Han hade lett i flera timmar; hårt sammanbitna tänder, tillbakadragna läppar, ögonvrårna veckade. Att le på ett sätt som andra trodde på var en konstform, och trots att han i stort sätt livnärde sig på sitt bemötande av andra som den tjuv han var, lyckades han inte alltid. Men han hade lärt sig nyckeln till det - det viktigaste var att få med ögonen, annars visste folk att han hatade dem.
     Lite längre bort från templet, längs det vattendrag som slingrade sig förbi, fanns ett mindre öppet område som såg ut att i vanliga fall användas för träning som blivit som en liten samlingspunkt. Det var tillräckligt avsides för inge känslan av ett litet andrum från festligheterna, men nära nog för ljudet från trummor och annan musik att fortfarande höras. Framför bäcken fångade en röd gestalt hans uppmärksamhet. Han kände igen henne - inte för att det sa så mycket. Hon såg ut att sitta lutad över den blanka ytan och studera sig själv. Rök närmade sig med samma leende han burit hela kvällen.
     “Du behöver inte göra till dig för mig. Lovar att inte kommentera på tovan där bak,” hälsade han med road ton.
     Hans misstanke bekräftades när hon mötte hans blick. En Stjärnsten.  Det var som att de förökades och muterades för varje besök till Civitas han gjort. Nu hade de spridit sig ända ner hit. Det var därför han kände igen henne så väl, om än han under sin tid i Civitas ganska omedelbart gett upp att försöka skilja dem åt. Allt han med säkerhet kunde säga var att det här var en Stjärnsten, som inte hette Malva.
     “Stjärnsten, eller hur?”

I festens frånvaro, till ljudet av dämpade trummor och uppstämda röster hade Tistel hittat ett ögonblick för sig själv. Hon studerade sitt anlete i reflektionen som var klar som en spegel, och ett nöjt hm undslapp henne när hon konstaterade att fukten inte helt förstört hennes lockar. Snarare tvärtom, det var som om de krullade sig mer intensivt än hemma i Relictus. Men stunden av stillhet varade inte länge, för strax bröt en röst tystnaden. Tistel snodde runt, förvånad och lite förlägen över att ha blivit ertappad i ett fåfängt ögonblick. Tova, vart? Sedan noterade hon den roade tonen i hanens röst, och slappnade av.
     "Åh, är du säker? Har ju trots allt väntat på dig hela kvällen," svarade hon med en fnissningm, hennes uppsyn vänlig med ett lätt retsamt på läpparna. Vargen hon såg på var det inget fel på, men han var inte heller något speciellt. Lockarna kanske, svarta och böljande som havet om natten. Frågan var vad han ville henne, varför han störde henne. Tistel var duktig på att dölja sin förvåning, och sin misstro.
     "Det stämmer. Tistel är mitt namn. Och du är?"
Det sista sa hon med en stämma som antydde att han inte var av vikt. Ätten Stjärnsten var vida kända vid det här laget.

Det ryckte lite i hans mungipor åt hennes svar. Kanske var alla inte så fulla av sitt ego som de gav intrycket av.
     “Tistel, vackert,” kommenterade han med en ton som nästan var lite för saklig, som om han egentligen inte pratade till henne. Namnet var inte bekant, och kanske var hon en av dem som inte hade ett fullskaligt begär av att synas och höras hela tiden.
    “Vincent,” svarade han självsäkert. Det kändes löjligt att ljuga, men samtidigt så visste han inte om Malva berättat om sin incident. Han tvekade på att hon skulle berättat den sanningsenligt, och han ville inte att Tistel skulle skapa någon förutfattad mening om honom.
     “Har du hunnit njuta något av festen? Eller har du bara varit alldeles för upptagen med att vänta på mig,” frågade han roat när han tog några steg närmare och slog sig ned. Han vände blicken bortåt och hans hållning blev avslappnad.
     “Jag har något jag bara måste få fråga,” erkände han, men med glimten i ögat, “lovar du att inte säga något? Jag vill inte veta vad de gör med mig om de får reda på detta.” Rök lutade sig lite närmare, väntade på att hon skulle acceptera hans gest.
     “Är det bara jag, eller är dessa Ljusets Krigare helt galna?” viskade han skämtsamt.