Efter attacken hade det funnits många i hennes vänskapskrets med funktionshinder. Vargar som förlorat ben eller ögon i strid och flykt eller fått nedsatt andningsförmåga av röken. Men det hade ändå i första hand varit vuxna, om än en och annan trött, hostande valp också förekommit. Hon kände inte riktigt att hon hade kompetensen att hantera en ung busig valp som också hade svårt att röra sig själv. Även om Myrda tvingade henne att lära sig snabbt så fanns det fortfarande tillfällen då hon blev osäker. Som nu, då de övriga två systrarna var fulla med bus med Oda bestämt att Myrdas såriga baktassar behövde tvättas. Ett och annat missnöjt ljud hördes till och från från den lilla valpen som inte hade en chans att ta sig loss för egen kraft. Som vuxen visste hon såklart att detta var något Myrda behövde, honan var obeskrivligt stark som redan som nyfödd överlevt vad hon gjort men det fanns ingen orsak att utmana ödet och låta sår gå o-omskötta.
Men det kändes på något plan så elakt att leka med systrarna när Myrda, så busig och bestämd, inte kunde delta. Och lika illa kändes det att ta med de andra två på en utflykt utom systerns synfält. Det kändes fel, som att håna henne framför hennes ögon eller frysa ut henne från äventyr. Kokhanok ville verkligen inte att den lilla valpen skulle känna sig utanför, samtidigt som inte hon ville hindra Mackie och Moya från att ha kul när de behövde det. Det skulle bara leda till onödiga konflikter valparna emellan.
Vid gudarna, att uppfostra valpar var svårt. Under veckorna som hon spenderat med Astrids familj hade hennes respekt och kärlek för sina egna föräldrar vuxit tusenfalt. Alin och Kenai hade gjort ett så bra jobb med henne och hennes syskon.
"Okej busrumpor!"
Kallade hon med kärlek i rösten.
"Vad vill ni hitta på medan Myrda blir tvättad?"
När hon var osäker, och när ångest och överanalyserande hindrade hennes handlingsförmåga, så fann hon att det lättaste bara var att fråga de små själva. De var otroligt visa, och kom ofta med lika delar enkla som geniala förslag.

[Mackie och Moya (och Mydra på ett hörn)]

Mackie stirrade på Kokhanok med stora, beslutsamma ögon. 
     "Jag vill leka krig."
Hon stirrade sedan mot sin syster Moya, sedan på lekmoster Kokhanok igen, letade efter något tecken på att det inte skulle vara tillåtet att leka sådana våldsamheter. Det hade iallafall Astrid påpekat någon gång. Skulle Kokos vara lika tråkig? Mackie beslöt sig för att testa henne. "Eller vågar ni inte? Allt annat är tråkigt. Och barnsligt."
Mackie ogillade att bli ifrågasatt, särskilt när hennes idéer uppenbart var bättre och roligare. Men med viss tvekan sneglade hon mot det hållet Myrda tvättades av Oda. Det var egentligen inte hennes problem att Myrda inte kunde va med, men hon kände ändå att det var orättvist. Fyndigt tänkte hon ändå komma på ett sätt att inkludera sin syster.
     "Den som vinner kriget får va den som räddar Myrda från att bada."

Kokhanoks öron gled ut åt sidorna då hon hörde Mackies ord. 'Låt den falska guden brinna'. Eld och död. 'Se inte tillbaka, se aldrig tillbaka'. Hon kunde inte fullt ut dölja känslorna som välde upp inom henne. Men det var inte Mackies fel, hon visste inte vad ett krig var, hon hade aldrig och skulle förhoppningsvis aldrig behöva uppleva det. Och även om hon försökt, på ett så valpanpassat vis som möjligt, förklara att även om krig kanske kändes tufft så var det fruktansvärt så verkade det bara egga på den lilla ungen mer. Så hon försökte inte ens den här gången.
"För det första, min kära rosentörn, så är du ett barn."
Hon samlade sig och gav valpen ett lite retsamt leende.
"Men vi säger såhär: jag är den stora baddraken som skyddar badborgen, och ni två får försöka samarbeta för att besegra mig och befria er syster, okej?"
Lite våld och lite teamwork, och inte krig. Det var väl en rimlig kompromiss?
"Visst vet ni att förr, för länge länge sedan, levde det drakar i numooris bergskedjor? Stora fjälliga reptiler med vingar som kunde spruta eld eller vatten eller frätande syra ur sina munnar?"
Det här var en av sagorna Murg brukat berätta för henne runt lägereldarna lyckliga kvällar, var han fått den ifrån visste hon inte.
"De vaktade stora skatter, och en verkar visst ha överlevt och beslagtagit något ovärderligt: er syster. Och tvingar henne bada!"
Hanok försökte sig på ett väsande och blottade tänderna.
"Tror ni att ni kan besegra mig va? Kom ann då!"
Fortsatte hon med en tillgjord röst och rev i luften med sin ena tass.

Moya såg på Mackie då hon började om att hon ville leka krig. De violetta ögonen får sedan på Kokanok och öronen riktades ivrigt mot henne men då hon väste och slog med en tass i luften tvekade Moya lite. Hon var inte bra på att skojbrottas så hon sneglade på Mackie och väntade på att denne skulle agera först. Moya ville inte erkänna det eller verka feg men hon hade hellre gjort något annat.

(Kort svar från Moya)

Mackie var till en början missnöjd med Hanoks förslag, hon hade ju sagt vad hon ville leka. Men okej, ju mer Kokhanok började gå in i leken, desto mer intressant blev det. Snart hade Mackie glömt att det var krig hon ville leka. När Hanok väste och visade tänderna, rev i luften, gick Mackie ner i attackställning. Hon såg att Moya verkade lite tveksam, så det var väl Mackie som fick göra första slaget.
     "Det är slut för dig drake!" vrålade hon och kastade sig mot Hanok. Hon försökte springa runt Hanok och bita tag i hennes svans, den perfekta manövern. "Kom igen då Moya, hjälp mig!"