Sedan sitt första event vid Skuggfall hade Daphne varit som besatt av orden. Poesin. Oavsett vad hon behövde förmedla var hon mycket ihärdig med att försöka formulera det på vackrast möjliga vis, och helst på rim. Precis som hon kunde bli med sina Skatter, stensamlingarna och det krimskrams hon samlat på sig, var hon fullkomligt uppslukad av detta nya intresse. Hyperfixerad. Om det gick de i hennes omgivning på nerverna så var hon fullkomligt omedveten om det. Detta var det bästa, det roligaste, det mest förtrollande hon någonsin varit med om. Att andra inte delade hennes entusiasm bekom henne inte eftersom hon inte lade märke till det.
Däremot så märkte hon då någon verkligen uppskattade det. Och den unga hanen verkade verkligen ha fått sig en kick då hon introducerat sig för honom på halvdana rim. Hans egna passioner tycktes verkligen stråla ut från honom, tillsammans med en öppen nyfikenhet. Daphne visste genast att hon hittat någon som hon ville ha som vän.
Egentligen var hon inte mycket för sång, hade aldrig varit någon vidare sångare. Även nu då hon hittat poesin föredrog hon helt klart ord som rann likt en krokig bäck eller följde varandra längs ett pärlband snarare än som ylades och sjöngs. Men hanens rytmer var lockande, och då han först hört henne testa sin inövade hälsningsfras ('god dag och god aftne, jag önskar inte vara till last, namnet var Daphne, det betyder tibast') hade han genast hakat på och trummat rytmen till henne. Nu satt de tillsammans och försökte sitt bästa att improvisera fram något behagligt. Daphne gjorde sitt bästa för att låta orden rinna ur henne, och Nuka trampade takten och gjorde små inspel på sina trummor om hon behövde tankepauser. Det var helt fantastiskt roligt och hennes bärnstensgula ögon glödde av uppspelthet.
"Mörka moln kastar skugga,
på gata och gränd,
akta så du inte bli någons tugga,
håll elden tänd."
Även om hon var relativt ny till sitt skapande hade hon snabbt märkt att hon föredrog att dra in något mörkare ämnen i sina dikter. Kontrasten mellan de ibland skrämmande orden och det i hennes öron vackra framförandet gjorde något inom henne. Fick det att spritta till. Men samtidigt ville hon inte bil att för morbid, avsikten här var trotts allt att få en ny vän. Och hittills kändes det som att hon lyckades rätt bra.
"Men se upp för lågan bränner,
det finns andra sorters beskydd,
Håll dig när dina vänner,
tills solen åter är grydd"
Hon fnissade tveksamt åt det sista, fortfarande behövde hon ibland hitta på egna ord och nyskapande böjningar för att få det att gå ihop. Och det var en extra utmaning att försöka komma på saker såhär på stående tass och i takt till hanens trummande.


[Privat med Nuka. Edgy poetry girl making an estet-kompis!!
PS: Daphne är bokstavligen hälften så stor som Nuka hahaha, fick inte in det i inlägget (och det är ju typ vardag för Daphne tbh) men kändes värt att nämna..]

Efter Nuka hade hört den lilla kargens hälsningsrim så visste han att det skulle bli bra vänner. Att träffa andra kreativa själar var alltid kul och att kunna dela med sin passion var en sån fröjd. Han hade genast hämtat sina trummor för att kunna trumma till Daphnes ord som verkade bara rinna ur henne. Hennes ord var kanske lite mörkare än var själv sjöng men han tyckte ändå om det. Den lilla kroppen kom med så stora ord och böjningar som var magiska. 

''Asså wow! Orden bara strömmar ut!'' hanens leende var stort och han fortstatte trumma till hennes ord. Han började även tänka på sin mor och undra vart hon höll hus, när han Kidas pappa lärde han spela på diverse instrument så var hans mor alltid hans största fan och han fylldes alltid av sin mors kärlek när han spelade. Nuka tittade sedan på Daphne när hon var klar; ''Jag gillar din stil! Lite olik min men det är det som är bra!'' sa han men stort leende. ''Får mig att tänka på en gammal sång min mamma brukade sjunga'' hanen började trumma i långsam takt och började sedan sjunga. Sången handladade om två bröder som stod varandra nära men en dag hade den yngre brodern försvunnit och den äldre letade dag och natt efter honom men utan att hitta sin lillebror. Men när dagen kom när äldsta brodern skulle vandra vidare till ande världen så mötes han av ett stort sken som var fylld av värme och hans lillebror kom fram ur skenet och bröderna var äntligen tillsammans igen.

Hon log brett åt hanens uppmuntrande kommentarer och nickade instämmande. Det häftigaste med kreativitet var att den tillät sådan variation. Det var svårt att likställa hennes poesi, Nukas trummor och sång och hennes systers dans, men likväl kunde allt beskrivas med samma ord. Språk var, som alltid, så mäktigt och fascinerande.
Med de rundade öronen spetsade lyssnade hon till hans sång. Han var riktigt bra, och hans trumma gjorde de mest overkliga av ljud. Hon hade bara sett en annan varg i hela landet som visste hur man spelade på ett sådant instrument och var djupt imponerad.
Berättelsen som Nukas sång vävde var väldigt vacker och känslosam, och hans djupa röst bidrog till det mörka temat. Då han var färdig var hennes ögon blanka, men hon lyckades faktiskt hålla tillbaka tårarna. Blev bara väldigt rörd. Själv hade hon aldrig haft någon bror, varken äldre eller yngre, iallafall inte som hon träffat eller som varit en del av hennes pappas liv. Men hon kunde ändå sätta sig in i känslorna i sången, och hon trodde faktiskt inte brödraskap var så annorlunda mot systerskap, och hur stor skillnad kunde det vara mellan kullsyskon och syskon i olika åldrar? Även om det såklart var lite extra sorgligt att den yngre hade mött Chaibos innan den äldre.
Sång hade aldrig varit hennes grej, och inte heller dans eller musik, men i mötet med en annan estet kunde hon inte låta bli att fortsätta sitt skapande. Med fast beslutsamhet gav hon sig fan på att rimma varenda del av den här interaktionen. Hon ville vara lika cool som Nuka, och hittills verkade han verkligen uppskatta hennes poesi.
"Du trummar och nynnar och gnor, en berättelse om en bror och hans bror
Och med hjälp av din sång, tar mitt minne ett språng.
Låt mig berätta en saga, som jag hörde en gång.
Stoppa mig om du vill klaga, för den är ganska lång."
En dag kanske hon skulle kunna tala flytande på rim, men än så länge var där helt klart varierande kvalitet på hennes formuleringar.
"Den handlar också om en bror - och hans mamma,
Omständigheterna är ganska allvarsamma,
Det skedde i fjor att hon tyvärr gick bort,
med henne försvann hans enda komfort."
Hon fortsatte berätta sagan på snabbt hopslängda rim. Om pojkens sökande efter mamman som försvunnit. Om hans minnen av sin tid i hennes mage och hur bra han haft det där. För i sin mammas mage hade det alltid funnits mat och vackra blommor och alla hans bröder att leka med. Sagan slutade bitterljuvt med den unga hanen huttrande och frysande ensam under ett träd, hungrig och redo att ge upp. Men precis då hittade hans mamma sin väg tillbaka och hämtade honom. Hon såg ut precis som han mindes och han fick komma hem till hennes mage igen. Där inne var det varmt och skönt och alla hans bröder hade saknat honom. En hel hjord med hjortar bodde där inne och de behövde aldrig vara hungriga. Daphne log ett svagt leende. Det var en tankeväckande saga och som ung valp hade hon alltid älskat den. Den hade fått henne att ligga och fundera på olika tolkningar enda tills sömnen oundvikligen tagit henne.
Med förväntan såg hon på sin nyfunna vän, visst kunde han förstå varför hon tänkt på berättelsen. Den var väldigt lik hans mammas sång, om än det var en mamma inte en broder som försvunnit.
Hon hade satt sig ner medan hon berättat men nu reste hon sig igen.
"Medan himlen fortfarande går i blågrått, och innan jag måste röra mig hemåt,
Så hoppas jag det är ok att jag frågar; vill du hitta på nått?
Det kan vara ett äventyr, eller att tillsammans sköta vardagsbestyr,
Allt beror på vad du vågar, så länge vi inte går helt överstyr."
Den korta lilla svansen viftade glatt.

[Sagan är inspirerad av bilderboken Andrejs Längtan av Barbro Lindgren]