"Ni har gjort vad???"
Väste hon mycket lågmält i Maksims ansikte. Aldrig i livet att hon tillät honom lägga hela skulden på sin idiot till kusin. Oavsett om nu Radagast faktiskt stått för hundra procent av agerandet låg det ändå på Maks axlar i hennes ögon. Vid gudarna varför tilläts dessa bufflar till hanar bara vandra fritt i samhället? De hade ju ingen aning om vad de höll på med och verkade ha en naturbegåvning för att förstöra saker vid sämsta möjliga tillfälle.
Flockbrodern hade stött på henne i utkanten av festligheterna, hälsat vardagligt och tagit henne åt sidan, hans två bihang syntes inte till någonstans. Väl utom hörhåll för nyfikna hade han meddelat att Gast minsann gått och Mördat någon på en annan flocks revir mitt under pågående fest. Inte nog med det, Maksim hade uppgifter om att offret i fråga kallat sig Jägare. Malva ville kräkas, men hennes uppjagade tillstå syntes inte utåt mer än som svaga ryckningar i hennes extra par öron.
"Ok, vi gör såhär, du har rätt i att du och Radagast och Nunam gör bäst i att ta er härifrån så snart som möjligt. Jag antar att de två håller sig utom synhåll redan nu?"
De hade setts ihop, alla fyra hade setts ihop, de hade delat lägerplats. För några sekunder övervägde hon och de inte skulle be Radagast döda Nunam också för att de skulle verka mindre misstänkta som drog direkt. Galen mördare i skogen tar två liv och vänner till de avlidna går hem var en mycket bättre look än mord i skogen, fyra vänner (varav två identifierade som Tenebris) försvinner mystiskt direkt efteråt. Vid gudarna vilken huvudvärk det här gav henne.
"Jag behöver ta mina officiella adjö, som diplomat kan jag inte bara försvinna mitt i festen, speciellt inte direkt efter en sån här... incident."
Hon svor att hon kunde känna blodkärl i ögonvitorna brista i realtid av den belastning som lades på henne.
"Vi får ge det någon dag, LK kommer vilja hantera det. Jag beger mig efter soluppgången andra eller tredje dagen, vi möts igen på leden en bit upp längs bergkedjan."
Maksim gav henne en retsam kommentar nästan formulerade som en fråga.
"Ja, jag är säker, vad som helst för att komma bort från den här fukten så snart som möjligt. Och bergbestigning eller ej, det är den närmsta vägen."
Medan de talade hade de promenerat en bit längs festligheternas utkanter.
"Nu, min kära Maksim, är det du som följer mig till närmsta stånd där borta och köper något fint till mig. Sen kysser vi varandra adjö och du går lugnt härifrån. Och försökt krysta fram iallafall ett litet leende tack."
Utan att vänta på bekräftelse styrde hon stegen mot den handlare som stod placerad närmast dem, längst bort ifrån festens centrum. Tacksamt nog kände hon igen den rultiga gamlingen som stod bakom ståndet från Civitas, och var säkert på att hon skulle komma ihåg deras påkostade inköp. Där fanns inget som intresserade henne speciellt mycket men det spelade ingen roll, hon skulle ge vad hon än fick stora komplimanger oavsett. Sånt var livet.

[Maksim]

Maksim kunde nästan lista ut att Malva inte skulle gilla hans nyheter. Trots att det hela var en mycket allvarlig händelse, kunde han själv inte låta bli att finna något nöjsamt i det. Vad var en fest utan lite drama? Faktum var att han förväntat sig att det skulle ske något tidigare, och brödernas kamp hade varit början på något mer.
    “Jag behöver väl inte upprepa det igen,” svarade han lågmält. Ett leende vilade på hans läppar, mest för att ingen skulle fatta misstanke om någon av dem. Han förstod att Malva inte bara kunde lämna festen sådär, men han själv hade hållit sig i skuggorna - för det mesta åtminstone.
    “Har du blivit ännu bossigare medan jag varit borta?” Maksim sköt henne en retsam blick. Kanske var det konstigt att han var så lugn efter att precis ha sett en kamp med dödlig utgång. Men, det var inte första gången han skådat något liknande, och det var inte mycket som påverkade honom längre. År med hans mor och i ensamhet hade härdat honom.
    “Men, eftersom du ber så himla fint så kan jag väl bjuda på något.” Maksim följde hennes steg fram till en av handlarna. Kärringen, eller så fick man inte säga, den gamla gumman, sålde smycken av olika slag.
    “Vad sägs som den där, till en skönhet som du?” Han pekade på ett halsband gjord av någon ädelsten. Maksim var ingen som kunde något om stil och form eller mode som det kallades. Med största sannolikhet skulle Malva klanka ner på hans förslag. “Nå?” 

Hon skrattade åt hans sarkastiska kommentar som om det varit det hjärtligaste av skämt och de hade en helt fantastisk stund ihop. Men sen fick hon använda all sin talang för skådespeleri för att inte skrynkla ihop ansiktet i en missnöjd min. Nej, istället tillämpade hon självbehärskning och log milt.
"Åh, nästan vad du än väljer här blir perfekt. Utbudet är magnifikt."
Kuttrade hon och såg storögt på Maksim, låtsades som att hon inte märkte hur stolt och nöjd handlaren blev över hennes kommentar.
Sanningen var att smycket Maksim pekat ut var gräsligt och absolut inte matchade med varken hennes pälsfärg eller övriga smycken. Det var inte det värsta på tantens lilla duk - där fanns en hel del riktigt avskyvärda grejer - men det var också långt ifrån det bästa. Men hon skulle bara behöva ha det på sig en dag eller två, sen kunde det förpassas. Metallen skulle gå att ta till vara på, och ädelstenen gick säkert att byta mot något helt okej i Civitas sen. 
"Men det där är förtjusande, är det vad du vill ge lilla mig?"
Hon försökte sig på en ödmjuk min. Maksim spelade med helt okej även om hon märkte att han inte var lika road som henne över det hela. Han hade förstånd nog att inte pruta iallafall, och Malva såg avsiktligt bort då bytet ägde rum: vem ville veta vad ens gåva var värd? 
"Åh, kan du sätta på mig det direkt, här, bara trä det över huvudet så löser jag resten själv."
Hennes betar, samt det extra paret öron, älskade att haka fast sig i smycken så det var alltid bäst med lite hjälp.
"Men du ska bege dig nu förstår jag? Vi ses hemma när du är färdig med dina resor, försök att skynda dig lite, Civitas är inte detsamma utan dig."
Mjukt omfamnade hon det större gråblodet och kysste honom på vardera kind.
"Jag har det här att minnas dig vid tills vi ses igen broder."
Hon strålade likt en sol mot honom, och att hon i själva verket var inte så lite upprörd på honom syntes inte alls.
"Åh, och tack så hjärtligt, ett nöje att handla med er."
Tackade hon sedan tanten.

Maksim kunde inte avgöra om Malva ljög eller inte angående smycket. I vanliga fall brukade han vara bra på att läsa folk, men hon hade alltid varit en duktig skådespelerska. Dessutom spelade det ingen större roll. Hon kunde kasta smycket så fort hon ville senare, huvudsaken var att de hade blivit sedda ihop vid den här tiden så att ingen skulle fatta misstanke om dem.
    Gråblodet försökte hela tiden hålla leendet uppe, men han kunde inte dölja att han ville härifrån. Han behövde återvända till Radagast så fort som möjligt, se till så att kusinen inte gjort något dumt. Så godhjärtad som han verkade vara hade det inte förvånat Maksim om Radagast råkat försäga sig till första passerande främling.
    Därför betalade han snabbt utan att ens försöka pruta, han hade tillräckligt för att byta till sig de allra dyraste och finaste - och det här var bara medelmåttigt. Han tackade handlaren innan han vände sig om mot Malva.
    “Måste gå,” Maksim besvarade hennes kram med ett stort leende. “Vi ses, kära syster. Var försiktig.”
    Så fort han hade vänt sig om falnade hans leende direkt. Det kalla uttrycket spred sig över hans ansikte igen och han drog en lättnadens suck. Äntligen på väg härifrån.

[Avslutat]