En natt av regn hade övergått i en grå och kylig morgon. Ett blekt dis hängde över Civitas – en svag men fuktig dimma som berövade världen på sin färg och fick allt att kännas tyst. Det lilla av dagsljuset som orkade sin väg genom de enformigt grå molnen spreds så jämt att inga riktiga skuggor lyckades ta form. Det hindrade dock inte samhällets vargar från sina dagliga sysslor, även om en del valde att spendera dagen i en varm lya istället.
     Det fanns ingen tydlig dygnsrytm i Civitas. Där var alltid några vakna vid alla olika tider, vargar av olika slag som föredrog dagens ljus eller nattens stillhet. Prospero brukade försöka sova den här tiden, från tidig morgon och in på förmiddagen. På så vis hade han både en del av dagen och natten till sitt förfogande. Just den här morgonen sov han dock inte. Det var många morgnar senaste tiden som han inte kunde.
     I Tenebris trädgård, bakom huvudsätet högst upp i staden, blandades ljudet av droppande från alla växters blad med mer tydligt skvalpande vatten. Prospero satt i närheten av den efter natten fulla regnvattenbrunnen. Han morrade ett tyst, frustrerat andetag, och plockade upp skålen framför sig som han nyss vält ut över den sparsamma stenläggningen. Han reste sig upp och stack ner skålen och nosen i brunnen för att fylla på den igen, innan han varsamt placerade den tillbaks på marken framför sig. Han satte sig ner igen, lyfte framtassarna, och pausade.
     Han hade haft drömmen igen. Han drömde ofta, och hans drömmar var sällan trevliga, men den här hade han haft flera gånger. Eller, det var inte nödvändigtvis samma dröm, men de hade en förmåga att sluta på samma vis. Med hans tassar brutna och blödande. Han föredrog de mardrömmar där han tappade sina tänder, de lämnade honom oftast mer förvirrad när han vaknade än något annat. Hans brutna, blodklädda tassar däremot…
     Där fanns ingenting på hans tassar. Inga sår, inget blod. De luktade bara av blöt päls och svagt av jord. Prospero stoppade tillbaks dem i skålen med vatten ändå och gnuggade dem hårt mot varandra. De hade börjat värka – eller hade de värkt redan innan? När han vaknat? – men han fortsatte att försöka få bort något som inte fanns där. Han visste att det inte fanns något där. Han var fullt medveten om hur onödigt det var att fortsätta. Men han kunde inte sluta. Inte än. Inte förrän han kände sig ren, hur lång tid det än skulle ta. Han hatade det. Han hatade sig själv för det. Hans tassar skulle vara råa och svullna resten av dagen och det var hans eget fel. Värdelösa, patetiska… Han fortsatte gnugga.

Tenebris trädgård förde alltid ett lugn till Ivos hjärta. Växtligheterna, och rosorna, påminde honom om Aurora. Lång tid hade passerat sedan han förlorat henne, och även om han aldrig skulle sluta sakna henne så orkade han numer minnas det fina som de haft. Leendet som yttrades på hans läppar var svagt och nostalgiskt när han kände doften av den regntäckta växtligheten.

Ett avlägset plaskande drog honom snart ut ur minnena och han riktade uppmärksamheten ditåt, satte tassarna i rörelse. Nära regnvattenbrunnen satt Prospero.
     "Prospero?"
Ivo visste inte om han hört, eller om han kanske valde att ignorera Ivos närvaro. Det tycktes som att Prospero var upptagen med att febrilt tvätta sina tassar, nästan på ett våldsamt sätt. Ivo fick något vemodigt i blicken, och från hans lungor drogs en lågmäld suck innan han tog några steg närmare.
     "Prospero," försökte han igen, nu med ett svagt, försäkrande litet leende på läpparna. Hoppades att hans närvaro skulle avbryta vad Prospero än hoppades åstadkomma med sitt febrila gnuggande."Hej, du."
     Ivos tonläge var lågmält, brummande och inkännande, som när han tröstat sina egna barn så många gånger. Han visste inte, men det kändes som att Prospero behövde någon som tröstade honom nu. 
     "Haru nåt emot om ja håller dej sällskap?"

Prospero ryckte märkbart till när Ivo kommit närmre. Han hade inte hört den mycket större hanen över bruset i sina egna öron. Han frös på platsen, och skam bubblade upp i varje liten vrå av hans inre och blandades med det tidigare tumultet. Han försökte svälja och få nån form av fukt i munnen som plötsligt kändes helt torr.
     "Ivo", lyckades han till sist få fram. Han satte ner framtassarna framför sig, så nära kroppen han kunde som för att dölja dem. Han lyckades kasta en kort blick ur ögonvrån på den äldre, men såg nästan omedelbart ner på vattnet framför sig igen.
     "Det är okej", svarade han lågt på frågan. Han kunde nästan känna Ivos outtalade fråga. Åtminstone intalade skammen honom det. Han fortsatte osäkert: "Jag… eh. Det är… inget. Var smutsig bara." Vattnet framför honom var rent. Prospero tycktes sjunka in i sig själv, fullt medveten om hur fruktansvärt dålig den ursäkten var.

Ivo satte sig brevid och gav Prospero en noggrann översyn. Ingen smuts, ingen jord, och vattnet framför honom var rent som nyfallet regn.
     "Ja' ser ingen smuts, du e helt å hållet ren," försäkrade han, och började undra om 'smutsen' Prospero pratade om var något som satt i hans huvud. Nåt annat, som inte gick bort med lite vatten och gnugg. Ivo tog ett djupt andetag.
     "Prospero, ja ser att nå't e fel. Du röck till när ja kom fram, som om ja vore nå spöke." Han förstod att vad som än grämde Prospero kanske inte var något han ville prata om. Men om det var något Ivo hade lärt sig så var det att bära på tunga saker inom sig sällan hjälpte. Vad som hjälpt honom, och som han lärt sina barn, var att prata med någon man litade på. Det kunde kanske lätta på hjärtat lite iallafall. Han hoppades att Prospero kände att han kunde lita tillräckligt på Ivo för att öppna upp. Trots allt hade han känt Prospero sen han varit en liten valp.
     "Vad e det för smuts som bekymrar dej?"