De hade tränat tillsammans ett tag nu, hon och dottern. Fokuset med dagens övningar låg på Iridonias empatikraft. Himalaya kunde väl inte påstå att hon hade de bästa kunskaper om den kraften, men efter hon hade fått två döttrar med kraften så hade hon försökt lära sig mer om den för att kunna hjälpa dem. Det var främst för Iridonias skull. Hon skulle nog inte erkänna det i ord i första taget, men hon hade alltid varit något bekymrad över dotterns stumhet, inte så att hon såg ner på henne för det eller något, mer bekymrad över hur hon skulle behandlas av andra. Om hon skulle uteslutas från andras sällskap för att hon hade svårt att uttrycka sig. Om hon skulle känna sig utanför och instängd i sin egen kropp, på något vis sämre än andra. Det smärtade henne att tänka på, det var det sista hon ville för dottern. Hade Donja bara kunnat ärva hennes telepati rakt av så hade det hela varit så mycket lättare för henne, men genetiken hade inte varit snäll mot dottern där heller. Hon hade åtminstone fått någon mental kraft som kunde hjälpa henne lite med att uttrycka sig, bara hon lärde sig hantera den. Så Laya hade gett sig den på att hjälpa henne, om så det bara var att ställa upp som försökskanin.
Det gjorde vi bra, jag tror det är dags att ta en paus, tror du inte? förmedlade hon till dottern och sänkte huvudet för att dricka från den lilla bäck som rann förbi deras tassar.

Donja hade blivit så glad att spendera tid med sin mamma, då det var sååå mycket lättare att kommunicera med hjälp av mammans telepati. Hon fick en röst och det var en sån komplicerad känsla, hon önskade att hon hade fått moderns kraft så hon kunde ha lika lätt att prata med sina syskon och andra medlemmar i flocken. Men hennes empatikraft var till en hjälp, ibland iallafall. Så länge det inte blev för mycket. Donja försökte avläsa moderns olika känslor ocg se om det var rätt och hon försökte även föra över sina men det var lite svårare, det krävdes mycket koncentration. 
''Jo, det kan vara bra.'' Den lilla stäppisen pusta ut och drack lite från bäcken också. ''Det är så svårt! Jag hoppas att jag får till det här snart!'' hon ville så gärna ha kontroll över den här kraften, och helst nu typ. ''Tack mamma, att du hjälper mig. Det gör det så mycket lättare att förklara allt''. Dottern log med ett varmt leende mot sin mor. Hon var så glad att kunna prata med någon, och hon var glad att det var hennes mamma.

Hon kunde verkligen relatera till att det var svårt att få kontroll på sina krafter. För henne själv hade visserligen elektriciteten varit mer nyckfull och svårkontrollerad under en lång tid, men numera var det telepatin som fortsatte att ge henne problem långt efter att hon lärt sig hur de båda fungerade. 
Ja, det är inte lätt. Jag får fortfarande rätt ofta huvudvärk om jag använt min telepati för mycket eller om sinnena runt om utstrålar väldigt starka intryck, så jag kan bara tänka mig hur jobbigt det kan vara när känslor blandas in i det hela. Det måste vara utmattande på ett helt annat plan att skifta mellan flera olika känslor så ofta.
Men självklart älskling, det är det jag är till för. Det, och att vara irriterande med sysslor och sovtider. Det sista tänkte hon med glimten i ögat och skrattade till lite kort. Hon tog sedan några steg fram och omslöt dottern i en kram för en stund.

(Avslutat då Iridonia blivit en NPC)