Nyheterna från Skuggfall hade färdats snabbt. En grupp vargar hade tagit en svartvarg till fånga och orsakat problem. Antalet vandaler varierade från berättelse till berättelse, och många återberättade vad de hört från en vän som hört från en vän och antog att det varit en del av uppvisningen. Andra beskrev i storslagna ord hur Tenebris ledare klivit fram och besegrat inkräktarna med en mäktig kraftuppvisning. En del av Prospero önskade att han varit där för att se det. En annan del var redan tillräckligt medveten om vad Grendel var kapabel till med sin kraft.
     En större del av Prospero hade känt oro över svartvargen som sagts hållas fången av inkräktarna. Ett av hans syskon, utan tvekan. En tjock klump knöt sig i hans hals av bara tanken på att någon av dem kanske kunde ha kommit till skada, eller värre. Han hade försökt intala sig själv att ryktena som beskrev situationen som blodig var överdrifter. Det var inte förrän den första gruppen av Tenebris egna, och hans syskon, återvänt till Civitas några dagar efter ryktena som han kunde andas lugnare igen. Från dem hade han fått höra vad som faktiskt hänt. Alonsos tillfångatagande, inkräktarnas hot och krav, Grendels gensvar och beskydd. Hur Kolzak, Cirkel-gladiatorn som sonade för sin synd, bett för den ena av inkräktarnas liv. Lev. Namnet, och vetskapen att Cirkeln varit inblandade, hade kidnappat hans bror och hotat att skada honom, fick det att koka inom Prospero.
     Han hade spenderat mer eller mindre all sin lediga tid med sina syskon de följande dagarna. Lyssnat på berättelser från deras resa och om tillställningen utöver incidenten. Berättat egna om vad som hänt eller inte hänt i Civitas medan de varit borta. Han var mån om att tala om för dem att han älskade dem när än tillfälle gavs. Han ville vara säker på att de visste. Minnena av att ha sett Stephano på håll, utan att kunna vara där för hans sista ord, utan att kunna säga till honom…
      När nästa del av Tenebris återvände, ytterligare lite senare, så hade Prospero tagit ett beslut. Han hade egentligen tagit det flera dagar tidigare, men inte förrän han satte av genom Civitas översta skikt hade det känts helt fastställt.  Han hittade Malva utanför hennes boning. Hon såg ut att ha anlänt alldeles nyligen, hennes päls fortfarande uppsatt och okammad efter färden. Prospero kämpade ner stygnet av ångest som hotade när han stannade för att påkalla hennes uppmärksamhet.
     "Malva." Hans röst var tacksamt stadig. Så snart som Malva reagerat och sett honom så nickade Prospero menande åt henne att följa med. Utan ett ord, och utan att ge henne tid att protestera, vände han om tillbaks mot huvudsätet. Hans hjärta kändes inte mycket lättare när han hörde henne följa efter.
     Han ledde henne innanför de inre murarna, över forumet och rakt genom huvudsätet till den privata trädgården där bakom. I trädgårdens ena bortre hörn, under ett av Grendels välskötta träd, väntade Maksim. Vännens fortsatta närvaro behövde inte hemlighållas längre. Prospero skulle hitta ett annat sätt. Han skulle lösa det, på något vis. Innan dess så kunde han åtminstone reda ut det här. Prospero gav Maksim ett litet leende, och tryckte kort sin kind mot hans ena framben innan han med mer sammanbitet uttryck vände sig om mot Malva och satte sig ner.

[Till Malva och Maksim~]

Prosperos något hesa röst fick henne att frysa till framför ingången till sitt hem. Framför ögonen blixtrade bilden av Alonso nedtryckt på arenagolvet. Av Prospero gråtande, kippande efter luft, vid hennes tassar. 'Jag VET att det inte är hans fel! Men räddade det din mamma? Alonso?' Allt han ville var skydda sin familj, och hon hade misslyckats med det. Nu skulle han oundvikligen ta sin chans att strö salt i såren. Inget annat än vad hon förväntat sig, egentligen.
Hon suckade.
Vanligtvis hade hon kanske protesterat, sagt att hon faktiskt behövde tvätta och kamma sig från resan, eller till och med trotsigt huggit innan han hunnit anklaga henne för något. Spydigt fällt någon kommentar om hur lite det spelat roll att varken Maks eller Tenn var hos Tenebris, att Cirkelns tänder hittat deras familjs halsar ändå. Men Malva var bruten. Hon hade lagt absolut all sin beslutsamhet på att över huvud taget följa med tillbaka till Civitas, tvinga sig själv att bli bättre istället för att fly det obekväma. Hade ingen egensinnighet kvar. Så hon följde bara matt efter sin bonuskusin, sin heredis. Hela vägen till morfaderns trädgård och där under ett träd satt han.
Maksim.

Malva stannade i ett steg och bara såg på honom. Såg den mjuka, tillgivna gesten från Prospero och försökte sitt bästa att processa vad som pågick. Jag vet mer än du tror. Och du vet mindre än du tror. Orden ekade hånande i hennes minne.
Djupt inom henne flämtade en gnista. De som var närmast henne, som hon skulle kalla familj, hade ljugit för henne. Men det var vid det här laget inget nytt, och ilskan tände aldrig till. Istället fann hon sig själv fylld med skam, utan något att dölja sig bakom eller skylla på.
"Maksim."
Hälsade hon, genuint glad att se honom igen om än livrädd för hur han såg på henne i denna stund. Med tveksamhet sneglade hon över på Prosperos sammanbitna ansikte. Hon ville tro att han njöt av det här, att trycka till henne, men det såg inte direkt ut så.
Det var uppenbart vad hon behövde göra.
"Jag.." Hon andades in djupt, det låg inte i hennes natur att erkänna fel. "Jag är ledsen att ni fått bära saker själva."
Det satt djupt inne och hon pressade för ett ögonblick ihop käkarna, svalde hårt.
"Inte bara utan mig, utan trotts mig... och den ökade tyngden av.. mitt.. beteende."
Hon log stelt och försökte förmå sig att se dem i ögonen.
"Det var, jag försökte säga det, redan då." Hennes silver mötte Prosp guld, hon visste att han visste vad hon pratade om. "Men det gick ju inte så bra.."
Ett nästan ljudlöst, kort och stelt skratt lämnade henne.
"Så.."
Det fanns bara så mycket genuin sårbarhet hon klarade av. Förhoppningsvis kunde de se henne så som Helgonet gjort, förhoppningsvis kunde de förlåta. Oavsett behövde hon ta steget vidare.
"Ska ni förklara allt jag missat eller vad?"
Hon ville ha en skämtsam, kamratlig ton dem emellan men det enda hon lyckades krysta fram var ett matt leende.