Naphula hade gått och väntat i flera dagar på att det skulle sätta igång. På att de sammandragningar hon känt av och till verkligen skulle betyda att det hela närmade sig slutet. Allt var obekvämt, hon kunde inte röra sig eller sova ordentligt. Antingen var det den stora magen, valparnas frenetiska sparkar eller andra krämpor som störde henne. Hon kände sig som en strandad val som inte kunde göra någon nytta i flocken, så hon var väldigt redo för att få det hela överstökat nu. 
Framåt kvällen när mörkret börjat lägga sig över skogen så verkade det som att hennes väntan äntligen hade nått sitt slut. Sammandragningarna tilltog, och hon sökte sig ner i sin lya med förhoppningen om att det nu var dags. Men än skulle det komma att dröja många timmar innan det hela var över. Innan smärtorna och kramperna sinade och de små liven alla var där.

Likt sin moder före henne så var hennes kull stor. Välkomnade till gryningens dimma likt hennes egen födsel äntrade sju små nya liv världen under Lykoris, Kaiwoods och Morikos omfamning. Desto mer efterlängtade än vad hon och hennes syskon varit, men med en tveklöst värre förutsättning i framtiden om sanningen om deras ursprung blev vida känt.
Det hade varit en lång men relativt smidig födsel, och nu låg hon där bredvid dem alla halvsovandes, väntandes på gryningens första strålar som nu började leta sig ner i lyan. Det kändes surrealistiskt att de faktiskt var här, att hon var mamma, men samtidigt så väldigt självklart, som om det var det naturligaste i världen. Hennes fyra döttrar och tre söner. I en perfekt värld hade hon velat dela ögonblicket med Ace, då hon nu kunde ta in deras små utseenden i större detalj. Mycket rött och svart med vita detaljer, inte helt oväntat. Dock fastnade hennes blick vid en blekgrå valp och hennes hjärta frös till is. Minnena om Abizou fladdrade upp i hennes huvud med smärtsam klarhet. Inte det. Snälla, låt det inte vara Carpo.

---

Acula-valparna är nu födda! Vänligen svara inte här.