[Dåtidsroll]

Dathomir har alltid tagit sin roll som Stjärnkrigare på största allvar och en viktig del av den rollen handlar om att vara stealthy. Hur ska han annars kunna bli en skillad spion och kunna röra sig inkognito genom landet på diverse uppdrag som han och Stjärnkrigarna kommer få i framtiden. Därmed behöver han träna. Hela hans unga liv har fokuserat på träning. Dath har under åren lärt sig att det är bra träning att försöka smyga sig på diverse insekter, småfåglar och gnagare. En liten mus sitter vid foten av ett träd och tuggar på en nöt. Detta lilla djur är det senaste målet. Dathomir ligger platt mot marken en bit bort. Den mörka hanen är dold av det höga gräset och vinden är till hans fördel. Sakta smyger han närmare, krypande för att inte röja sig själv. Grässtråna smeker hans ansikte när han klyver gräset för att göra sig en väg framåt. Varje gång den lilla musen stoppar i sitt tuggande och ser sig omkring blir Dath stilla. Vargen andas med långa djupa andetag för att och kryper närmare när musen återgår till att tugga på nöten. Plötsligt hörs ett högt brak någonstans ifrån och musen släpper sin nöt och springer iväg. Dath morrar till och kastar sig framåt men felbedömer siktet och dundrar rakt in i trädstammen. Något vimmelkantig sätter sig den unga hanen upp och försöker åter få fokus. Han ruskar på huvudet.
 
[Hilleri]
(Om Hilleri vill vara orsak till braket så funkar det annars kan braket vara något de kan undersöka tillsammans)

Hon visste inte mycket om världen och dess områden men en sak visste hon iallafall med säkerhet och det var att hon hatade Byoomi. Nästan lika mycket som hon hatade sin långa rygg och svans och dumma tunga rumpa. Det kuperade, tätbevuxna landskapet gjorde flygträning typ helt omöjligt. Speciellt när man, som hon, hade lite för mycket skam i kroppen för att våga testa i nån av flockens utröjda gläntor där folk faktiskt riskerade Se henne.
Idag hade hon iallafall åter igen bestämt sig för att försöka, hennes små vingar skulle faktiskt vara bra för att bara lyfta från marken. Hon hade lokaliserat en liten naturlig glänta, om det ens gick att kalla den för det, himlen skymtades iallafall som ett blått band bakom trädkronorna. Hon flaxade ihärdigt och sparkade ifrån med bakbenen, försökte balanser med svansen men det var så lång att hela bakdelen blev instabil. Hon dinglade från sida till sida med panik i bröstet över att råka åka in i något träd innan hon tillslut tog sig upp i höjd med trädkronorna. Väl där blev svajandet för mycket för hennes förmåga och hon kraschade rakt ner med ett brak. En ramsa svordomar lämnade henne genom sammanbitna tänder och hon såg sig snabbt om för att försäkra sig om att ingen sett. Reste sig och ruskade smuts och vegetation ur pälsen.
Hennes fall hade brutit av en späd trädstam som nu låg bruten i två under henne, men det hade räddat henne från svårare skador iallafall. Med både snabbhet och försök till ett avslappnat lugn rörde hon sig bort från platsen, så att ingen skulle kunna förstå att det var hon som orsakat förödelsen och oväsnet.

Det tog inte mer än några sekunder innan hon stötte på Dathomir. Lillkusinen satt och såg vimmelkantig ut intill en trädstam och marken runtom honom bar de omisskännliga spåren av en kollision. Hon om någon kunde känna igen dem, så erfaren som hon var.
"Haha vare du som dundra in i trädet så det brakade sådär?"
Perfekt cover.
"Även om man springer med benen måste man också använda ögonen vettu?"
Ett retsamt leende klädde hennes läppar.

Yrseln lägger sig och Dath reser sig upp när Hilleri kommer gående.
Haha vare du som dundra in i trädet så det brakade sådär?
Den unga hanen ser misstänksamt på henne ur ögonvrån.
Även om man springer med benen måste man också använda ögonen vettu?
Ett flin sprider sig på hanens svarta läppar en insikt slår honom och han fixerar kusinen med blicken.
”Tro det eller ej men det var faktiskt en enormt stor och fet fågel som brakade in i ett träd i närheten. Jag var mitt i en viktig jakt när braket skrämde iväg mitt villebråd. Nu vill jag extra gärna hitta det där feta fjäderfäet så att jag får något att dra med hem till flocken i alla fall”. Dath plirar på Hilleri för att se hennes reaktion.

En o-imponerad min låg fast på hennes ansikte då Dath pratade. Hon tänkte inte ge efter så lätt! Ibland var bästa sättet att undvika att bli påkommen att helt ignorera sanningens existens.
"Ha-ha, jättekul."
Den något hesa rösten dryper av sarkasm.
"Men äru seriös, det var inte du asså?"
Hennes huvud tippades lite på sned och hon gick från att syna honom hårt till att spana ut bland träden.
"Det kanske är nått stort gammalt uråldrigt rovdjur som stryker omkring här."
Ett vasst leende klyver hennes läppar.
"Säker du vågar gå ut på jakt lill-skiten?"