De vindpinade träden borde varit varning nog. Alek hade plöjt genom stenkullarna utan något riktigt mål i åtanke när molnen plötsligt ansamlades på himlen, och vinden tog fart och ryckte i hans päls. Molnen var mörka, tornande och verkligen av en olycksbådande sort. 
     Naivt nog hade Alek tänkt han skulle hitta skydd i tid, men vinden hade snabbt tagit en våldsam fart. Att röra sig framåt blev med ens en ansträngning, det kändes som om vinden försökte hindra varje steg. I fjärran mullrade skyarna, ett varsel för åskan som var på intåg.
     "Skabb," svor Alek och flackade med blicken över området i desperat jakt på något som kunde duga som skydd. Här ute var han verkligen utsatt till elementen. De knotiga, märkliga träden kunde knappast erbjuda ett adekvat skydd. Vad skulle han göra? Bara gräva ett hål att gömma sig i?


Inte en dum idé, faktiskt.

Alek tänkte precis sätta tassarna i rörelse och söka efter en jordplätt som inte var lika stenströdd när han såg en liten rosa prick komma gående, nej, nästan farande genom luften. Alek kände igen Kremla, och att se den lilla vännen igen fyllde honom med en burdus glädje. Men det tycktes som att vinden fått fatt i henne för hon tumlade fram utan kontroll.
"Kremla!" utbrast Alek och rusade i hennes riktning. Glädjen ersattes snabbt med panik över insikten att hon kanske kunde slå sig illa ifall vinden fick en särskild nyck. Alek såg ingen annan råd än att kasta sig i vägen för hennes kurs i hoppet om att kunna stoppa hennes framfart. "KREMLA! Jag har dig!"

[Till Grävling-gerblins Kremla, Ikaros, Aro!]

Windfari hade alltid känts närmre allierad med Tenrai än Meimei och dagens väder cementerade den åsikten hos unghanen. Det var närmast olidligt ute och för första gången i sitt liv tackade han den lilla underull han ärvt från sina föräldrar. I Kawazatrii var den mestadels olidlig men nu hjälpte den faktiskt lite mot vinden. Även om det fortfarande kändes som att vissa av stormbyarna bokstavligen skulle kunna separera köttet från hans skelett.
Genom kisande ögon fick han syn på en röd hane i hans egen storlek som hårt klamrade sig fast vid något litet och rosa. Han rörde sig ditåt, tänkte att de kanske behövde hjälp och att det oavsett var smart att hålla ihop med andra om vädret skulle bli värre.
Först trodde han bara att det var vindens tjutande men då han nått fram till dem insåg han att den lilla rosa räven skrek och tjöt och ropade. Hennes röst var gäll och ögonen uppspärrade och Ikaros kunde för sitt liv inte förstå om hon var livrädd eller överlycklig. Hon tycktes ha fastnat i en loop av att ömsom krama om och krampaktigt hålla sig fast i den andre och pratade konstant. Tack och lov kunde han inte riktigt uppfatta orden över vinden, misstänkte att hon hade varit ännu olidligare om han gjort det.
"Var hälsad!"
Introducerade han sig med en formell och myndig röst.
"Mitt namn är Ikaros, jag tror vi borde söka vindskydd. Speciellt den lilla. Behöver ni hjälp?"
Han var alltid redo att vägleda alla behövande.

Om Windfari var vredgad så var Aro rädd för vad som kunde komma. Det var inte lätt att vara ute i detta väder och den unga bevingade vargen flög runt som ett förirrat löv i stormen. Hela himlen var mörk och det var svårt att avgöra om det var dag eller natt. Aro försökte febrilt hålla vingarna rätt för att kunna ta sig ner på marken men vindilar kom i hög fart från alla håll och gjorde honom minst sagt desorienterad. Ramsor av ord som han hoppas gudarna inte kan höra över Windfaris mäktiga andedräkt sveper över unghanens läppar. Aros försök att ta sig ner till marken i ett helt stycke börjar se omöjliga ut. Varje gång han lyckas närma sig marknivå så kommer det en vind och greppar tag i hans vingar och slungar honom högt upp i luften igen. Aro biter ihop, förbereder sig för smärta och fäller in vingarna så hårt mot kroppen han kan för att vinden inte ska kunna få ett grepp om honom, och han faller. Marken kommer närmare och närmare och Aro förbereder sig för nedslaget. I sista stund vecklar han ut vingarna en bit, rent reflexmässigt. Men det är försent och nedslaget blir minst sagt smärtsamt. ”Aj! Aahh!” Aro stönar och vecklar ihop vinkarna mot kroppen igen. Han försöker resa sig men vinden slår omkull honom. På andra försöker lyckas han ändå resa sig och ruskar om kroppen. Det värker men han ber till gudarna att det inte är något allvarligt. Han får hoppas på att han kan gå bort det. Aro blinkar några gånger och den gula blicken fastnar vid flera skepnader bara en bit bort från där han landat. Fler vargar som fastnat i stormen? Villrådigt går han lite närmare. ”God dag!” prövar han och försöker överrösta stormens stämma. Musklerna får verkligen arbeta mot den hårda vinden. ”Vet ni möjligen om det finns något skydd i närheten?”

Alek låg stilla och höll ett ordentligt tag om Kremla så hon inte skulle blåsa iväg. "Vad jag är glad att se dig! Tänk att du skulle blåsa in i mig såhär?"
     Ett formellt var hälsad bröt igenom vinden och Alek vred på huvudet. Hans blick möttes av en stor, men rätt så ung, hane som stod stadigt trots vinden. Ikaros, presenterade han sig som. Alek visste inte vad det var men det förekom honom som underligt att en så ung varg introducerade sig så formellt och myndigt.
     "Eh- ja, jo, vindskydd vore bra. Jag försökte precis hitta nånstans att gräva så vi kommer undan vinden!" Alek halvskrek för att överrösta den vinande vinden.
     Plötsligt är det någon annan främling som dimper ner i närheten, också utsatt för vindens nycker. "Hallå där, gick det bra?" frågade han fortfarande med en väldigt hög röst, då han sett den mörka fakargen falla. Det hade varit ett riktigt otäckt fall. "Inte än men Ikaros här," Alek nickade mot den mörka främlingen, "har erbjudit att hjälpa. Låt oss gräva ett vindskydd!"
     Ett vindskydd stort nog för dem alla. Men om de hjälptes åt borde det gå.