Malva höll om sin älskade lillasyster hårt och vaggade henne lite fram och tillbaka. Hon hade precis berättat allt och hade åter igen tårar i ögonen. Malva hade stött på Fli och Lava i en liknande, om än mer intensiv, gråtsession och för andra gången fått höra talas om liket. Eller ja, vid det laget hade ryktet spridit sig genom hela festen. Att Flippa också varit närvarande stärkte hennes övertygelse om att det varit rätt beslut för henne att stanna kvar. Nån behövde ju städa upp efter Maksims framfart.
Detta var givetvis inget hon delgett till sin syster, nej här nu var tiden för att spela inkännande förstående storasyster. Ge stöd och rådgivning och kramar. Trösta helt enkelt.
"Åh mitt älskade älskade smultron."
Viskade hon med nosen lutan emot systerns hjässa.
"Inte nog med att du behövde va med om det där, behöva se och röra."
Hon ruskade på huvudet, det Fli sagt om mordscenen hade verkligen låtit förskräckligt.
"Man måste ha förstående, såklart, förlusten han genomgått, chocken, ibland fungerar inte hjärnan som den ska i alla känslor. Men att misstänkliggöra dig, anklaga. Åh det skulle du aldrig behövt vara med om. Finaste du."
Hennes oskyldiga lilla lillasyster, bara tanken på hanens vassa blickar emot henne fick henne att känna att han förtjänade all sorg han kände och skulle komma att känna. För nog visste hon att där fanns mer att hämta för honom, det var uppenbart från Flippas berättelser. Helt dum var hon inte, hon kunde lägga ihop två och två, men hon undvek aktivt att tänka på det. Försökte följa den träning hon fått med Tistel så gott hon kunde, töm huvudet, tänk på värdelösa saker, låt inga hemligheter sippra ut genom öronen.
"Och visst kan vi sympatisera, men låt mig säga såhär, om någon kan ändra allianser så snabbt, till och med anklaga en.. Då är de ändå ingen man vill ha vid sin sida. Då är det bäst att hålla sig undan."
Ett råd hon själv aldrig lyssnat på. Faktiskt ett råd som hon skulle lämna festen för att direkt bryta så snart solen steg imorgon.


[Flippa <3]

Flippa hade lyckats tämja gråten till ett darrigt snyftande och snörvlande. Skam och skuld var starka känslor som hon aldrig riktigt hade behövt hantera i den här utsträckningen. Hon kände sig dum som kände sig så sårad. Vargon hade väl ändå rätt i det han sagt - de kände inte ens varandra. Och vem var hon att gråta? Det var inte hon som förlorat sin bror. Ändå kunde hon inte låta bli.
     Malvas ord, liksom hennes närhet, var en tröst. Det skiljde sig från de andras. Flippa kunde tycka sig vissa bara sa vad de trodde hon ville höra. Så kände hon inte med Malva, om än hon visst kunde ana att storasystern gärna skyddade henne. Till vilken grad skulle nog Fli aldrig få veta.
     “J-ja, du har nog rätt,” snyftade hon lätt. Flippa såg upp på sin syster, ögonfransarna tunga av tårar. Skulden som låg och skvalpade i bröstet fick henne att fortsätta. “Han var en Jägare,” ordet kändes nästan förbjudet på hennes läppar, “jag visste inte. O-om jag vetat, då- då hade jag aldrig-” En vädjande min trädde fram. Villrådheten hon kände återfanns i ögonen. Sanningen var den att hon inte visste hur hon skulle känna. Hade hon brutit ett löfte gentemot sin familj, mot Tenebris? Hade hon omedvetet försett dem i fara? Visste Vargon något? Hade han försökt utnyttja henne? Hon ville inte tro det, men hur skulle hon kunna vara säker? Samtidigt höll alla fina ord hon sagt om honom fortfarande fast. Ingen kunde ta det ifrån henne. Var det fel?
     “Förlåt,” viskade hon tyst. “Kommer de bli arga på mig?”

Malva kramade sin syster hårdare och vyssjade lugnande.
"Kära du, ingen kommer bli arg på dig, ingen kommer beskylla dig."
Det skulle hon personligen se till. Hon var okej med att bli dömd för sina misstag med Flippa var bortom det.
"Jag tror du har en chans nu att göra alla stolta faktiskt.."
Vred hon på det.
"Din lojalitet, att du delar med dig av allt du fått veta - även om det aldrig var din avsikt såklart. Det är värt så mycket mer."
Hon kysste systerns panna, mellan hennes ljusa ögonbryn, precis under hornen.
"Försök komma ihåg allt han sagt till dig, alla namn han nämnde. Behåll det i huvudet."
Viskade hon.
"Men det är inte det viktigaste just nu, gullunge, just nu ska du få gråta och sörja. Och om du vill kan vi gå ut i djungeln och skrika lite, alltid upplevt att det hjälper en lätta på trycket."
Hon log ett svagt snett leende.
"Låt aldrig någon säga till dig att dina känslor inte borde få finnas."
La hon till.

Flippa sög åt sig orden så gott hon kunde. Det fanns en möjlighet att vända det här till något bra. Kanske något som skulle komma till användning för Tenebris. Hon nickade hårt, som om beslutsamheten skulle övertyga både henne själv och Malva. Tenebris skulle få veta allt, det var det rätta - så varför oroade hon sig för Vargon och hans familj?
     Ett litet, glädjelöst skratt lämnade henne och hon snörvlade.
     “Det behövs inte,” försäkrade hon lågmält. Det fanns inget tryck, inget som behövdes luftas. Flippa kände snarare motsatsen, att hon bara var en stor öppen källa som rann över, ett blödande sår som behövdes läggas om.
      “Tack. Du är världens bästa syster,” Flippa tryckte sig in i hennes famn igen. Oavsett hur utlämnad och sårad hon kände sig av incidenten, så var familjen och syskonskapet en ovärderlig tröst.

[Avslutat]