Ett paradis formgavs framför valpens ögon, grönt gräs, en molnfri himmel. Vackra blommor och den underbara doften av blod hängde i luften. Bytesdjuren vandrade oberört omkring och betade på dent frodiga fältet. Runt om tornade en vacker lövskog upp sig och fjärilar med färgglada vingar dansade genom luften. Tidlöst.

Men så vaknade hon med ett ryck, drömmen försvann och hon svor tyst för sig själv. Hon såg sig förvirrat omkring och upptäckte genast vad hon vaknat av, en stor snöhög hade ramlat ner från trädet hon sovit under. Rakt på henne. Hon reste svärande på sig och ruskade av sig den kalla snön och stirrade mordiskt på trädstammen. Men humöret ändrades snabbt när hon fick syn på en hare i närheten av bäcken. Den hade inte upptäckt henne, och det utnyttjade hon. Först smög hon sig närmare, och då haren upptäckte henne och flydde, satte hon efter den i full fart. Hon undvek trädstammarna som tornade upp sig framför henne och hoppade smidigt över stenar som låg för hennes väg.
Dock misslyckades hon med jakten då haren sprungit ner i ett hål, för litet för att hon skulle få plats. Men humöret sänktes inte för det. Hungern var inte så pass påtaglig att hon inte skulle kunna klara sig resten av dagen. Nej nej.

[ Reserverat för Black. ]

Den muskulösa hanen travade lugnt mellan stammarna och höll huvudet höjt.
Trots hans muntra uppsyn rörde sig inte svansen alls.
Nej, för viftar hans svans betyder det inte att han är uppåt, som för de flesta vargar, utan att han är uppretad.
Katter, de bara är sådana.

Hur som helst, så var det en fin vinterdag.
Han vände upp den gnistrande gröna blicken mot himlen.
Blåvit. Ingen snö föll, men tidigare under dagen hade det snöat för fullt.
Stockar och stenar var begravda under den, och man var tvungen att akta sig så att ma inte snubblade på dem.

Black fick plötsligt en känsla. En speciell känsla.
Av närvaro. En annan själ vandrade i denna skog, och den var nära.
En väldigt liten själ, förresten.
Han rynkade pannan och ökade stegen.

Snart fick de smaragdfärgade ögonen syn på en liten filur.
En valp.
Han stannade till och kikade på krabaten.
”God dag, du lille.” brummade han.
Han undrade flyktigt vad en sådan gjorde i skogen alldles…
Ensam.
Han kunde inte hindra flashbacken från att komma med all sin kraft.

En liten, svart valp, med gröna, pigga kattögon och en yvig röd kalufs.
Lämnad, alldeles ensam i skogen.
Munnen vidöppen i ett ljudlöst skrik, ögonen uppspärrade och rödkantade.
Tystnaden som ringde i öronen, ingen doft av varg alls.
Mamma! MAMMA! …

Med ens rycktes han tillbaka till nuet, och ögonen fokuserades på valpen igen.
Han bet ihop käkarna och motade med sitt starka sinne genast bort alla tankar på barndomen.
Blacks stadiga, säkra blick mötte valpens.


(Fyyy, hatar Blacks förflutna! D;)

För skojs skull försökte hon förstora hålet som haren smitit in i, men resultat blev ett annat. En del av taket rasade in och blockerade ingången. Tråkigt för haren. Istället nöjde hon sig med att skutta runt i snödrivorna som så vackert täckte den frusna marken. Detta gjorde henne riktigt lycklig och glädjen lyste om henne, hon älskade känslan av vinden i pälsen, känslan av frihet. Ingen bestämde över henne, ingen övervakade varje andetag hon tog. Det var därför hon valt att lämna sin familj tidigt. De hade varit så överbeskyddande, särskilt hans mor. Usch. Det var defenitivt glädjeskutt hon tog.

Men så snubblade hon på något som dolts under snökristallerna och gjorde en kullerbytta, ett förtjust tjut lämnade hennes läppar när hon reste sig upp och fortsatte att springa. Inga djupa tankar förbittrade hennes tankar, inga problem hindrade henne från någonting. Endast naiva och enkla tankar upptog hennes hjärna och de känslor hon kände var inte de sorgsna eller oroade. Allt löste sig, det gjorde det alltid.

Då en röst nådde hennes trumhinnor stannade hon tvärt upp och vände sig instinktivt mot ljudets källa. En varg, en varg hon inte lagt märke till, eller ens brytt sig om att kolla efter. Hon grandskade varghanen på håll och satte sig tvärt ner.
" Hej " Sade hon och ett litet leende spred sig över hennes läppar.
" Varför har du sån konstig färg på din päls? Och varför har du ärr? " Frågade hon och såg undrande på honom.

På grund av min inaktivitet så avslutar jag nu rollet. Jag får sådana skuldkänslor för att min fantasi inte räcker till. Så förlåt för att jag tagit upp plats i din tidslinje så länge. D: