Kvällen kändes ovanligt kall, så pass att det fick honom att huttra till emellanåt. Men han anade att det förmodligen inte hade något med temperaturen att göra egentligen; utan hans ömmande kropp. Lika utmattad som han kände sig fysiskt, var han även psykiskt. Dränerad. Det hade varit en oerhört lång, känsloladdad dag, och han kunde inte känna sig mer än ett misslyckande där han satt lutad mot en trädstam en bit utanför området. Det kändes som att han hade förlorat den eviga dragkampen om att få svar. Det svar han egentligen vetat att han aldrig skulle få. Men han kände en skuld över att ha lurat med sig Torano-syskonen i det sökandet. Vad skulle de tycka om honom nu?
     Lev sjönk ihop ytterligare mot trädstammen. Den bultande huvudvärken fick han att sluta ögonen. Han tänkte på sin familj, på Cirkeln. Han undrade hur de mådde. Om de kände sig tryggare nu, utan honom där. Ändå längtade han hem, hem till dem.
     En främmande röst väckte honom igen. Omtöcknat började han se sig omkring, och kroppen värkte ännu mer. Han måste ha somnat, insåg han, och på ett väldigt obekvämt sätt. Nacken var stel när han vände blicken mot den som talat.
En främmande, svart varg. Lev noterade att himlen ovanför dem hade djupnat ytterligare, och bakom henne kunde han se den betydligt mer avskalade massan vargar.
     “Извините*,” mumlade han, “hörde inte. Vad sa du?” Levs blick var fortfarande suddig, och han kisade för att kunna läsa uttrycken i hennes mörka anlete.

*ursäkta

[Utspelar sig samma kväll som Ljuslanet tänker jag.]

Ani hade rört sig mot utkanten av festligheterna. Hon tyckte egentligen om folkmassor, men eftersom hon varit där själv hade hon ingen direkt att prata med. Oftast brukade hon ta initiativet själv och lära känna folk, kontakter var ju alltid bra, men hon var mer utmattad och trött i huvudet i dag än vad hon brukade. Kanske var hon nervös inför vad som väntade henne. Trots nervositeten försökte hon hålla huvudet högt. Ingen annan skulle få se hennes nervositet, och det var nästan viktigast att hennes mor inte fick höra ett ord om det.
    En rörelse vid en utav trädstammar som sträckte sig över området fick henne att rynka på ena ögonbrynet. Konturerna av individen såg bekant ut, och det tog inte lång tid innan hon insåg att det var hanen som hade ställt till med drama mitt under föreställningen.
    Långsamt närmade hon sig, var noga med att vara så tyst som möjligt samtidigt som hon granskade honom.
    “Tar det så mycket energi att ställa till en scen?”
    Ett par sekunder passerade, inget svar. Ani lade huvudet på sned och tog sig närmare. Hannen såg nyvaken ut.
    “Jag sa, tar det så mycket energi att ställa till en scen?” Kanske lät kommentaren dryg, men hennes ansiktsuttryck var neutralt. Det var varken medlidande, eller glädjefyllt. Inga andra känslor syntes i det mörka anletet, bara en granskande min.
    “Är det verkligen en bra idé att ta en tupplur precis utanför fiendens hem?” Hon hade sett deras ansikte, uppfattat hur de såg på honom och märkt av gästernas reaktioner. Borde hon också känna av det förakt mot honom? Det var trots allt snart dags för henne att inta sin plats. “De verkade inte direkt förtjusta i dig, om man säger så.”

När orden nådde honom en andra gång förblev han ändå tyst. Kanske överraskad av kommentaren, men mest bara osäker på hur han skulle bemöta den. Istället grymtade han bara kort till svar; ett krystat skratt.
     Lev rätade på sig medan hon fortsatte prata. Tankarna verkade långsamt, men han kom till insikt att hon kanske var mer än bara en svart varg. En svartvarg. Sådana fanns det flera av i Tenebris, men av hennes kommentar att ana verkade hon inte vara en av dem. De, använde hon. Hans gröna blick släpptes hennes neutrala uttryck och sökte sig bakom henne, till den nu tomma arenan och vad den symboliserade.
     “Är inte så förtjust i dem heller,” muttrade han lågt till svar. Han såg på henne igen, utmattningen glänste fortfarande i hans ögon. “Om de brydde sig tillräckligt vore jag redan död.” Åtminstone var det vad han trodde. Han var inget mer än en envis mygga för dem. Kanske borde deras makt skrämma honom mer, men han hade aldrig varit någon som vikit sig för andras styrka. Det var nog mer dårskap än något annat.
     “Är du en av dem?” frågade han, trots att han redan trodde sig veta svaret på frågan. Med ömma muskler reste han sig upp, och storleksskillnaden dem emellan blev plötsligt påtaglig. Men hon gav ingen antydan på reaktion. Kanske led hon av samma vanvett som honom.

Medan främlingen, vars namn hon ville minnas var Lev, verkade tänka så att det knakade, synade hon honom ingående. Robust. Stora, mäktiga horn. Gröna ögon. Det var något med just hans blick som fick henne att fundera vidare. Han såg trött ut, och det tycktes speglas i den gröna blicken. Istället för att förknippa dess färg med livliga och växande växter, tänkte hon på vissnande gräs. 
    “Nej.” Det var ingen lögn, men inte heller hela sanningen. Hon funderade över det han berättade, varför de låtit honom leva. Det måste funnits en viktig orsak till att de inte dödat honom på plats eller i skymundan.
    Ani stod kvar utan att rygga undan av den märkbara storleksskillnaden dem emellan. Bredvid honom såg hon så liten och nätt ut. Svag. Ani försökte att inte lägga energi på den känslan, att känna sig otillräcklig.
    “Hade det spelat någon roll,” hon höjde hakan något, och såg på honom med en intensiv blick. “om jag var en av dem?”

En tung utandning, mer likt en suck, lämnade honom. Hennes blick stötte mot hans likt stål. Stark, obeveklig. Den något tryckta spänningen som låg dem emellan hade hon på något vis tagit till ägo, och vänt den emot honom. Hon såg inte mycket ut för världen, och Lev hade övertaget storleksmässigt, men ändå kändes det som att hon styrde. Lusten att skratta kom över honom. Hon var imponerande.
     “Inte direkt,” svarade han avväpnande. “Hade bara förklarat varför du besvärar en eländig stackare som bara försöker vila lite.” Ett svagt leende trädde fram, det inre skrattet nådde inte riktigt fram.

Det ryckte vagt i hennes läppar, men inte av glädje. Det gick mer av automatik, att försöka nöja motparten med vad hon antog de ville ha.
    “Om du inte velat bli störd hade du kanske försökt lite mer att hitta en mer avlägsen plats.” Ani lät blicken glida längs med hans kropp, och uppfattade de vagt öppna såren i hans päls. Inte förrän nu uppfattade hon doften av torkat blod, och insåg att Tenebris hade lämnat ett spår trots allt.
    Hon blickade bakåt, åt den riktning hon kommit ifrån.
    “Jag gick förbi en mer avskild plats ett par hundra meter däråt. Om du vill vila mer ostört.” Hon såg åter på honom. “Så att ingen stör en stackare som vill vila.” Egentligen hade hon ingen anledning till att hjälpa honom, och kanske var det precis det hon inte borde göra. Samtidigt kunde hon inte låta bli att försöka så ett frö, en introduktion till något som i framtiden kunde bli till hennes fördel.

Det lilla leendet försvann långsamt. Hans avsikt hade egentligen inte varit att vila. Den ursprungliga planen hade varit att lämna omedelbart, men ingenting hade gått enligt planen idag. Varje rörelse, hur enkel den än var, påminde om det. Lev grimaserade milt åt tanken, men följde ändå hennes blick bortåt och grymtade till svar.
     “Mm.” En tankfullhet infann sig i det matta anlete. “Får erkänna mig besegrad. Lång dag,” Lev visste inte riktigt varför han försökte rättfärdiga sig. Uppenbarligen hade hon redan sett vad som utspelat sig. Om än mötet med morbrodern vägde minst lika tungt. Lev rörde sig förbi henne. Noga med att hålla avståndet mellan. Han stannade upp, men förblev tyst, osäker på om han skulle tacka henne eller inte. Hon slog honom inte som den som brydde sig om den sakens skull. Ändå valde han att fortsätta.
     “Tack,” yttrade han över sin axel. Kanske skulle han aldrig kunna peka ut henne ur den skara svartvargar som verkade samlas runt Tenebris, men hennes pondus skulle han minnas.

[Avslutat]