[Ensamt mellan Prospero och Even]

Det var aldrig helt tyst i Civitas. Under den stjärnströdda natthimlen fanns det alltid liv och rörelse, särskilt på en plats som denna. Ett dämpat ljud av röster blandat med spridda skratt. En lätt dimma vilade längs gatorna, blek och skimrande under månens ljus.  Det var lockande, särskilt efter timmar i underjordens påträngande mörker och stillhet. Prospero hade velat sträcka på benen och gå en runda genom samhället, men med sina tankar surrande så högt att han nästan tyckte sig höra deras ekon mot väggarna runtom vågade han inte ta den risken.
     Efter att ha vankat fram och tillbaka genom huvudsätet en längre stund, och gett den månklara natten en sista längtande blick, vände han slutligen stegen tillbaks ner under mark. Gångarna var mörka – till stor del helt utan eldar då röken snabbt blev obehaglig i det stängda utrymmet – men Prospero hade vandrat dem hela sitt liv, och ännu mer på senare tid. Han stannade utanför faderns rum först, men fann det tomt. I brist på spår av Even själv fann Prospero doften av Gehenna i korridoren och följde den genom mörkret i hopp om att kanske även finna fadern vid dess slut.
     Han behövde som tur var inte leta särskilt länge. Han fann Gehenna samtidigt som den stora vrenhonan lämnade ett upplyst rum, och när han frågade efter Even bekräftade hon att han var där innan hon fortsatte förbi Prospero upp genom korridoren. Prospero blev stående kvar vid rummets öppning, velande. Han kunde känna doften av fler ur flocken som varit här tidigare, Grendel bland andra, men ingen av dem verkade vara kvar just nu. Han kände doften av pälsar, läder, sten och sand. Eld och blod. Inget ovanligt. Prospero svalde. Han ville gå in, och ville samtidigt vända om igen. Det var inte viktigt. Inte egentligen. Kanske borde han…
     "Prospero."
Faderns röst ryckte Prospero ur sin tvekan, och han tog det sista steget fram till öppningen. Innanför låg ett medelstort rum i samma mörka sten som resten av korridorerna, upplyst av flera mindre facklor med rundade plattor av metall bakom som hjälpte till att sprida ljuset. Det grova taket sluttade uppåt mot ett litet hål som Prospero inte visste exakt vart det ledde annat än ut till frisk luft. Djurhudar av varierande sorter hängde på väggarna och låg placerade på golvet nära rummets sidor för att dämpa ljudet och ge platser att vila på. I mitten av rummet låg en platt men bred träform fylld av finkornig sand. Tunna hudar med målningar av olika slag låg utlagda runtom. Even satt och studerade dem med tankfull min, hans rygg delvis vänd mot dörröppningen. Prospero tog ett djupt andetag.
     "Pap-? ah… Even?" Hans röst var trevande och tydligt osäker, den ständigt närvarande skammen inom honom lätt att höra. "Ursäkta att jag stör, jag… Jag behöver råd." Prospero fuktade nosen och sänkte automatiskt sin hållning när Even lyfte huvudet tillräckligt för att snabbt se på honom ur ögonvrån innan han vände sig tillbaks till hudarna.
     "Kom in."
Prospero svalde igen, hans mun torr och käkarna spända. Hans ben löd inte omedelbart, vilket gjorde att han ofrivilligt dröjde kvar i dörröppningen en liten stund innan han lyckades ta stegen in i rummet. Hans blick flackade mot hudarna på golvet – bilder eller kartor av något slag han inte lyckades tolka med bara en blick – och sanden i träformen där raka linjer och mönster såg ut att ha ritats, suddats ut och justerats flera gånger. Den längre pausen, eller kanske doften av nervositet eller ljudet av hans bultande hjärta, fick Even att se upp på honom igen. Prospero tvekande ytterligare ett ögonblick innan han tog till orda med svag stämma.
     "Jag har ett problem." Han bet sig själv i kinden och undvek faderns blick. "Det är… jag har… mardrömmar." Det lät löjligt redan i Prosperos eget huvud, och ännu mer när han sade det högt. Ynkligt. Ett barnsligt problem. Han slöt ögonen hårt och tvingade sig själv att fortsätta. "De… eh… jag kan inte sova. Och får svårt att… eh… det försämrar mitt arbete. Jag tänkte att du är… äldre. Att du kanske vet hur jag får det att sluta."
     Tystnaden som följde kändes som en evighet. Sekunder lika långa som timmar. Prosperos tankar hann flera gånger säga åt honom att han gjort fel som kommit hit. Som gått till fadern med ett så löjligt problem. Den tillsägelse han väntade sig kom dock aldrig. Istället hörde han Even andas djupt, och även med ögonen slutna kunde han känna förändringen i rummet. Ett tryck som plötsligt lättade, en känsla av något nästan nostalgiskt, något som fick honom att försiktigt öppna ögonen igen och drog blicken tillbaks till fadern. Even hade rest sig upp, och när han fångade Prosperos blick tog han ett seg närmre.
     "Kom här." Faderns röst var mjuk, och när han satte sig ner med ena frambenet lyft i en bekant gest så slöt Prospero tacksamt avståndet mellan dem och sjönk ihop i hans famn. Han försökte inte hålla tillbaks gråten som omedelbart fyllde hans hals. Den rann ohämmat ur hans hopknipna ögon, bubblade ur hans mun och nos medan han pressade sig själv mot fadern i jakt på närhet.
     "Shh shh sh, det är okej. Jag är här." Even lade tassen om hans rygg och vilade nosen mot Prosperos hjässa medan han hyschade och mumlade lågt till tröst. Det dröjde flera minuter innan Prosperos hulkningar och kippande andetag lät honom forma mer än bara kvidande svammel.
     "Jag hör dem… Deras... Jag hör…" Hans röst var tjock och avbröts av tunga snyftningar. "Mina… mina tassar blöder varje- varje gång jag blundar… Det gör så on- ont. Jg- Jag vet inte vad- vad jag ska göra. Jag klarar in- klarar inte… Hur får- hur får jag det att sluta?"
     Even höll honom närmre och vaggade honom genom gråten. Det kändes som om han var en valp igen, som de många gånger hans moder hållit honom och tröstat honom. Han saknade det. Den tiden. Så, så mycket.
     "Tid. Ge det tid. Det kommer bli lättare." Even bytte ställning och lade sin andra framtass mot Prosperos nacke. Prospero tryckte sitt ansikte mot faderns hals och kände de trygga vibrationerna av hans röst mot sin kind. "Ge det tid. Allt kommer bli bra."
     En ny våg av gråt vällde upp inom Prospero, och hindrade honom från att säga mer. Han lät sig själv gråta, högt och öppet, i sin faders famn. Efter en till evighet, när den värsta gråten äntligen började lugna sig, så kände Prospero hur Even lyfte sitt huvud och lättade på omfamningen för att se på honom. Prospero lyfte motvilligt på huvudet och försökte finna faderns blick genom grumliga, gråtsvullna ögon.
     "Du gör ett bra jobb, Prospero." En tass lyftes från Prosperos rygg för att istället hålla hans kind. "Det är svårt, och det kräver en otrolig styrka. Här." Tassen flyttades från kinden upp till Prosperos tinning. Prospero lutade sig in i beröringen och nickade. "Du gör en stor uppoffring för oss. För alla. Och trots att det är svårt har du inte gett upp, för du vet att det kommer vara värt det. Se på mig." Evens tass lyfte Prosperos haka, och sonen tvingade upp sina ögon igen. "Det är redan värt det. Du har gjort ett så bra jobb, Prospero. Allt du har fått veta redan gör skillnad. Jag vet att det är svårt, men jag lovar att det blir lättare. Du gör ett otroligt jobb redan."
     Genom gråten, genom allt som gjorde ont, så blommade värme inom Prospero vid faderns ord. Det var en lättnad, en enorm tröst, att höra att det han gjorde var värt det. Att han gjorde ett bra jobb. Att han gjorde skillnad. Even visste. Even förstod. Han sjönk tillbaks in i faderns famn och lät sig bli hållen när tröttheten som följde gråten började tynga honom.
     "Ge det tid. Det kommer bli lättare." Evens tass strök tröstande över Prosperos nacke och rygg. "Du vet att du alltid kan komma till mig. Jag är här."