Okej nej men seriöst? Vad var oddsen? Av alla hundratals himla vargar som var på plats här, i en folkmassa som skapt för att förbli anonym - för att kunna navigera runt oönskade möten, låtsas att man inte såg den andre. Varför var universum så hårt emot henne att det var just Honom hon stötte på mitt på den för en gångs skull folktomma stenbron över floden?
Hon log ett stelt leende och försökte för allt i sitt liv komma på en ursäkt till att ha bråttom därifrån. Förbannade sina kroppsliga behov och att hon prompt gett sig ut i djungeln utanför templets område för att kissa. Varken att få kissa privat eller tydligt symbolisera sin respekt för LK var värt detta.
"God afton."
Hon kunde ju knappats bara springa åt ett annat håll, och det var omöjligt att hävda att hon inte sett honom, fanns inget att gömma sig bakom heller. Så det var bara att bita ihop och ta tjuren vid hornen. Aldrig förr i sitt liv hade hon behövt träffa någon som avfärdat henne, var det såhär alla ungkarlar i Civitas kände varje gång de såg henne? Hon kände nästan sympati för dem.


[RÖK!]

Rök skulle inte säga att han var särskilt världsvan, men kanske att han besökt fler platser runt om i landet än genomsnittet. Det var väl ganska naturligt att det blev så, med vingar till sitt befogande och inget ställe att kalla hem. Men Kawazatriskogen var inte en av de platser han haft på sin lista att resa till - det omtalade klimatet var inte speciellt tilltalande, och den täta djungelterrängen gjorde det svårt att röra sig, berövade honom den frihet hans vingar annars gav. Misstankarna visade sig vara sanna.
     Tempelområdet var stort och bredde ut sig i långa stigar som kunde verka totalt vilseledande för de som inte var så väl bekanta med området. Rök var en av dem. I sitt sökande efter en liten mer avskild plats verkade han nästan råkat gått bort från området istället - vilket i och för sig var avlägset - men han hade inte för avsikt att lämna festen riktigt än.
     Rök vände sig om för att börja gå tillbaka när den intiga blicken fastnade på den röda skepnaden längre fram. Hon verkade ha sett honom först, och även om hon lyckades hålla sina känslor dolda till det yttre ville Rök ändå tro att han visste hur hon kände. Trots att de befunnit sig i varandras omkrets hade de hittills lyckats undvika varandra, kanske var det mer Malvas åstadkommande än hans eget.
     Det fanns något belåtet i hans uppsyn när han tog de sista stegen fram till henne. Den dömande blicken studerade henne, som om han väntade på något och hans svar dröjde ett ögonblick. Det fanns nöje i att få henne obekväm.
      “Jaså,” han log ett falskt leende, “tog du så illa vid dig att du flydde ända hit till djungeln? Det hade du inte behövt.” Han såg på henne uppfordrande, förväntade sig ingen reaktion, men var nöjd av bara vetskapen att han retade henne.
     “Seså, så farligt var det inte,” han gav henne en spelat medlidsam blick, “jag slår åtminstone vad om att ingen här vet om dina synder.”

Malva kunde inte tro sina öron. Hon visste att hanen var både oartig och dum som ett stenblock men att han hade mage att vara såhär fräck? Rakt i ansiktet på henne?
"Och vem tror du att du är?"
Fnös hon med en iskall stämma.
Hon var en diplomat, och hon var här på en annan flocks revir som Tenebris, så hon kunde inte ställa till med en scen. Det blev inget skrikande och gapande, men hon kunde inte heller låta honom komma undan med detta.
"Visst, jag visste redan att du saknar både klass och stil, å dessutom inte är lite korkad. Fick väl det där fula ärret i ditt tryne när du blev tappad som barn antar jag... Men ändå... Kan du verkligen tro så högt om dig själv?"
Hon fnissade hånande.
"Jag minns inte ens ditt namn. Du kommer aldrig vara viktig nog att bli ihågkommen av någon... Att du tror du kan påverka mig.."
Hon skakade på huvudet, orden lämnade henne mellan fnitter och föraktet var svårt att ta miste på.
"Patetiskt."

Rök himlade med ögonen åt henne med smala knivskarpa leende på läpparna. Orden hon slängde över honom hade ingen kraft. De rann av honom som vatten från en gåsrygg. Vad än Malva försökte göra med sina ord, misslyckades de totalt. Rök brydde sig inte om vad någon sa eller tyckte om honom, och än mindre än hynda från stan.
     “Men snälla,” sade han med obesvärad röst, “sluta ta dig själv så seriöst. Du är mycket sötare när du plutar med läpparna.” Ett lågt, oengagerat skratt lämnade honom. “Söt kanske var att ta i,” lade han till en glimt av ett hånflin.

Malvas andhämtning blev djupare och snabbare medan Rök talade. Hur vågade han? Vem trodde han att han var? Och visst var Malva ytlig, och van vid att bli behandlad med respekt, men det var sällan man såg hennes mask falla såhär fatalt. Hade hon inte varit så uppe i situationen hade hon kanske själv blivit förvånad av sin reaktion. Men i nuet fanns det inte plats för tankar, bara den explosivt växande ilskan mot patrasket framför henne.
"Åh, så du tycker jag ska pluta med läpparna."
Rösten darrade lätt av ilska.
"Du tycker kanske att jag ska le också, alltid trevligare när damer ler inte sant?"
Hon log ett bedårande leende emot honom, men ögonen var mörka av hat. Hans ord hade verkligen träffat något i henne. Bullseye, trodde han säkert.
"Men visst, jag förstår att du bittert har ångrat din förlorade chans.. Kom här hjärtat, så ska du få en kyss."
De var alldeles nära varandra nu, Malva hade obemärkt närmat sig med mjuka rörelser. Han verkade inte se henne som ett hot, och vem skulle göra det? Hon var bara en fånig donna från stan, med flätor och guldsmycken och en alldeles för gäll och nasal röst. Hon må tro högt om sig själv men alla andra såg bara en hjälplös hynda. Såklart. Det fick henne att skälva i raseri, det fick något att koka över. Hastigt knyckte hon på nacken då deras läppar närmade sig varandra, en spegling av deras första försök men denna gång var det Malva som väjde undan först. Denna gång var det hon som vann.

Guld var en väldigt mjuk och formbar metall. Den ämnade sig utmärkt till smycken och detaljarbeten, men var vanligtvis inte stark nog att duga till vapen. Risken var lika stor att metallen var den som gav vika för en hård kropp som att det var kroppen som tog skada. Men det fanns ett sätt att ta sig runt det, det krävde bara väldigt speciella omständigheter. Om en väldigt liten och vass punkt placerade emot något utan större motståndskraft kunde guldet också göra avsevärd skada.
Det var med ett maniskt raseri i blicken som hon lät de guldinklädda spetsarna i hennes panna växa sig utåt till fem nålsegg. De var inte starka nog att stå emot ben, men ett simpelt, mjukt litet öga kunde de penetrera. Bullseye var det ja.


[Woops]

Ilskan han möttes av var skrattretande, och han skakade bara avfärdande på huvudet. Rök skulle inte säga att hans intention helt varit att göra henne förbannad, men fann sig ändå nöjd av resultatet. Det var svårt att inte vara road över hur en högt uppsatt Stjärnsten i Civitas bröt samman över några dumma kommentarer. Rök skulle just avfärda hennes beteende och avlägsna sig när hon attackerade.
     Det hela gick för snabbt för att Rök skulle hinna reagera. Den skarpa känslan exploderade i hans huvud och instinktivt ryggade han undan. Ett lätt motstånd fick smärtan att blixtra till ännu värre och blicken flimrade. Han snavade och kroppen säckade ihop när han bara för ett ögonblick svimmade, men lyckades räta upp sig innan han slagit i marken. Blicken flackade ostadigt, försökte få fäste på omgivningen men något kändes fel. Ännu hade han inte fattat vad som hänt.
     Rök fällde ut vingarna, vinklade dem uppåt och mot henne i försvar. De hade ingen kraft, men fyllde åtminstone ut storleksskillnaden mellan dem och gav illusionen om att han var större. En skrämseltaktik, mer än något annat. Rök var ingen fighter, sanningen var den att han så gott som helt oerfaren och svag. Ändå var han inte rädd. Långsamt började dimma sippra som från bakom fjädrarna på insidan av hans vingrar. Som trögt vatten som föll i tjocka strilar och samlade sig i en pöl runt hans tassar. Snabbt slog han till med vingarna, kastade upp dimman mellan dem och mot Malvas generella riktning och gjorde sig beredd att fly.

Tillfredsställelsen i att känna metallen pricka perfekt in i äcklets öga väckte henne ur raseriets dimma. Det tog några ögonblick att ta sig tillbaka, förvirrat såg hon på hanen som ryggade undan från henne med en avbruten guldspets fortfarande fast i den ena irisen. För att vara första gången hon upplevde ett så allvarligt raseriutbrott samlade hon sig oväntat fort. Hanen burrade upp sig och försökte göra sig större och Malva kastade sig genast bakåt. Landade illa på rygg med ett gällt tjut.
"HJÄLP!! HJÄÄÄLP!!"
Motvilligt lät hon kraften vända sig emot henne själv, och små, lägligt placerade växter rev upp sår på hennes framben, bringa och kind. Det var bäst för Ljusets Krigare att de hade bra helare. Hon lät den verkliga smärtan höras i orden då hon fortsatte skrika.
"HJÄLP MIG, HAN ÄR GALEN, HJÄLP!"
Det har var inte en optimal situation, men hon fick göra det bästa utav den. Dimma började omsluta henne och för en kort stund blev hon genuint rädd - hade hon missbedömt honom, skulle han anfalla henne nu? Det skulle väl i och för sig hjälpa henne i längden, så kanske skulle hon hoppas på det. Hon sträckte sig efter djungelns växtlighet för att ha något att försvara sig med samtidigt som hon utan uppehåll skrek efter räddning.

    Insikten om skadan hade ännu inte sjunkit in. Smärtan och situationens brådska gjorde honom desorienterad. Men Malvas tjutande blev som en signal för honom att fly. Trots tumultet fastnade hennes ord. En fulspelande hynda.
    Rök snodde om, snubblade när han missbedömde avståndet på sina steg, men muskelminnet kom snabbt igång och han tog fart längs stigen. Reflexmässigt flaxade vingarna, ville fånga luft och lyfta honom men det var en urkass idé. Det mindes han trots den sprängande smärtan i ena ansiktshalvan. Det fanns ingen fri sikt av himlen här, och varken hans vingar eller storlek var ämnad för sådan trång, svårmanövrerad flygning. Men det fanns en glänta. Han behövde bara lyckas ta sig dit innan någon såg honom, ännu värre om denna någon var en av Ljusets Krigare.

[Avslutat]