Alonso var inte den som lät negativitet eller dystra tankar komma åt honom. Visst kunde han känna dem, och ofta var han väldigt mån att utforska dem i ett syfte att kunna använda dem i sitt yrke som skådespelare, men de fick aldrig någon riktigt kraft. Åtminstone var det sant innan Ani dök upp i bilden. Nu hade han allt svårare att hålla humöret uppe. Hon med sin ljuva röst och sin nätta uppsyn hade blivit som ett stort, ogenomträngligt åskmoln över hans tillvaro, och Ani älskade den uppenbara kraft hon hade över honom.
     Så fort tillfället gavs hade Alonso flytt hennes sällskap. Men han var bara tillåten att göra det när hon godkände det, till exempel när hon hade annat sällskap och inget annat stort hände i Sanctevra; för då skulle de vara där tillsammans så ingen skulle missa dem. Om han var tvungen att berömma henne för något, skulle väl det vara hur dedikerad hon var till akten att spela ett par.
     Alonso stod i kön till att tvätta tassarna, något alla besökare av templet tvingades göra innan de äntrade. Han kom fram till kärlet samtidigt som en annan, brunbrokig varg. Han kände igen henne.
     “Goddag,” hälsade han med ett leende. “Du är Kida, dansaren, eller hur? Flippas vän?” Alonso log vänligt.

[Kida]

Klart hon måste in i templet och kika när hon ändå är här. Man vandrar inte hela vägen till Sanctevra och inte tar chansen när den serveras på detta viset. Kida är fullt engagerad i att lära sig så mycket nytt som möjligt om seder och kultur som vargarna på den här platsen lever efter. Allt är inspirerande och när Kida är inspirerad kan hon bli mer kreativ med sin koreografi. Något otålig står hon i kö för att det ska bli hennes tur. Först ska man tvätta tassarna. Fullt förståeligt, det passar sig inte att dra in smuts i ett heligt tempel. Det är äntligen hennes tur och högtidligt, för att inte verka för ivrig, kliver Kida fram till kärlet.
Goddag.
Kida vrider på huvudet och hennes himmelsblå blick fästs på ett känt ansikte.
”God dag. Ja, Kida. Det är jag”. Hälsar hon och ler vänligt.
”Och du är Alonso”. Hon känner igen skådespelaren. Hans framträdande på Skuggfall ligger fortfarande färskt i hennes minne. Hur hans ansikte varit målat likt en dödskalle och hans poetiska ord.
”Ska du också in i templet?” Dum fråga kanske men nu hade hon redan hasplat den ur sig. Hon försöker släta över det med ett lätt fnitter.
”Vill du ha sällskap?” Att beskåda och erfara kultur är något som oftast blir en ännu betydelsefull upplevelse när man har någon att dela den med. Någon man kan samtala med och diskutera tankar och funderingar.

“Ja, jag är Alonso,” instämde han med ett kort skratt. Han låter sina framtassar sjunka ner i det ljumma vattnet. På botten av kärlet så fanns det något strävt, nästan som hö men mycket kompaktare och som inte alls verkade påverkas av vattnet. Han drog sina tassar mot det borstliknande underlaget så att jord, löv och allt annat som fastnade under dem lossnade.
     “Ja, det vore trevligt.” Med ett vänligt leende såg han på henne igen. Det skulle vara en bra distraktion, och det lilla han visste om Kida var bara bra saker. Men allt skulle vara bättre än Anis sällskap.
     Alonso blev klar lite snabbare än Kida men han väntade in henne och tillsammans började de gå upp för trapporna mot entréplan som konstigt nog låg upphöjt från marken. Vad han förstått det som, så låg Ljusets Krigares egna kvarter under.
     “Är det också din första resa till Kawazatriskogen och Sanctevra?” frågade han avslappnat. “Det är fantastiskt. Vad jag förstått så har Ljusets Krigare restaurerat det här templet när de slog sig ned. Otroligt.” Det kunde inte undgå någon hur väl de tog hand om sitt tempel. De hade lyckats återuppbygga det på ett sätt som gjorde det nästintill omöjligt att se vad som var nybyggt och inte. På samma sätt som det såg alldeles nytt ut, såg det uråldrigt ut, som att det stått här från urminnes tider.