten av kaninen ”tack.. det var snällt av dig” han ler lite

Dew hade traskat runt i virrvarret av vargar och tält och handlare tills han nått Islagunens yttre gräns. Ingenstans hade han kunnat hitta någon som stämde in på beskrivningarna Prospero gett honom. Det verkade inte bättre än att han skulle behöva be om Isblodens hjälp, men han tyckte inte om det. Hade aldrig litat på de fanatiska vargar som drev den lilla hubben. Kanske en skepticism som smittat av sig från Xihali för länge sedan. 
Lilla och lilla förresten, Islagunen hade vuxit sedan han var liten, och sedan Norrskensfesten också. Han antog att många Zimaer valde platsen som läger numera. Tält och andra lägeranordningar sträckte sig utanför den lilla stenmur som tidigare omfamnat området. Det skadade inte att söka igenom även dessa delar, även om en flocks officiella utsända antagligen skulle beviljas bättre bosättning av Nordriket. 
Selen han fått låna för att kunna transportera Mishrails gåvor passade honom inte perfekt och hade orsakat skavsår i hans armhålor under vandringen. Kanske skulle han bara slå läger för kvällen och sen fortsätta leta efter Jägarna imorgon? Han kunde inte vänta på att få bli av med sin last, men visste inte om han vågade ta av sig selen och lämna den obevakad ens för sömn. Hade sett mer än en räv stryka runt bland lägren, och han ville inte kalla sig fördomsfull men hade stor erfarenhet av fjällrävarnas fallenhet för att sno allt som inte satt fast i något i området.

Det var fast i dessa spridda tankar som han snubblade över resterna av vad som kunnat vara en staty. Is låg krossad och slängd åt alla håll, och i centret av röran en stor sten som tycktes ha rullat från högre höjd. Genast målades ett narrativ upp för honom då han tog in synen, två rivaliserande konstnärer som haft en dispyt. Kanske en isvarg som raserat sin konkurrents stenskapelse bara för att bli straffad av gudarna genom att stenen föll på hens eget verk?
Han såg sig om efter fler spår efter denna episka strid då han fick syn på en liten iglo av is och kvistar. I samma sekund nådde och doften av kanin hans näsborrar och som på beställning kurrade magen högljutt.
Dew hade aldrig varit rädd för sociala sammanhang, och nyfikenhet såväl som hunger drev honom till iglons mynning. Då han kikade in såg han, till sitt stora förtret, att en liten Ceztro precis spottade ut ett sista, ren-gnagt kaninben.
"Hallå hallå i stugan, ursäkta om jag stör, ni råkar inte veta vad som pågått här utanför?"
Hälsade han men gick inte in, rädd att stöta sig med dessa potentiellt nya vänner. Det gick honom inte förbi att han tittade på en Isvarg och Ceztro, var detta kanske faktiskt konstnärerna i fråga?

Snöblomma satt och tittade på Vlad. Han var tydligen hungrig med tanke på att det sista av fångsten just försvann. I samma stund hör hon en annan röst komma från ingången. Hon tittade upp och såg en annan varghane. Han frågade tydligen om kostkatastrofen utanför. "Ja du. Jag stod och höll på att skapa min senaste ide till en staty när stenbumlingen kom farande." säger hon till svar och tittar mot Vlad. "Tydligen av bumlingen en del av hans konstverk. Det var en olycka. Men, men. Det är överstökat nu. Vem är du?" fortsätter Snöblomma.

”Jag är inte så duktig” han skrattar lite ”ja,vem är du? Säger Vlad nyfiket

En euforisk känsla gick igenom kroppen då isvargen svarade: han hade haft rätt!! Eller okej, kanske inte helt rätt, ingen storslagen strid mellan svurna konst-konkurrenter, men ändå: konstnärer vars skapelser förstört varandra. Eller.. Den ena förstört den andres. Oavsiktligt, och de verkade sams nu. Det var ju skönt. Dew uppskattade vargar som kunde komma överens och förlåta fort.
"Åh, jag heter Dew.. Trevligt att råkas haha."
Hälsade han med ett skratt, var kanske inte riktigt så att de råkade på varandra när han skamlöst gått och spanat in i deras hem.
"Är ni härifrån? Bor ni här tillsammans? Jag växte upp här i lagunen men drog vidare för länge sen.."
Dew var bra på att låta munnen gå.
"Är på genomresa nu bah, har ett uppdrag som budbärare.. Apropå det, ni vet inte var jag kan hitta folk från Jägarna?"
Det var värt ett försök, även om hans ansvar la sig allt länge bak i tankarna.

Snöblomma lyssnade på vargen som presenterade sig som Dew och berättade att han var härifrån. "Jag har bott här omkring det mesta av tiden. Vad jag kan minnas i alla fall." Svarade Snöblomma på den första frågan. Hon rynkade lite på nosen åt den andra frågan. "Nej, vi bor inte tillsamman. Vi träffades idag." säger hon. Men lika fort log hon lite. "Men mitt bo har ju faktiskt plats för en eller två sällskap." säger hon snabbt där efter. Hon ville ju ändå skaffa vänner en chans. Hon var bara inte van att prata annat än konst och oftast gick hon inte ihop med andra vargar som höll på med konst. Hon förstod inte riktigt varför...

”Om snöblomma accepterar det får du stanna och vila här ett tag” han viftar på svansen och ler ”jag kommer härifrån, men längre bort ”

Dew skrattade lite överslätande åt att de båda helt utelämnat att svara på hans andra fråga.
"Ok, så inga kontakter med Jägarna antar jag då?"
Försökte han en sista gång, men nu var han faktiskt redo att släppa det här. Han blev ju inbjuden till någons hem!
"Ehm.. Om ni är härifrån har ni ju säkert redan varit vid källorna men.. tycker det är bästa stället att vila upp sig häromkring."
Han log ett inbjudande leende, hoppades att de kanske skulle nappa och vilja gå dit med honom istället. Iglon kändes ändå lite trång för tre vargar som knappt kände varandra, och det som först lockat in honom var redan uppätet.

Snöblomma insåg att en fråga hade hon inte gett svar på. Just ja, nej tror inte jag känner till något om Jägarna. Det jag tror jag hört är väl att det är en klan, va?" hon funderade lite extra. "En varm källa låter trevligt förresten." fortsatte hon och reste sig upp. "Du får gärna visa. Eller vad säger du, Vlad?" hon tittade bort mot den andra vargen. Av någon anledning var hon pepp på att umgås med dessa nya vargar. Sen var det skönt att värma sig, i alla fall lät det så.

”Oj nä jag känner inte till dom” han kliar sig och ställer sig up ”ja det låter trevligt!” Han viftar på svansen

Hans ansvarskänsla och oro över sin last hade uppenbarligen redan falnat. Inget kändes så lockande för hans trött muskler och svidande skavsår som ett varmt bad. Och att få dela det med potentiella nya vänner var inte en chans han ville missa.
"Okej okej, följ mig då, ni kommer älska det!"
De tre tågade iväg mellan virrvarret av tält och lägerplatser och småpratade lite på vägen tills de nådde de utmarkerade källorna. Dem såg inte nämnvärt annorlunda ut från de många gejsrar som fanns i området, förutom att dessa hade badande vargar i sig.
"Såhär års är vattnet ganska varmt.. men inte allt för hett, just dessa källor är svalare än övriga. Så det är lugn å bada, som ni ser!"
Han log betryggande åt sina två nya kamrater. Utan tvekan rörde han sig till en ångande källa som var nästan helt tom på övriga besökare. Försiktigt doppade han en tå och ryckte till lite av temperaturskillnaden, men vattnet var helt klart behagligare än luften för honom. Utan tvekan började han försöka krångla av sig sin sele, ville inte råka blöta ner gåvorna han bar på.

Snöblomma följde lugnt och glatt med den nya vargen till dom varma källorna. Dom pratade lite på vägen dit och när dom var framme tittade hon sig omkring. Det fanns några vargar här och var i dom olika källorna. Hon gick fram till den källa Dew hade känt på och gjorde det samma. "Ja, detta känns riktigt skönt. Jag vill absolut hoppa i." sa hon och gjorde sig redo. Hon såg också att Dew hade problem med att få av sig den last han drog på. "Vill du ha hjälp?" frågar hon snällt och tittar även på Vlad för att se om han också kanske kunde hjälpa om det behövdes. Här skulle ingen vara utan hjälp.