Egentligen hade hon nog spenderat lite för lång tid med att störa Even, och skulle han helt och hållet tröttna på henne var hennes egna liv i fara, men hon kunde bara inte släppa det hela.
    "Snälla Even, snällaaaaa," bad hon ifrån golvet, där hon låg på sidan med en lojt viftande svans.
    "Nephania, för sist-"
    "Snälla!" Ylade hon nästan och tindrade med ögonen. "Jag förstår att du inte vill bli en vandrande, magisk lösning på vartenda liten skråma i Civitas, men låt mig i alla fall på låna lite blod att experimentera på."
    Det var allt hon ville. Ända sedan hon sett vad hans blod gjort med Lupin hade hon varit nyfiken på just hur grova skador det kunde läka.
    "Du kan få tillbaka det genom mitt blod, och jag kan använda mig själv som försökskanin om så krävs," hon såg på honom med bedjande blick. "Snälla Even."

De senaste dagarna hade varit en… upplevelse. När han inte var upptagen med möten eller andra uppdrag så hade Nephania gjort det till sin uppgift att följa honom i hälarna. Hon var åtminstone tacksamt intelligent nog att hålla sig undan när han samtalat med utomstående vargar, eller när oönskade öron kunde tänkas höra. I de stunder då han annars var ensam, eller när endast vissa ur Tenebris kunde tänkas se henne, visade hon en väldigt envis sida.
     Hon ville ha hans blod. Det var på sätt och vis ironiskt; situationen brukade vara omvänd för honom. Sedan hon fått mer detaljer från Lupin, och Even bekräftat händelserna, hade Nephanias vetgirighet satt hennes fokus helt på vampyren. Even hade nekat henne flera gånger redan, och förklarat varför. Det hade inte hjälpt.
     Den irritation han känt över situationen delade dock plats med något mer roat, då Nephania – annars så stolta Nephania – börjat slänga sig på golvet och tigga som en valp. Det var bara en tidsfråga innan hon skulle råka kasta sig in i hans ben och fälla honom.
     "Nephania, för sist-" började han, men avbröts av stäppvargens vädjande. Han stannade upp så att hon skulle slippa krypa efter honom. Hon hade gjort det, det var han säker på, men där var en trappa i närheten och hade varit en onödig förlust om hon råkat rulla ner för den.
     "Snälla Even." Hon låg på rygg nu, ögonen stora och bedjande och svansen avväpnande viftande. Han stod stilla och såg på henne i tystnad medan hon fortsatte att be. Hennes ordflöde avbröts dock när han med ett tankfullt hummande lade sig ner tvärs över henne. Han kände henne stelna till, hennes puls trumma hårt. En stund av tystnad passerade där hon var tydligt osäker på hur hon borde hantera situationen. När hon slutligen öppnade munnen för att protestera avbröt Even henne.
     "Hush, jag tänker." Först då lät han sin egen svans röra sig, långsamt viftande och tydligt retsamt.

Det där hummandet kunde innebära precis vad som helst.

Åh nej.

Hon blev dödligt stilla när han lade sig ner tvärs över henne. De hummande ljudet fortsatte, och hon kunde känna sitt hjärta slå i bröstet på henne medan hon väntade. Sekunderna kändes som evigheter. Hon visste att Even var oberäknelig, och det-

Den ruttna lilla räven!

I ögonvrån såg hon hans svans lojt börja vifta.
    "Even!" Utbrast hon när all nervositet gick ur henne.
Hon knuffade prövande till honom. Ingen reaktion. Hon provade slå lite på honom istället, men det resulterade bara i att han lade ännu mer tyngd på henne.
    "Herr Helgon Even, sir! Tjockis! Jag blir platt!"

Kände att den här behövde finnas i tråden också så fixade färgen på hennes tår lite fort som jag glömt färga innan

---

Han lät henne hållas en liten stund, hennes tassar trummande mot hans sida och den tidigare bedjan ersatt med ljudlig protest och kreativa kommentarer om vampyren, innan han tog till orda själv igen.
     "Okej, jag har tänkt klart." Even lyfte sig själv tillräckligt för att låta Nephania sprattla sig fri. Han gav henne ett ögonblick att rätta till pälsen igen om hon så önskade, om än hennes intensiva, på nytt hoppfulla blick inte nödvändigtvis verkade särskilt brydd om den just nu. Hon hade ett skarpt och fokuserat huvud bakom den där luggen.
     "Jag har ett villkor. Jag måste närvara. Jag tänker inte lämna en burk av mitt blod stående där vem som helst kan råka ramla över det." Bara gudarna visste vad som kunde hända då. Han tänkte inte ta en sådan risk. Men det vore en lögn att påstå att han inte var nyfiken på vad Nephania kunde tänkas hitta på. "Det är direkt från mig, eller inget."

Det var med mindre graciösa rörelser hon sprattlade undan Evens vikt. Nephania rättade som hastigast till pälsen innan hon åter, med hoppfulla ögon, såg på vampyren.
    "Jag har ett villkor."
Leendet som föll på hennes läppar var enormt, och innan han ens hunnit nämna nyss nämnda villkor började hennes svans veva. Ett villkor var bra. Det näst bästa hon hade kunnat hoppats på! För ett villkor innebar att hon skulle få sin vilja igenom.
    "Absolut!" utbrast hon lite väl entusiastiskt. "Tack, tack, tack Even!"
Hon gav honom en tacksam kyss på kinden innan hon vände för att trava iväg.
    "Jag säger till när jag har mer planerat! Tack igen!" ropade hon över ryggen.
Nu behövde hon bara lista ut vad mer exakt hon skulle testa, och i vilken ordning.

[Avslutat]