Med högburet huvud kliver Maddox runt i en större samling vargar. Han tar långa kliv som effektivt döljer att han trevar sig fram men får honom samtidigt att röra sig mer värdighet. Vargar flyttar sig automatiskt ur den unga hanens väg, uppmärksammar honom som en medlem av värdflocken. Trots mycket delade meningar som ynglingen hört sedan festens början är det ingen som verkar våga bete sig illa mot en medlem av värdflocken. Det vore illa om något skulle hända.
Den unga hanens ögonlocken är halvslutna vilket ökar på hans fasad av ”överhet”, medan öronen vippar fram och tillbaka på hans huvud likt paraboler och hjälper honom navigera bland folksamlingen. Visst får man känna sig lite speciell när man ändå tillhör värdflocken. Maddox kan höra viskningar bakom sig, vissa uppskattande, andra tykna. Allt han hör noterar han i sitt mentala anteckningsblock.

Maddox styr stegen mot den plattform där aposteln Vera placerats likt den ledstjärna hennes själ alltid varit i sina fysiska dagar. Hennes kropp är väl bevarad medan hon är ute på sitt andliga uppdrag. Maddox har inge personligen kunnat få sig en bild av kroppen men han har fått det berättat för sig. Bilden han har skapat sig i sitt inre är en mäktig syn. Vid plattformen stannar Maddox och han bugar sig vördnadsfullt. Han ska komma tillbaka med en gåva senare när det inte är så mycket folk. Med längtan efter att få lite andrum backar Maddox för att inte omedelbart vända ryggen till aposteln. Oturligt nog är det någon som just då passerar bakom honom och Maddox backar rakt in i denne. Överraskat vänder han sig halvt om och i ultrarapid överväger han samtidigt sina valmöjligheter.
”Oj! Gick det bra?” Frågar han med en lätt ursäktande ton utan att sänka sig själv för mycket.

[Malva]

Det var mer eller mindre emot hennes vilja som Malva åter passerade det torkade liket. Ljusets krigare hade taktiskt nog ställt upp sin Apostel på ett sådant vis att man inte kunde ta sig till och rån templet utan att gå nära henne. Hon tänkte på hur fuktigt och unket allt i djungeln kändes och trodde inte för ett ögonblick att mumien skulle överleva klimatet mer än några månvarv. Var det redan en ruttnande doft hon började känna? Hon ville ta sig bort så snabbt som bara möjligt, men istället backade någon rakt in i henne.
Hon identifierade snabbt främlingen, en av värdflockens ynglingar. Så istället för att snäsa var det dags att vara diplomatisk.
"Ingen skada skedd."
Lugnade hon och bugade sig.
"Malva Stjärnsten av Tenebris, hälsad."
Tillade hon innan hon rätade på sig.

Maddox tar några steg åt sidan. Placerar sig mellan främlingen och apostelns kropp så att han inte behöver vända ryggen mot den senare. Nosen riktar han åt det håll han lokaliserar främlingens stämma. En hona, äldre. Han hör henne buga sig och kan inte låta bli att känna sig viktig. Det är dock ännu viktigare att inte låta det stiga honom åt huvudet. Han är trots allt bara lärjunge än så länge. Inte välsignad av Meimeis ljus, förhoppningsvis en dag. Tills den stunden är kommen kan Maddox bara göra sitt bästa för att vara en god representant för Ljusets krigare.
”Var hälsad, Malva Stjärnsten av Tenebris. Välkommen”. Han nickar med huvudet i en lätt bugning för att visa artighet tillbaka. Tankarna susa i 190 genom huvudet när han kommer fram till hur denna Malva ska bemötas och tilltalas. Hon är en ärad gäst men trots allt en utomstående.
”Mitt namn är Maddox av Ljusets krigare. Jag hoppas du finner belåtenhet i din vistelse här i Sanctevra”.

Ett milt leende hade lagt sig över hennes läppar och hon försökte möta den yngres blick. Men det var svårt, hans blick tycktes sakna skärpa och pupillerna var svaga, knappt synbara, och grumliga. Var han blind? Om så var fallet var det ju inte konstigt att han backat in i henne, och hon var helt ärligt imponerad av hur väl han navigerade omgivningen i så fall. Född blind säkert, aldrig känt något annat.
"Åh det har varit en förtjusande vistelse, ni har verkligen slagit på stort."
Trotts att hanen antagligen inte såg det så nickade hon instämmande med sina egna ord. Hade ingen aning om hur man skådespelade med bara rösten, och dessutom kunde ju det finnas dolda ögon som höll utkik på dem. Bästa att verka helt genuin.
"Men det förstår jag, inget annat än det bästa för ett hedra er Apostel Vera, inte sant?"
Även om hon blivit lika förskräckt som de flesta vid åsynen av liket så hade hon lagt namnet på minnet. Det ingick faktiskt i hennes jobb som diplomat att vara just diplomatisk kring såna här saker.
Men hon kunde inte låta bli att känna en viss frustration över att detta var den flockmedlem hon lyckats få tid på tu man hand med. Någon ung och antagligen inte så viktigt. Dessutom hade hon tänkt att en självklar välmenande gest hade varit att be om en rundtur av templet, men det kunde hon ju knappast be om från en blind varg. Nej hon fick komma på något annat.
Ljusets Krigare hade alltid verkat högtravande och uppfyllda av sig själva, kanske var det bäst att låta honom styra konversationen. Det skulle de säkert tycka om.

En förtjusande vistelse. Förtjusande. Intressant val av ord. Maddox lägger det på minnet. Ett djärvt val av ord men inte det minsta opassande. En sådan här tilldragande fest för att visa upp storslagenhet och definitivt påkalla uppmärksamhet kan mycket väl beskrivas som förtjusande. Det gör Maddox belåten att Malva verkar känna välbehag och upprymdhet över sin vistelse i Sanctevra. Han placerar ett vänligt leende på de svarta läpparna.
”Bara det bästa är gott nog”. Han nickar instämmande och vrider på huvudet åt Veras håll, som om han ser på henne. Även om han inte kan vila blicken på henne så ser han ändå för sitt inre det ljus som strålar ut från kroppen. Meimeis ljus. Han ser det vila som en gloria kring Vera. Maddox sänker huvudet vördnadsfullt mot kroppen innan han åter riktar nosen mot Malva.
”Det är en ära att bli utvald av Meimei. Veras kropp är bevarad på detta sätt så att den är redo när hon kommer tillbaka. Alla som tror och ansluter sig till vår sak kommer få ta del av härligheten som kommer med hennes återkomst”. Maddox fuktar nosen med tungspetsen. ”Det är därför ni alla är inbjudna till den här festen. För att fira tillsammans med oss. Ljuset är på väg”. Det ligger en sällsam stillhet över den unga hanens stämma när han talar. Han talar inte för att övertyga men han talar med sådan stabilitet som endast kommer från någon som helt och fullt tror på det han talar om. Han är medveten om att inte alla kan se det ut detta perspektiv, det kan vara svårt som utomstående. Ingen är heller tvingad till att tro på det men alla är välkomna om de vill.
”Har du rest långt, Malva?” Det är viktigt att visa intresse för den man samtalar med. Inte enbart tala med sin egen point of view som utgångspunkt. Det är viktigt att den man samtalar med känner sig sedd och hörd.

[Beskrivningen av Vera är den bild Maddox har bildat sig av vad han fått berättat för sig och vad han antar att det ser ut som med tanke på sin uppväxt som troende i Ljusets krigare + så har han har livlig fantasi]

Malva log och nickade med i unghanens utlägg med tindrande ögon och alla rätta infall av 'mhm' och 'aha'. Men om det där var framtiden för Meimeis utvalda var hon otroligt tacksam att Tenrai var hennes gud. Där Meimei erbjöd torkade lik erbjöd vampyrismen en evig ungdom och skönhet, det kändes som en klockren vinst. Men det var bra, speciellt om Ljusets Krigare fortsatte att så offentligt sprida sin perversa bild av Meimeis ljus så skulle hela Numoori snart flockas runt Civitas och Tenrai.
"Vi kan sannerligen behöva lite ljus i dessa mörka tider."
Intygade hon. De var på väg mot vintern och det bokstavliga mörkret, men med de hemskheter som hänt runtom i landet fanns även ett metaforiskt mörker närvarande i landet. Själv såg hon såklart inte på det så svartvitt som LK föredrog, men det behövde de inte vet. Inte än iallafall.
Vid hanens fråga blev hon direkt förolämpad, men hon dolde det väl. Inte nog med att hon dragit på sig en ung liten underhuggare, han hade visst ingen aning om vem varken hon eller Tenebris var. Hade säkert aldrig lämnat reviret och saknade helt kontext för att ens förstå vad en lång resa var.
"Åh ja, jag är inte mycket för vandringar så jag har tyckt resan varit lång - men det var helt klart värt det i slutänden."
Slätade hon över.
"Och det går ju gott om stora handelsleder raka vägen till Civitas, så vi har sluppit den värsta terrängen."
La hon till, som för att på det mest subtila vis möjligt understryka hur stora och viktiga Civitas och Tenebris faktiskt var.

Vi kan sannerligen behöva lite ljus i dessa mörka tider.
Maddox nickar medhållande. Eftersom han är född blind så är hans värld begränsad. Hans världsbild matas endast av den information som LK tillhandahåller. Det är svårt att tro på annat när man inte vet om något annat. Men Maddox trivs och mår bra där han är. För honom är LK hela världen och Meimeis väg är den enda sanna vägen.
Maddox lyssnar uppmärksammat på det Malva berättar. Han finner det nöjsamt att lyssna på hennes röst. Hon har en väldigt behaglig stämma. Han nickar då och då för att visa att tiken har hans fulla uppmärksamhet. När Malva tystnar så fuktar Maddox nosen med tungspetsen innan han åter finner ord.
”Jag hoppas det var en nöjsam resa och att din hemresa blir utan besvär”. Maddox ler vänligt. Han har ärligt talat ingen aning om vart Civitas ligger eller hur långt det är därifrån till Sanctevra men med stora handelsleder hela vägen så får han sig ändå en bild av en lättframkomlig väg. Jämfört med Kawazatri som omgärdar Sanctevra så kan han tänka sig att det är både mindre fukt och färre växtligheter i vägen. Kanske han själv en dag får chansen att sätta sina tassar på dessa handelsleder.
”Jag är glad att du tog dig tid att komma hit. Säg mig, Malva”. Maddox kan inte låta bli att ta chansen att smaka på hennes namn igen. ”Har du besökt templet ännu?” Maddox har noterat att templet har varit välbesökt sedan festens början och köerna, för att få komma in, långa. Det är förväntat såklart. Hur kan man besöka denna plats utan att besöka Meimei? Även att det är en idol skapad i hennes avbild så går det ändå att känna hennes närvaro och värmande ljus inne i templet. Det är en särskild upplevelse.

Malva log ett bedårande leende. Fantastiskt, hon hade väntat med att besöka templet tills hon kunde fånga upp en Ljusets Krigare att guida henne, och nu var hon fast med detta low-life. Men hon kunde ju knappast rata honom, det skulle vara oartigt.
"Åh, nej jag har faktiskt väntat tills jag kunde få en guidad tour av någon."
Kvittrade hon samtidigt som hon såg sina ambitioner att få samtala med någon av de högre uppsatta i flocken flyga iväg likt en skrämd skock fåglar. Visst, hon själv undvek att aktivt bjuda in till att de skulle göra det tillsammans men unghanen var alldeles för simpel för att inte ta den chansen när den presenterades. Anledningen att hon inte tog några initiativ var att det inte var hennes plats i stunden snarare än ett hon hade något hopp om att komma undan. Det var bara det korrekta, det som var mest lady-like, att låta den som var på hemmaplan diktera villkoren.
Och mycket riktigt kom inbjudan närmast omedelbart. Besvikelsen hon kände var inte synlig.
"Det skulle vara är ära."
Accepterade hon och anslöt sig till Maddox sida.

[Avslutat?]