Vattnet i bäcken smakade friskt och var kallt mot tungan och svalget. Den långa vandringen var inget ovanligt för någon som bott med Zimaer men i vanliga fall var den planerat efter vart bytet migrerade, inte planlös. Ilskan blossade upp igen när hon tänkte på sin familj och hon tog ut den på vattnet. Stampandet och skvättandet vätte den silkeslena pälsen som inte alls var karakteristiskt för en Zimaer utan nedärvd av hennes mor. Magen och ljumskarna var full av mattade tovor som drog i huden och drev honan till vansinne på dåliga dagar. Ett frustrerat vrål byggdes upp i bålen innan det ohämmat flydde lungorna.

De gröna ögonen följde landskapets toppar och dalar, sökandes efter något. Vad som helst. Motvilligt slöt hon dem och upprepade tyst bönen hennes far lärt henne. Samma far som fört henne från flocken och befallt henne att lämna och aldrig återvända.

"Zelenoch, snälla, om du hör.
Jag är vilsen, och jag är rädd.
Jag behöver dig, någon.
Jag klarar mig inte själv.
Snälla, hjälp mig"

Världen var inte den samma ensam. Inte utan Nedd att jaga, Kimmalyn att plåga och Arturo att.. älska. Med en suck började hon bestiga närmaste kulle, alert och uppmärksam. Solen kikade försiktigt fram bakom ett skirt molntäcke. I fjärran hördes ljudet av en skällande räv. Till slut nådde hon ett skelett storlek större, helt rent från skinn och kött. Förstrött svepte hon med tassarna mellan de lösa benen för att sedan sätta sig bland dem. Den annars så målmedvetna honan stirrade nu uttråkat rakt fram. Det fanns ingen som kunde hjälpa henne och just nu orkade hon inte ens hjälpa sig själv.

[Till Astrid]

Efter flera dagar av regn hade de små tyckt det var en superbra och rolig idé att skutta runt i stora gropar och pölar av lera. Vems idé det hade varit hade Astrid inte lyckats få fram än, men hon hade sina misstankar på busfröt i den lilla trion. Även Hedvigs söner hade hakat på och var lika smutsiga och toviga. De satt framför henne med sura miner, redo att badas i den lilla bäcken som rann genom deras boplats.
     “Vem av er fem ska vi börja med då?” Hon kunde inte låta bli att tycka det var lite roligt, de påminde henne om dem själva när de varit små, men hon försökte hålla minen.
    Hon hade precis tagit tag i Mackie när ett plötsligt vrål fick henne att spetsa öronen och stelna till. Blicken for automatiskt mot Hedvig och Asker som även de hjälpte till och försökte få rent valparna.
    Astrid övervägde att be någon av sina syskon att följa med, men det var viktigare att de höll ett öga på valparna. Dessutom var hennes far och mor någonstans i närheten ifall det skulle urarta sig, tillsammans med resten av familjen.
    Hon gav Mackie, Moya och Myrda en försäkrande blick innan hon lämnade dem.

Det dröjde inte länge innan en främling dök upp framför hennes synfält. Hon satt ned bredvid en av deras gamla byten, som Astrid kunde minnas var så uppäten den kunde bli.
     “Hej,” började hon försiktigt, lika varm och mjuk i rösten som hon alltid var. Främlingen hade lika stor rätt som henne att vara där, ändå kunde Astrid inte låta bli att oroa sig över att någon kommit så nära dem utan att de reagerat. “Vi var hungriga.” Hon blickade ned på resterna av ett rådjur innan blicken åter fästes på nykomlingen. De hade lite liknande drag, men hennes päls var tovig och trasslig. Var hon också zimaer? 
    Astrids gästfrihet, öppenhet och önskan att hjälpa andra var lika stark som vanligt, och hon tog försiktigt ett kliv närmare. 
    “Har många munnar att mätta, men om du är hungrig så har vi nog något att bjuda på hemma?” 

Rörelse en bit bort fick Spensas ögon att smalna misstänksamt. Vildsvin orkade hon inte med just nu. Extra djupa andetag avslöjade en kvardröjande vargdoft bland de små bytesdjuren som nyligen passerat. Hade hon omedvetet strövat in på ett revir? Så oförsiktigt, så misslyckat. 

Det var inte ett vildsvin, det var en varg. Kroppen intog instinktivt försvarsställning. När främlingen kom tillräckligt nära för att inte längre bara vara en siluett mot landskapet syntes dess karakteristiska kroppsform och päls. Samma utseende de hade hemma. NEJ! Det var inte ett hem längre. Långsamt spärrades de gröna ögon upp och de kattlika pupillerna vidgades. Andlöst hörde hon henne hälsa. Det var inte möjligt. Hade Zelenoch besvarat hennes bön? Skickat denna Zimaer som vägledning? Det var inte möjligt, Zelenoch var bara ett påhitt. 

Med en snabb ruskning av huvudet skakade hon av sig uttrycket. Öronen vinklades ogillade bak en smula. Vi. "Ja, det brukar bli så." Främlingen var alltså inte ensam. Om inte ett revir så vad? Vid nästa mening drämde Spensa dramatiskt till ett ben så det for en bra bit bort från dem. "Jag behöver inte din välgörenhet." Orden frästes fram och honan gjorde en ansats till att vända sig och gå. 

Benen var som fastfrusna i marken. Logiskt tänkande som bortblåst. Kunde inte släppa tanken på gudinnan. Det kunde inte bara vara ett sammanträffande? Eller? En stark bris svepte över kullarna som för att mana på henne. Efter ett kort ögonblicks tystnad och stirrande ut i intet tog hon ett djupt andetag. "Står du Zelenoch nära?" Det var nästan en viskning. En liten gnista hopp sprakade i maggropen.

Trots att främlingen verkade reagera starkt på hennes närvaro behöll Astrid sitt lugn. Det var ingen idé att stressa upp sig i onödan, det kunde bara göra situationen värre. Istället lät hon sin mjuka blick vila på den andra, lyssnade på henne när hon fräste fram ett svar om välgörenhet. Huvudet tippades något på sned när en benbit landade någon meter ifrån henne.
   “Det var bara ett erbjudande, inget mer,” försökte hon trevande men främlingen verkade vara redo att gå.
    Men, så kom frågan och nästan direkt sken Astrids ansikte upp.
    “Gudinnan finns hos oss alla, hos allt. Hon vägleder mig och alla vilsna själar, och mig har hon hjälpt att finna mitt kall.” Astrid var säker på att det var Zelenoch som hade lett henne till valparna den där regniga dagen. Gudinnan hade hört hennes bön och väglett henne till dem.
    “Hon ledde oss alla till samma plats, och visade upp ett spektakel.” Astrid syftade på det stora norrskenet som ägt rum tidigare, där zimaer och familjer från hela landet samlats. Det var tack vare Zelenoch.
    “Så ja, jag skulle säga att jag står henne nära.” Ett leende hade spridit sig på hennes läppar och hon såg på främlingen. Kanske hade de något gemensamt.  “Du då?” 

Sanning var att erbjudandet egentligen var välbehövligt. Helt oerfaren av att jaga på egen tass hade mättande mål blivit få. Att vara ensam visade sig vara svårare än väntat. Kroppen under all fluffig päls var inte alls i samma skick som tidigare. Den kunde inte beskrivas som skinn och ben ännu men när pälsen blev rejält blöt syntes det att hon var undernärd.

Någonstans djupt inne hade Spensa hoppats på att få ett annat svar, att deras möte bara var ett oturligt sammanträffande. Men här stod en troende och erbjöd en främling mat i sitt hem. Långt ifrån Zimaerernas vanliga hemtrakter. Gudinnan måste ha varit inblandad men det skulle hon aldrig erkänna högt. "Ditt kall?" Ansiktet rynkades en smula, som om hon ätit något surt. Det var samma typ av dravel hennes far drog med.

"Jag förstår." Spensa nickade när hon talade hon talade om att hon stod gudinnan nära. Vid frågan piskade hon irriterat med svansen innan svaret kom. "Nej, men min far och vår.." rösten stockade sig på orden. "Hans. Hans familj gör det." Erkännandet brände som eld. Spensa var inte längre en del av deras gemenskap och inte välkommen att komma tillbaka.

Innan hon hann säga något mer bestämde sig magen för att ge ifrån sig ett ljudligt, protesterande knorrande. "Jag kan väl ta en matbit då." Hon lät lika butter som hon såg ut.

Astrid nickade till svars vid främlingens fråga. Hon visste väl att många inte hade samma uppfattningar som hon själv om Zelenoch. Samtidigt var det så självklart för henne att gudinnan fanns där bland dem och hjälpte dem. Hon var uppvuxen med deras närvaro.
    Hon lade huvudet något på sned när den andre talade, försökte förstå. Hennes far och hans familj? Tillhörde hon inte sin fars familj? För Astrids öron lät det så annorlunda, men med tanke på de föräldralösa valparna hon hittat kunde hon bara tänka sig vad andra gått igenom.
    “Självklart, följ med mig så fixar vi något,” svarade hon med ett litet leende även fast främlingen såg allt annat än glad ut. Kanske var hon hangry, som Asker brukade säga. 
    “Du är inte härifrån?” frågade hon försiktigt, ville inte riktigt trampa den andra på tårna när hon precis lyckats få med henne hem. “Vi är inte härifrån egentligen, vilket du kanske redan har listat ut,” Astrid syftade på hennes tjocka päls och den gassande solen ovanför dem. “Mitt namn är Astrid i alla fall!” 

Hela situationen var så oerhört frustrerande och för att inte tala om förnedrande. Att hon, en vuxen hona, inte ens kunde ordna tillräckligt med mat åt sig själv att hon i slutändan behövde vända sig till tiggeri.

Spensa nickade kort åt främlingens ord och ytterligare frustration byggdes upp inom henne. Främlingen var för vänlig. För att få i alla fall lite utlopp för sin inre känslostorm riktade hon med enkelhet en smärthallucination mot den andres sinne samtidigt som de började gå. För Astrids del skulle hjärnan uppfatta det som om hon trampat på något riktigt vasst och simulera en smärta som inte existerade. Och så en gång till på nästa tass. Spensa fortsatte framåt som om ingenting hänt.

"Nej, jag kommer inte härifrån, Astrid." För varje steg hon tog drog den mattade pälsen i huden i armhålan och ljumskarna. "Spensa. Jag kommer från Snöslätten men vi vandrade dit bytet fanns. Ibland upp i bergen och ibland in på Eriinaris marker. Du förstår nog." Hon stannade upp för ett ögonblick och skakade på sig men rörelsen erbjöd ingen lindring. "Var kommer din familj från?" Frågan ställdes som tidsfördriv snarare än av ren nyfikenhet.

[För utomstående som läser så har Cat godkänt användandet av hallucination.]

Astrid hade bara gått ett par steg när hon plötsligt drabbades av en outhärdlig smärta och var tvungen att stanna upp mitt i sitt steg. Hennes blick for genast ned till hennes tass, och hon förväntade sig att något skulle ha öppnat hål på hennes trampdynor, istället fanns där ingenting.
    Ett fundersamt uttryck spred sig på hennes anlete, men hon var snabb med att skaka av sig det. Zimaern började gå igen, men det tog bara ett kliv till när smärtan strålade upp längs med hennes tassar igen. Återigen for blicken ned, utan resultat. Vad sjutton? Hade hon fått tassporre? Astrid visste inte om det gick i släkten, men hon hade hört sina kusiner prata om att deras föräldrar haft problem med sina tassar och smärta efter att ha vandrat i flera år. Men det var ju samtidigt det dem var byggda för.
    “Ursäkta mig,” kved hon fram och gav Spensa en ursäktande blick. “Vad sa du? Snöslätten?” Astrid hade fokuserat för mycket på sina egna tassar att hon missat vad den andra hade sagt.
    “Min familj?” Fortsatte hon då det var den frågan hon faktiskt hört. “Vi är vandrare, så jag har inget direkt hem. Men jag föddes uppe i de norra bergen, sen har vi varit överallt känns det som.” Det var en överdrift, Astrid och hennes syskon hade kanske inte ens sett en fjärdedel av landet, ändå kändes det som så.
    “Jag måste stanna lite, om det är okej.” Astrid hade försökt att stå emot smärtan, men det gjorde så så ont. Hade hon gått in i något ändå fast det inte gått hål?


[På grund av olika orsaker så valde vi att avsluta det här rollet här. Vi kom överens om att Astrid gav Spensa lite mat trots att hon försökte orsaka smärta och sen gav sig Spensa av igen.]