Det var svårt att sitta stilla när det kändes som att hela kroppen vibrerade inifrån. Prospero drog ett nytt, djupt andetag. Två. In, och ut. Det hjälpte inte. Han trampade rastlöst med tassarna medan oroliga tankar fortsatte att falla över hans läppar.
     "Men tänk om något har hänt? Om det är dåligt? Om-" Prospero tystnade när Minervas svans viftade till honom över nosen. Han vek öronen utåt och gav henne ett ursäktande leende. "Förlåt, stilla, jag… jag vet." Den tjocka kargen vid hans sida gav honom en vänskaplig knuff med sin runda tass och en retsamt menande blick. Prospero knuffade tillbaka med sin skuldra.
     "Åh, hysch du." Hans kommentar möttes av Minervas ljudlösa skratt. En samling stötande andetag och ett brett leende som fick hennes ögon att smalna av till gula springor. Hon slog mjukt till honom igen med tassen och skakade roat på huvudet innan hon återgick till sitt arbete.
     Prospero var nervös. Gehenna hade kommit till honom för en stund sedan med ett meddelande. Ett han väntat på. Han visste inte om det var positiva eller negativa nyheter än, och ju längre det dröjde innan han fick veta desto fler katastrofer hann hans tankar hitta på. Han bad att det var positivt. Han hade behövt lite positiva nyheter i sitt liv just nu.
     Det var en svart och gråbrun varg som lämnade huvudsätet och tog sig ut på Civitas gator. Med hjälp av Minerva hade Prospero klätts av pälsar från kanin och ren, som sytts samman och bundits tätt över hans nacke, hals, rygg och svans för att se ut som en del av hans egen päls och bryta upp hans annars helt svarta färger. En lugg av samma gråbruna färg föll obehagligt i hans ögon.  Prospero behövde väldigt sällan klä ut sig, svarta vargar var tillräckligt vanligt för att oftast göra honom anonym. Det som gjorde honom igenkännbar var hans svarta päls bredvid någon annan mer distinkt medlem ur Tenebris. Igenkänd genom association. Den här gången ville han ta det säkra före det osäkra, även om många av Civitas invånare var iväg på tillställningen i Skuggfall Teater.
     När Prospero såg honom så ville han springa, men han tvingade sig själv att hålla ett lugnt tempo. Den andre var tillräckligt iögonfallande på egen hand utan att Prospero drog extra uppmärksamhet till dem. Det kändes som att han kokade på insidan. Som att alla vargar han passerat längs vägen stirrade, även när han visste att så inte var fallet. Hans förklädnad verkade tacksamt fungera, då inte ens vargen han sökt lade märke till honom från början.
     "Infra invenies me." Prospero tvingade sig själv att fortsätta förbi, även när han såg den andre känna igen hans tysta stämma. Han tillät inte sig själv att se sig om.
     I katakomberna satte Prospero äntligen sig ner för att vänta. Han hade tagit en av Tenebris egna vägar ner för att inte bli sedd av någon som höll koll vid den allmänna ingången. I munnen bar han en längre eldsticka som borde hålla länge nog utan att hinna bränna honom i ansiktet. Han ville lägga ner pinnen och ta av sig de åtsittande fällarna, men vågade inte riskera att någon annan såg. Mörkret i katakomberna var djupt, och doften av den smala, brinnande stickan dolde allt annat.
     Han behövde inte vänta länge, men tiden kändes ändå oändlig innan den andra vargen dök upp. Prospero fick svälja klumpen som bildats i hans hals, och reste sig för att nicka åt den andre att följa efter. Han skyndade nu, här under mark där ingen annan såg, och ledde vägen ut ur katakomberna och in i Tenebris egna vimlande mörka tunnlar. Han ville inget hellre än stanna och vända sig om, men fortsatte envist hela vägen upp under flockens huvudsäte, till hans faders rum som lämnats tomt nu när Even var i Skuggfall tillsammans med stora delar av resten av flocken. Först där kände han sig säker. Han lade eldstickan i en liten hålighet i väggen där den kunde ge ljus.
     Så fort som Prospero lagt stickan ifrån sig så vände han sig äntligen om och mötte de ljusa ögonen som följt honom hela vägen. Hjärtat slog hårt i hans bröst, nervositeten nästan smärtsam, när han utan tvekan korsade avståndet mellan dem och slog framtassarna om sin vän. Han borrade in ansiktet i tjock päls och höll om så hårt han bara kunde, trots den andres större storlek.
     "Jag har saknat dig", erkände han, andlöst som om han hade sprungit. Det första han erkänt på länge utan någon form av skam.
     "Saknat dig också." En stor tass höll Prosperos rygg, och ett större huvud vilade mot hans nacke. De satt stilla så en lång stund, delande i varandras närhet. Till slut kände Prospero vännen dra en djup suck, och hörde honom ta till orda med låg, trött stämma. "Jag misslyckades."
     Oro och ångest fyllde genast Prosperos sinne. Det var en dålig nyhet. Vad hade hänt? Vad hade gått fel? Hur dåligt var det? Istället för att fråga så höll Prospero om vännen hårdare och tryckte mer bestämt sitt ansikte i den andres bringa.
      "Det gör inget. Vi… Vi hittar ett annat sätt. Jag löser det." Han hoppades att hans röst lät mer säker än vad han kände sig. Tystnad föll igen, för en lång stund endast bruten av deras andetag och ett svagt knaster från eldstickan.
     "Du hade rätt." Vännens röst var tystare än tidigare, och en svag, sällsynt sårbar ton i den fick det att värka i Prosperos bröst.
     "Förlåt." Han visste inte vad han skulle säga. De hade vetat redan, men att få det bekräftat… Prospero led med sin vän, samtidigt som en liten skamfull del av honom var lättad. Han tvingades sitta med den känslan några minuter medan tystnaden höll i sig. Till slut tog den andre orda igen, hans röst ännu tystare och bräckligare, nästan som att det inte varit meningen att Prospero skulle höra.
     "Ingen vill ha mig."
Ilska flammade upp inom Prospero, abrupt och skälvande. Han drog sig tillbaka från omfamningen för att spänna blicken i de ljusblå ögonen ovanför honom.
     "Jag vill ha dig." Orden lämnade honom innan han hunnit tänka, hettade av en ilska som inte egentligen var riktad mot vännen. Han såg den andre öppna munnen några gånger, och hörde honom påbörja någonting om ifall det var en bra idé att ses tillsammans, men Prospero avbröt honom med en morrning.
     "Jag bryr mig inte! Det spelar ingen- Jag löser det. Jag hittar ett annat sätt. Jag…" Ilskan rann av honom lika fort igen, ersatt av ny, smärtsam oro. Prospero tryckte sin panna mot vännens bringa igen och släppte ut ett djupt, skälvande andetag. När han fortsatte var hans röst liten och bedjande.
     "Stanna. Snälla."Han skulle hitta ett sätt. Han skulle fixa det. Allt skulle bli bra. "Snälla." Hans röst kändes kvävd. Svag. Desperat. Stanna. Om så bara för en natt. Gå inte. Lämna mig inte. Han ville inte förlora fler. Två stora tassar höll honom närmre, och en varm nos puttade bort den falska luggen – som hamnat snett mellan Prosperos öron – och fortsatte ner till djurhuden runt hans nacke.
     "Okej."

Maksim hade funnit något han aldrig riktigt räknat med, hos någon han inte ens ägnat någon större tanke hos. På något sätt hade Prospero fångat honom, med sitt prat om att aldrig lämna hans sida, att aldrig svika honom. Svartvargen verkade nästan lika desperat som honom ibland, att ha någon nära, att de gjorde varandra hela på ett oväntat sätt. Samtidigt kändes det som att han svek henne, och han visste innerst inne att han gjorde det. Prospero hade förlåtit honom för hans mors synder, förlåtit honom trots att hon varit den som tagit hans brors liv. Men den gnagande känslan försvann inte. Om hon kom tillbaka, och uppmanade honom till att att ta andra beslut, skulle han lyckas säga nej då? Varya hade alltid varit hans svaga länk, och på ett plan kändes det som om det alltid skulle vara så. 
    “Men hon lämnade dig.” Upprepade han lågt för sig själv. Han hade litat på henne, gjort allt för henne, och trots det hade hon svikit honom. Precis som alla andra. Den enda som stannat kvar var Prospero, medan de andra i Tenebris svikit honom och ifrågasatt hans lojalitet.

Tankarna släppte aldrig hans sinne, och långt in på natten låg gråblodet fortfarande och funderade, grubblade. Men han blev abruten, av ett lågmält hulkande tätt intill honom. Den blå blicken vandrade mot vännen. Prosperos kinder var fuktiga av gråt, och hans kropp darrade i sömnen. I det tillfället var han sårbar. Utsatt. Det hade varit så enkelt att… Maksim knep ihop käkarna. Det var inte det han ville.
    “Jag är här,” viskade han lågmält samtidigt som han tryckte sig närmare. Han lutade sitt stora huvud mot vännen i ett försök att lugna ned honom, vilket verkade funka. Svartvargen föll åter in i djup sömn, och när solen åter steg på himlen låg de båda tätt bredvid varandra. Även han hade lyckats somna.
    Maksim visste vad det innebär att solen åter nalkades. Det var dags att ta tag i sina plikter igen. Att försöka fullfölja allt. Samtidigt som han drogs från att lämna Prosperos sida, ville en sida av honom återvända till Lev. Han visste att det var på grund av plikter han återförenats med brodern, men Levs mörker fick en gnutta av hopp att väckas inom honom. 
    “God morgon,” viskade han lågmält. “Jag… jag måste gå snart.”

Prospero vaknade långsamt för första gången på vad som kändes som evigheter. Det var inte det abrupta uppvaknandet av en mardröm, eller att behöva tvinga sig upp på benen i ett halvsovande tillstånd, utmattad trots en natts sömn. Nej, istället vaknade han lugnt, omgiven av värme. Inte från sina syskon, utan en stor famn som omvälvde honom nästan helt. Prospero gäspade ljudligt, och blinkade upp ögonen till rummets bekanta mörker, brutet endast av en svag ljuskälla från en svagt kvarvarande glöd i en av väggarnas små håligheter. Han kunde se Maksims vita nos i ögonvrån.
     "Morrn", mumlade han lågt till svar. Det tog ytterligare ett litet ögonblick innan hans hjärna förmedlade resten av vad Maksim sagt.
     Jag måste gå snart.
     Prospero stelnade till, hjärtat i halsgropen och plötsligt klarvaken. Måste gå snart? Varför? Prospero hade sagt att han skulle fixa det. Maksim behövde inte fortsätta. Stanna. Lämna mig inte. Han tvingade sig själv att ta ett långsamt andetag.
     "Okej." Hans röst var trevande. Kanske borde han sätta sig upp? Kanske borde han vända sig mot vännen istället för att ligga kvar? Prospero kurade istället ihop lite mer, och tryckte sig bakåt mot Maksims famn. Han fick försöka några gånger innan han lyckades få rösten att lyda igen.
    "Kan du…" Han svalde runt knuten i sin hals. "Kan du stanna, bara en stund? Jag… Jag vill berätta vad som hänt. När du var borta." Han hatade hur ynklig han själv lät. Hörde pulsen i sina egna öron. Han insåg att han darrade när Maksim lade en stor tass runt honom och höll honom närmre. En kort tystnad följde, där Prospero tog några fler djupa andetag för att stilla sin röst.
     Han började med enklare saker. Berättade om saker som hänt i flocken i allmänhet. Därefter om sitt eget uppdrag. Om hur allt fortskred. Sina resultat. Sina baksteg. Han nämnde sina mardrömmar i förbifarten som en oviktig detalj, trots hur stor påverkan de haft på honom senaste tiden. Han undvek att nämna sina egna skador som orsakat dem. Om den ångest han ständigt kände nu. Han behövde inte börda Maksim med det.
     Till sist kunde han inte skjuta på det längre. Han berättade om vad som hänt direkt efter de skiljts åt. Om Malva som konfronterat honom, vad hon sagt om honom. Kallat honom. Hur hon behandlat honom efteråt, hur han undvikit henne och hennes påstridighet, och rädslan han kände över att behöva konfrontera henne igen.
     "Hon hatar mig." Hans röst hade blivit tjock av ångest medan han berättade. Skakningarna hade blivit värre. "Hon tycker det vore… vore bättre om jag…" Bättre om jag hade hoppat. Hon hade inte sagt det, inte rakt ut. Men det var det Prospero mindes tydligast. Han hade inte kunnat berätta för henne, inte med hur hon hanterat situationen med Even tidigare. Inte med risken att någon utomstående hade fått veta. Men det åt upp honom inifrån, rädslan över att Malva innerst inne ansåg att Prospero inte var värd något. Rädslan för vad hon skulle göra mot honom, om han konfronterade henne igen. Om han försökte förklara och hon inte trodde honom, efter att han hållit tyst så länge.
     Han var så rädd. Inte inför vad han orkestrerat, inte för vad han fortfarande hade att göra, inte för de större risker han fortfarande hade framför sig, utan för Malva. Allt annat var på sätt och vis abstrakt och avlägset. Malvas vrede var väldigt konkret och närvarande, och rädslan att hon skulle kunna skada honom, vända sina syskon – en stor del av hans familj – mot honom när allt han gjorde var för deras skull, var kvävande.

Det var ingen som tvingade honom att ge sig av egentligen. Kanske var det bara en flyktväg, en plan B om det skulle skita sig i med Tenebris. Prospero var på hans sida, men resten av dem… Maksim var osäker. De hade alltid tyckt illa om honom, de flesta åtminstone. Endast på grund av att han var son till Varya och Kolzak, och blev dömd efter deras handlingar.
    Maksim nickade till svars när pojkvännen bad honom stanna en stund till. Bara en liten stund. Han ogillade att se Prospero på det här viset, ångestfylld, full av gråt. Det påminde honom om han själv, en gång i tiden. Nu var det som om någon stängt av den sidan av honom, och han mindes inte när han senast blivit fuktig av tårar.
    “Hon hatar mig.”
    Maksim blickade ner för att möta den andres blick. Han förblev tyst, och lät Prospero prata i den takt han behövde. En del av honom kände hur en irritation hade byggts upp gentemot Malva. Han gillade inte hur hon behandlat Prospero, orden hon yttrat… men det var Malva. Hon hade alltid funnits där för honom, alltid försökt stå upp för honom när de alla varit emot honom.
    “Sluta,” beordrade han bestämt. Kanske lät han hård, men han ville bara få honom att förstå sitt värde. “Hon hatar inte dig. Hon är bara,” Maksim pausade för att tänka efter. Han ville inte säga fel. “Ovetandes. Om hon bara visste… skulle hon avundas dig.” Maksim gav honom en kärleksfull knuff med nosen. “Så som jag avundas dig.”
     Gråblodet brydde sig inte om att det lät klyschigt. Han hade kunnat säga vad som helst för att styrka Prosperos självförtroende och anda. Göra honom starkare. Maksim kanske inte rent ut sagt var avundsjuk på Prospero, men han var stolt över hur mycket han orkade med.
    “Jag tror på dig, och Even tror på dig. Du måste tro på dig själv lite mer.” Maksim lade huvudet på sned. “Och jag tror du behöver en paus.”
    Ett lågt brummande lämnade honom när han började att fundera. Vad kunde han göra för att underlätta för svartvargen. Han skulle nog aldrig lyckas ta bort ångesten eller alla plikter, men kanske kunde han underlätta lite.
    “Vet du? Imorgon vill jag inte att du gör någonting annat än att du möter upp mig vid utkanten av staden.” Mer tänkte han inte säga, utan det fick förbli en överraskning.

Sluta.
Prospero tystnade. Han låg alldeles stilla, fortfarande utan att se på Maksim, medan vännen talade. Om Malva vetat hade hon avundats honom. Prospero grymtade kort åt tanken, ett ljud som lika gärna kunde vara början på ett skratt som ett nekande läte. Avundas honom. Malva visste nog knappt vad det innebar, så som hon alltid varit viktig. Prospero var inte viktig. Det var därför han var här, gjorde det här. Han visste att han inte hade mycket att ge, men han kunde göra detta för dem. Hans liv skulle, trots allt, inte spela någon större roll i längden.
     En mjuk knuff från Maksims nos fick till slut Prospero att sätta sig upp. Han nickade tyst åt den andres ord. De värmde, genom allt. Trots allt. De kunde inte frigöra honom från sin ångest, men de var en liten tröst. Prospero lutade ordlöst pannan mot Maksims bringa. Han gav ett nytt, blött men mer skratt-likt ljud till svar när Maks konstaterade att han behövde en paus. Om det inte varit för drömmarna hade Prospero gärna sovit en hel månad när det här väl var över. Till dess…
     Imorgon? Prospero såg upp från där han gömt sig i Maksims päls, hans spiral avbruten av förvåning. Han blinkade några gånger i mörkret, hans tankar en oklar röra innan nyfikenhet lade sig som en tunn hinna över allt annat. Hade Maksim ångrat sig? Tänkte han stanna? Vad skulle han göra i utkanten av Civitas?
     "Imorgon?" konstaterade Prospero dumt. Hans röst var fortfarande låg, men märkbart nyfiken. "För vad?"

Det drog i hans läppar vid svartvargens reaktion. Maksim själv hade aldrig uppvaktad på det viset, men med sina observationer hade han konstaterat att det var vad par gjorde. Bjöd ut varandra, skrattade, åt, kramades.
    “Det får du se om du dyker upp.” Den blå blicken mötte Prosperos. Det låg en vag sanning i hans ord, separationsångesten låg honom fortfarande nära och trots att svartvargen lovat att finna vid hans sida var han inte den första som gett samma löfte.
    “Imorgon bitti, innan solen har klättrat över murarna,” fortsatte han och nickade instämmande åt sig själv. “Träffa mig där, så kommer du få en överraskning. Jag lovar, du vill inte missa det.”
    Maksim insåg att han kanske byggde upp förväntningarna lite väl, idéen hade ju precis kommit till honom. Men, han tänkte inte grubbla över det nu. Antingen blev det bra, eller så blev det skit.

Imorgon, innan solen nått över muren. Prospero blinkade några gånger medan orden sjönk in, hans blick fångad av Maksims. Oron låg kvar som en ständig knut i hans bröst, men runt den sipprade nyfikenheten fram, och kanske, kanske, något liknande hopp. Han gav Maksim ett litet, blött leende.
     "Okej." Han nickade som för att understryka ordet, och lutade sedan ansiktet mot Maksims bringa igen. "Okej." Han andades ut det den här gången, varmare. "Vänta på mig där."

[Avslutat]