Med en nickning fylldes deras bägare på med mer fruktdryck. Både LK och de hitvandrade handlarna hade kostat på till festen. De låg på varsin djurhud som de mer eller mindre hotat sig till vid utkanten av festligheterna och drack. Övriga i deras sällskap var ute bland folkmassorna så hon hade sin Maksim för sig själv. Det var en lättnad, även om hon och Maks sällan talade klarspråk var det skönt att ha Möjligheten till det om det behövdes. Inte behöva mygla om något för bimbon och träskallen han släpat med sig.
Hennes blick skiftade från att följa festens rörelser till hanen intill henne.
"Bra om du får ut något av henne iallafall.."
Svarade hon med ett snett flin, de talade om Nunam. Det var Malva som tagit upp ämnet, det var alltid Malva som tog upp alla ämnen.
"Följer hon med tillbaka till Civitas sen?"
Den underliggande frågan: tillåter Prospero verkligen det? Hur ser överenskommelsen ut? Vill du att jag ljuger om det här när vi kommit hem?

[Maksim <3]

Maksims blick vilade lugnt och stadigt på väninnan. De hade inte behövt prata om det som skett den där gången, och kanske inbillade han sig att det låg som något osagt om dem. Men Prospero hade försäkrat honom att han berättat allt för henne. Speciellt nu eftersom den planen inte ens fungerat.
    “Ja,” hummande han instämmande, “man måste ju roa sig med något medan man kan.” Nunam var inget annat än en distraktion, något att ha nära och med sig om saker och ting skulle gå snett. Det var ingenting hon själv visste om dock, han hade trots allt lärt sig ett och annat om skådespeleri efter att ha växt upp i Tenebris.
    “Hon är väl ändå ganska söt? Men väldigt naiv. Om hon bara visste…” Maksim valde att inte avsluta meningen, ville inte förstöra deras stämning med alla hemskheter han gjort.
    “Men nej, det gör hon inte.” Maksim gav Malva ett finurligt leende innan han tog en klunk av den söta fruktdrycken. “Jag ska nämligen inte tillbaka,” han tog en paus för den dramatiska effekten innan han fortsatte, “än. Höhö - där fick jag dig eller?” Han knuffade till henne något med ena tassen, noga med att se till att en av hennes lockar föll ur position.
    “Jag ska träffa någon annan. På Numoorislätten. Jag ska dit, och jag bara antar att jag lär få två svansar efter mig.” 

Malva fnittrade lite, jo, söt var hon allt Nunam. Och väldigt trevlig att ha ytliga samtal med, artig och välmenande, det var bara djupet där bakom som helt saknades. Naiv var en underdrift. Hon skulle inte överleva en dag i Tenebris, så det var ju tur att han inte tänkt ta hem henne och introducera henne för sin pojkvän..
Längre än så hann hon inte innan hon frös till is. Skulle han inte följa med hem? Skulle han lämna dem, igen? Skulle han lämna Prospero för honan de retsamt hånat över en bägare vin? Skulle han lämna henne för något påhittat band med kusinen Radagast?
Hon fnös högljutt då han äntligen avslutade sin mening, men irritationen sköljdes bort med ett leende.
"Du fick mig."
Erkände hon något motvilligt. You give some to get some.
"Och vem är denne någon?

Maksim log belåtet åt hennes reaktion, precis den han var ute efter.
   “Jag,” han pausade och slängde en blick åt Radagast som stod i utkanten av folkmassorna och talade med någon, “vi, tror jag, ska träffa min bror.” Maksim var osäker på vad Malva hade för åsikt om att han träffade Cirkel medlemmar, men egentligen kunde han inte bry sig mindre. De hade kommit förbi det stadiet nu.
    “Du vet kanske vem han är, bråkstaken som förstörde lite utav ditt stora gladiatorspel.” 
     

Malva följde Maksims blick till träskallen som stod och viskade men någon långt utom hörhåll. Hanen var lik som bror, inte riktigt lika stilig men ändå. Framförallt saknade han de där vackra, gröna ögonen.
"Jag vet vem Lev är."
Avbröt hon Maksim med kort ton. Men sen gnistrade det till av något illmarigt i hennes ögon och hon log snett, flirtigt.
"Man skulle kunna säga att vi känner varandra.. rätt bra."
Hon fnissade. Tänk att Maksim missat det. Han hade i och för sig aldrig varit bra på att snappa upp signaler. Och detta talade också emot hennes ångesttankar om att Prospero spenderade all sin fritid med att snacka skit om henne bakom hennes rygg. Inte för att hon inte förtjänade det...
Even var den enda utöver Lev själv som kände till hennes pinsamma uppbrott med hanen efter attacken, förutsatt att han hållit sitt ord. Men om Helgonet kunnat hålla Auroras hemligheter till och med för Grendel själv borde hennes också vara säkra med honom.

Ett ogillande uttryck spred sig över Maksims anlete. Han hann inte hindra det, utan det stod skrivet i hans ansikte hur förvånad och chockad han var. Vad hade han missat, hur kunde hans bror umgåtts med Malva? Och varför, varför hade inte Prospero sagt något? Han om någon borde veta om det.
    Avundsjukan fick honom att vända bort blicken. Han kände sig sviken av Lev. Varför höll han på med Malva, bakom ryggen på honom? 
    “Rätt bra?” Muttrade han uppenbart irriterat. “Så det räckte inte med det där fula trynet Astrid han träffade nä… nu ska han ge sig på dig med." Han hade sänkt rösten, försökt att dölja irritationen och sveket. Men han insåg i samma stund vilken dubbelmoral det var. Prospero och Nunam var bara bevis nog för det. Men det här var skillnad. Lev var viktig på ett helt annat sätt. Men på vilket sätt? Malva var ju hans riktiga familj. Tenebris. Inte Lev. Inte Cirkeln. Eller hur?
    “Förstör ingenting nu Malva, var försiktig.” Han vände blicken mot henne, och han tvingade sig själv till att le. “Men, så länge du är lycklig.”

Hon kunde inte låta bli att fnittra lite skadeglatt åt hans reaktion. Det var sällan som Maksims mask föll nu för tiden, men i detta ögonblick var hon säker på att den gjort det. Och det berättade mer än han kanske själv ville, mycket mer. Tyvärr var det inte utan att ge hennes själv en törn som sanningen kom fram. Astrid? Vem vid Chaibos var Astrid?
"Pfft, jag förstör inte saker, jag skapar möjligheter."
Avfärdade hon honom.
"Och jag är lycklig i Tenebris, med dig."
Hon la mjukt en tass ovanpå hans, såg honom djupt i ögonen. I det låg både ett löfte och ett hot. Jag älskar dig och kommer alltid stå på din sida så länge du står på min, du behöver aldrig vara ensam. Men också: jag vet vem du verkligen är, jag kan varje del av din historia, visst är du mig lojal?
"Tyvärr är jag rädd att vi brutit upp, den här Astlig måste vara ett rebound."
Flinade hon.
"Hm, jag kanske ska följa med, om hon nu hänger efter honom likt Nunam gör runt dig. Presentera mig."
Orden lämnade henne i samma sekund som hon tänkte dem, och hon var mycket osäker på om det var en bra idé för något annat än att reta Maksim. I och för sig skulle det kunna vara kul att se Lev obekväm med. Och om sanningen skulle fram var hon väldigt nyfiken på vem Astrid kunde vara, knappast någon bättre än henne själv. Strategi fick kanske ge vika för svartsjuka om så bara en gång.

Det var nästan som om Maksim kunde ta på hotet och löftet som Malva i tystnat yttrade för honom. Han insåg att han hade låst sig själv, och det var inget han brukade göra. Han hade inga svagheter. Var det de förbaskade fruktvinet som talade, som fick honom att känna så starka känslor plötsligt?
        “Jag med,” svarade han. Tenebris var hans hem. Malva, Prospero, Flippa. Det var där han hörde hemma. Samtidigt kunde han inte låta bli den gnagande känslan av att det inte stämde. De var familj, men var det verkligen allt?
    Maksim svalde och samlade sig snabbt, det isande uttrycket lade sig som en mask över honom igen. Han ignorerade hennes kommentar om Nunam, tänkte inte öppna upp för en scen här mitt bland allt folk och speciellt inte mot någon som ansågs stå honom nära.
    “Ptja, tyvärr verkade hon väl ha lite mer hjärna än Nunam den där Blästrid. Voluminös tös dock, kan jag säga dig.” Maksim visste att Malva var ytlig, och att sådant var viktigt för henne. Varför han valde just det ordet visste han inte, kanske var det åter fruktvinet som busade med honom. “Är du rädd för lite konkurrens, eller? Hade varit roligt att se, så sig dig själv som inbjuden till resan. Om du orkar med dem där två." Han nickade mot Radagast och Nunam.

Det här var en dålig idé.
Hon hade ingen aning om hur hon skulle kunna wrestla båda Maksim och Lev samtidigt, var det ens möjligt att vara samma person med den ene som den hon var med den andre? Och den här Astrid erbjöd bara ytterligare problem, hon skulle ju lämna det här bakom sig, det sista hon och Tenebris behövde var mer drama med Cirkel-medlemmar.
Men hon kom inte på något värdigt vis att backa ur nu när hennes inbjudan väl var accepterad. Och djupt där inne, i hennes egos kärna, fanns det inget mer hon ville än att se vem den här hyndan Lev ansett det passande att ersätta henne med var. Visst, de hade haft ett mycket tydligt uppbrott, men bara för att de gjort slut betydde det inte att han fick gå och skaffa sig någon ny. Det var inte så världen skulle funka. Lev var hennes. Samma possessiva svartsjuka som hon skymtas i Maksim då hans mask föll fanns även hos henne.
"Jag tvekar på att det finns många honor jag inte redan känner till som ens kan drömma om att konkurrera med mig."
Avfärdade hon Maks med ett skratt.
"Blästrid alltså, jag antar att det betyder att du inte.. älskar henne?"
Hon såg upp på flockbrodern med ett illmarigt ansiktsuttryck.

Maksim kunde inte låta bli att hånle åt svartsjukan i vännens ansikte. De var mer lika varandra än de båda två kanske ville erkänna.
    “Det där klär dig inte,” konstaterade han och tog en klunk av den söta drycken. Han var nära på att skjuta iväg ytterligare en giftig kommentar, men valde att hejda sig själv. Malva skrattade igen, och så ville han gärna behålla kvällen.
    “Verkligen inte,” han ruskade på huvudet och gav henne en ogillande blick. “Direkt när hon började prata så vände jag mig om och gick. Helt ärligt. Hon verkade… godhjärtad.” Det var ju något han verkligen inte gillade. “Men då så, då är det bestämt. Då blir det en liten roadtrip igen då. Håller sig verkligen flätorna nu?”

Godhjärtad minsann. Tråkigt val, men där fanns gott om potential för henne. Och det var bra att Maksim inte tyckte om henne, då visste hon att han inte skulle vara ett hinder om någon mindre trevlig impuls fick greppet om henne. Visst var planen bara att gå dit och få det nya paret att svettas lite, men vem visste vad det kunde leda till. Skönt att inte behöva beräkna in hennes relation till Maks i ekvationen. Som han betedde sig skulle han säkert bara bli tacksam om hon fick bort Lev från den här så kreativt namngivna Blästrid. Inte för att det var henne mål, hon var över Lev, hon hade Tenebris att prioritera nu. Men ändå.
Maksim tycktes se det som ett beslut och gick vidare i diskussionen innan hon hann vädra några förslag på home-wreckande. Hon fnös kort, hans var alltid så ivrig att leda samtalet och få in sina små pikar och kommentarer. Med hjälp av Nunam hade hon fått ett nytt perspektiv på Maks, den stoiske, mytiska och mörka hanen, men hon kunde se osäkerheten som dolde sig bakom hans hårda beteende. Precis som hon ville ha det.
Men det var ingen idé att tampas med honom i all evighet, nej han fick tro sig vinna för den här stunden. De skulle nog få fler tillfällen att spåna eventuella sabotage-planer.
"Åh jo, ja men de ska nog hålla. Får kanske släppa lös vissa och försöka göra om några men det ska väl gå. Knutna med metallband av en orsak va."
Men en suck lämnade henne då hon såg ner på sitt bröst och såg att ännu en fläta släppt.
"Men ibland överväger jag faktiskt bara att klippa av mig allt, speciellt om jag ska fortsätta springa mellan Skuggfall och Civitas såhär mycket. Det är vackert men är det värt det? Jag kan säkert bära upp en kortare look med.. Åh, har jag berättat för dig om när Tistel fick för sig att kapa luggen? Hon kunde inte bära upp det ska jag säga.."
Ett skadeglatt fnitter låg i rösten. Maksim hade nästan garanterat redan fått höra den berättelsen, eller en version av den som låg nånstans mellan sanningen och det Aurora sagt åt dem att säga. Men då upprepandet av sagan var klar fortsatte de in på vilka ämnen deras associationer än bar dem.
De låg kvar på sina fällar och drack och samtalade till långt in på natten.

[Avslutat]