Det var svårt att säga hur lång tid resan tog. En stor del av färden spenderade Titania pendlande in och ut ur medvetslöshet, hårt bunden om nos och tassar, inrullad i en stinkande djurhud och buren likt en handlares varor över någon av förövarnas ryggar. De stunder hon vaknade var alltid på en ny plats, och de stunder hon fick chans att se något utanför sitt hånfullt mjuka fängelse var få och långt mellan.
     Vägen ner från bergen hade tagits i långa hopp – Titania var inte säker på vad hon skulle kalla det för – där de ena stunden befann sig på en plats, och i nästan ögonblick en annan. Det var tydligt även från hennes begränsade synfält, och varje hopp fyllde henne med en hisnande känsla och ett illamående som fick henne att vilja hosta upp alla måltider hon någonsin ätit. Med munnen bunden tvingades hon välja mellan att svälja den svidande gallan igen eller kvävas.  Ett fruktansvärt sätt att färdas på, men det lämnade inga spår. Hon skämdes efter varje hopp hon varit vaken genom, när hon längtade efter att få återvända till mörkret igen.
     Dagar senare, som kändes som år, hade Titania rullats ut från sin fäll och hennes tassar lösgjorts från sina skavande band. Hennes omedelbara instinkt hade varit att bryta sig fri, men flyktförsöket visade sig snabbt vara förgäves. Dagar bunden hade lämnat henne med svaga muskler, stela leder och smärtsamt ilande tassar. Janos försök hade varit bättre, men resulterade bara i att han bundits helt igen och fick fortsätta färden som packning över den ena förövarens rygg. Titania hade tvingats gå själv, ledd av ett rep av grenar som höll hennes ansikte och nosparti omöjligt fast. Gå tills tassarna blödde och hennes unga, oerfarna ben inte längre bar. Därefter bands hon på nytt likt en säck för att bäras.
     Om situationen varit annorlunda hade Titanias ögon varit stora av förundran över de landskap de passerade. I korta ögonblick fylldes hon fortfarande av häpnad över det hon skymtade, innan hon vaknat tillräckligt för att minnas hur hon hamnat där. Innan huvudvärken, muskelvärken och hungern gjorde sig påmind. Träd lika stora som berg och lysande vita blomster förlorade snabbt sin skönhet när varje vaken stund var smärtsam. Ljudet av forsande vatten och porlande bäckar gjorde inget för att stilla hennes oro och rädsla. Om situationen varit annorlunda hade hon kanske fascinerats av det mörka gräset och främmande röd-blänkande, svarta blad. Istället kunde hon bara undra vart de var på väg, och varför.

Tid hade tappat sin fattning. Istället svävade han från ögonblick till ögonblick. Han förlorade aldrig riktigt medvetandet, men stundvis kunde han känna det flyta undan. Ta honom hem. Till platser och personer som han älskade. Till stunder som fyllde hans inre av värme och kärlek. Till en falsk trygghet som fick den trånga säcken att kännas som hans mammas famn. Han pendlade mellan minnen som var så levande att det kändes som han upplevde dem på nytt, och den mörka, mardrömslika verkligheten.
    Janos vaknade till igen efter vad som kunde varit en evighet eller ett ögonblick. Röster så diffusa att de lika gärna kunde vara en sinnesvilla svepte förbi honom. Ett sorl. Rörelser och liv. Allt var så bekant, som ett avlägset minne som han inte riktigt kunde placera; alldeles för omtöcknad för att kunna skilja på verklighet och inbillning.
    En stund senare slöt sig tystnaden om honom på nytt. Omvärldens ljud hade dött och lämnade bara ljudet av klor mot sten och kidnapparnas låga röster. Den plötsliga avsaknaden av vind försökte skvallra om något för honom, men Janos reflekterade inte över den för hans sinne hade börjat glida undan igen. Berättelsen som han hört sedan han varit liten om den överjordiska stillheten som drabbat landet spelades upp innanför ögonlocken på honom som en dröm. Samma falska trygghet fyllde honom med värme och lugn igen. Tills han plötsligt slog i marken med en duns.

Nästa gång Titania vaknade var det abrupt. Hon slog i golvet med en hård duns och rullades vårdslöst ut ur fällen hon varit inlindad i. Hon drog chockat efter luft och såg sig om med uppspärrad blick, men allt hon såg var mörker. Ett hårt, skarpt skrapande ljud lät vid hennes sida och ekade mot hård sten. Hon ryggade instinktivt bort från det, och insåg att hon inte längre var bunden. På ostadiga tassar, driven av plötsligt adrenalin, började hon känna runt sig själv.
    "Janos?" Hennes röst var raspig och desperat. "Var är Janos? Var är vi?" Hon backade in i en vägg. Hård och kall sten, samma som under hennes tassar. "Hallå? Hjälp? Hallå!" Doften av främmande vargar fyllde rummet, men det var för mörkt för att hon skulle kunna se om det faktiskt fanns någon där eller om vem som än frigjort henne hade gått igen. "Janos? JANOS?"
    Hon fortsatte att ropa på Janos, på någon, vem som helst, medan hon följde väggarna runt sig i ett försök att lista ut var hon var. Det var en liten grotta av något slag, eller ett litet rum, som hon mindes de äldre i flocken kalla något som liknade en grotta. Två väggar var av hård, rak sten, medan de två andra bestod av täta, hårda pelare hon inte kunde komma mellan. Ett galler. En bur.
    Titania visste inte hur länge hon vankade de korta stegen fram och tillbaka i mörkret, sökande efter något. Hon ropade tills hennes röst var hes och stum. Hon pressade sitt ansikte mellan springorna i stengallret, men kom inte längre än sina kindben. Hon försökte se, men allt hon såg var svart och inbillade skuggor i den svärtan. Till slut tvingades hon lägga sig ner, utmattad, på den stinkande fällen som lämnats med henne. Hon grät sig själv till sömns.


"Vad är ditt namn?"
    "Titania." Svaret lämnade henne innan hon hann tänka efter. Hon var för upptagen med att trycka i sig köttet hon upptäckt i sin bur när hon blivit väckt av ljuset från en liten samling brinnande pinnar av något slag. Hunger smärtade djupt ner i hennes mage, och törst gjorde hennes mun torr och sträv.
    "Du kan kalla mig Em." Den svarta vargen, Em, log vänligt. Inom Titania ville ett litet, fladdrande hopp gro. Kanske var allt det här ett enda stort misstag. Ett oändligt långt missförstånd, hur otroligt det än var efter allt som redan hänt.
    "Var är Janos? Är han okej? Var är vi? Varför-?"
    "Din vän? Han är säker. Du behöver inte oroa dig för honom."
    "Var är han? Låt mig se honom?" Orden lät bönande även för Titanias öron, men en lättnad fyllde ändå hennes inre vid Ems ord. Janos var säker. Han måste vara det. Hon vägrade tro nått annat.
    "Han är säker", upprepade Em lugnt. "Där är några frågor vi vill att du svarar på." Vi? "Efter att du svarat på det vi vill så lovar jag att du får se honom igen, okej?" Hans blick mötte Titanias, ett snällt par ögon i ett vänligt ansikte. Hon ville tro honom, ville lita på hans gula blick, men en oro gnagde i hennes huvud.
    "Jag- Det måste vara nått missförstånd. Jag vet inte… Jag förstår inte vad jag- vi- vad gör vi här? Vi har inte gjort nått?" Hon kunde inte förstå varför hon hade tagits från sitt hem, burits hon visste inte vart, och nu satts här. Hon hade inte gjort något, väl? Eller? Visst, hon hade tagit sig upp till revirgränsen utan tillåtelse, men det kunde inte vara därför hon var här nu, väl? Ingen i flocken hade sagt något om ett sånt här straff för det, och hon hade aldrig sett varken någon av förövarna eller Em förut.
    "Du är här för vad du vet", svarade Em tålmodigt. Titania förstod inte. Vad hon visste? Där var inte mycket hon visste. Hon hade ju aldrig lämnat dalen tidigare. Det enda hon visste var sin flock och familj. Vad kunde en grupp främlingar vilja med henne av alla vargar?
    En tanke, eller ett minne, slog Titania plötsligt. Hennes mor hade berättat en saga för vad som kändes som en evighet sedan, som Titania inte mindes hela längre. Men hon mindes vagt något om att vara tyst. Säg inget. Prata inte med någon. Men det var en saga, eller hur? Om personer som faktiskt hade saker att vara tyst om, eller hur?
    "Jag…" började Titania, och fuktade osäkert nosen. Hon ville se Janos igen. Hon ville veta att han var säker. Men… "Jag vet inte om jag borde prata med dig." Hon var inte säker på vad hon kände när leendet föll från Ems läppar.

Janos kunde höra honom komma. Ljuden var skarpa och tydliga i den grottliknande platsen. Det otåliga vankandet fram och tillbaka framför pelarna som höll honom instängd upphörde. Fakargen som låg halvt dold i skuggorna följde honom med blicken. Han kunde känna den på sig. Vass som glas. Den svarta skepnaden steg in och Janos fäste blicken på honom omedelbart; hård av ilska och frustration.
     “Hej Janos.” Kanske borde det inte förvånat honom att han visste hans namn, men det skrämde honom.
“Titania berättade. Du kan kalla mig Em.” Janos andades in i en stöt. Lättnad flimrade över den trötta vreden i hans uppsyn. Hon lever.
     “Jag vill se henne. Var är hon?” Rösten var torr och befallande. Den ilska som tagit över honom var fullkomligt främmande för honom. Den åldrade honom från sitt ungdomliga jag till något vuxet. Till en Jägare.
      “Hon är säker, du behöver inte oroa dig.”
Hans blå blick var fortsatt spänd. Lugnet som den andre utstrålade kändes som ett hån. Em satte sig ned och log vänligt. Janos ansikte var stramt. Bakom ilskan gjorde rädslan honom stel.
     “Vi har några frågor till dig. Efter att du svarat på det vi vill så lovar jag att du får se henne igen, okej?” Något med hans sätt fick Janos att vilja tro på honom. Men han visste bättre än så, om än han önskade att han inte gjorde det.  
     “Vad vill ni oss?”
     “Du är här för vad du vet.” En tunn rynka av oförstående bildades i hans panna. Janos förstod inte.
     “Vad menar du?”
     “Du tillhör flocken Jägarna, korrekt?” Hinnan av oförstående i hans uppsyn slätades ut när insikten sköljde över honom. Rå, bottenlös rädsla tog över. Hela hans kropp visade på hur han kände, och när han långsamt tog ett steg bakåt, bort från det plötsliga sköra gallret mellan dem, skakade han ofrivilligt. Den blå blicken flackade till den vilande fakargen i bakgrunden i ett försök att utröna någon slags reaktion, men möttes bara av samma likgiltighet. Janos vågade knappt tänka mer på vad det här innebar.
     “Vilka är ni?” Rösten hade tappat all styrka och nådde bara fram som ett väsande. Alla tankar som försökte sorteras sammanfattades till en enda mening: det här är inte bra.

Det var svårt – omöjligt – att säga hur många dagar som gick. Hon fick mat och vatten, om än inte mycket. När hon lämnades ensam var det i totalt mörker. Hennes krafter var tillbaka, men de gjorde ingen nytta. Hon sov när gråten lämnade henne så utmattad att hon inte längre kunde hålla sig vaken. När främlingarna besökte det lilla rum hennes bur fanns i så var hon tyst. Eller, hon försökte vara tyst. Titania fick bita sig i tungan många gånger när till synes oskyldiga frågor fick henne att svara per automatik. Em var alltid där, eller nästan alltid, när frågor ställdes. Den andra främlingen som besökte henne – som hon vägrade tänka på vid det namn han gett henne, ovillig att associera ett namn som tillhörde en av hennes vänner med honom – var en väldigt liten varg med grånande päls runt en för platt nos. Av dem båda skrämde nog den lilla henne mest.

Laali lämnade alltid en lättnad efter sig. Det ständiga trycket av hjälplöshet skingrades lite med vetskapen av att han hade sin kraft till sitt förfogande, om än den inte hjälpte mycket till. Janos hade svårt att äta eller ens dricka i hennes sällskap. Hennes närvaro gjorde honom obekväm, om än mindre än alla andra han mött.
     Med huvudet sänkt mot det lilla karet med vatten, smaksatt med damm och jord, hade han inte hört honom komma. Janos ryckte synligt till när Val plötsligt satt där utanför hans provisoriska, men ogenomträngliga, bur. Han hade samma avslappnade sätt som Em, och det fick alltid en ilska att gnistra inom honom. Janos stirrade på honom med en påfallande avsky.
     “Vill bara-”
     “Jag tänker inte berätta något har jag ju sagt.” Den ständiga rädslan och ilskan nötte på honom. Han kände sig svag på ett sätt han aldrig upplevt förut. Utmattningen präglade hans numera åldrade uppsyn. Hans päls var raggig och smutsig. Han var en fånge. Han hade aldrig tyckt om att känna sig låst, inte ens till Sacrari som liten, men det här var något helt annat. Det kändes som hans inre långsamt dog. Han var så arg, och han var så förbannat trött.
     “Titania-” Något blixtrade i till i hans blick. Han hatade att höra hennes namn komma från deras munnar. En plötsligt energikick driven av vrede fick honom att greppa tag i Val med sin telekinesi och dra honom mot stenstängerna och mot honom. De kolliderade i en duns som lät högre än normalt på grund av det steniga utrymmet. Trots att det tog stopp fortsatte Janos dra, tills ett av Vals framben gled in i mellanrummet och Janos högg med en styrka han aldrig använt förut. Det knastrade i hela hans skalle när han kunde känna ben krossas mellan hans käkar. Snabbt, snabbare än vad Janos kunde reagera kände han benet dras från hans stängda käftar. Hud, päls och blod blev kvar mellan hans tänder.
     Ilskan blandades med förvåning och han såg på Val på andra sidan gallret med sitt söndertrasade framben. Men så läkte det. Andan tycktes fastna i halsen på honom. Till en början var förändringen långsam, men den tog snabbt fart. Framför hans ögon återställde sig benet helt. Janos kände sig själv bli till is.
     “En intressant kraft.” Val skakade lite på benet som om att han försäkrade sig om att det var helt, eller så kanske han gjorde det för att förminska skadan. “Men du behöver mer än så mot mig.”
     Trots att tankarna snurrade, och han att kände sig plötsligt både kräkfärdig och yr, började han be. Han snubblade över orden, rösten steg och sjönk i styrka, men ändå verkade det fungera. Men Janos kände ingen lättnad, tvärtom, han kände en hopplöshet. Plötslig dödsångest, den han känt en gång tidigare. Val grimaserade, påverkad men inte till en grad som lamslog honom. Inte ens nästan.
     Innan Janos ens hann blinka stod han plötsligt framför buren igen. Janos hjärta bankade så hårt att det gjorde ont. Bönen blev bara en viskning, hes och kraftlös när Vals lekfulla morrande fyllde rummet.
      “Din bur stoppar bara en av oss.”

Hon hade hört Janos. Hon var säker på det, men hon önskade innerligt att det bara varit inbillning. Hon ville inte veta vad som fått honom att… Hon ville inte veta.

...

"Du LJUGER!" Titania hade pressat sig så långt bort hon kunde komma från den nya främlingen utanför buren. En enkel gråvarg som lugnt studerade henne genom gallret. "Du ljuger! Den kan inte-! Du ljuger! Ta bort den!" Hennes röst ekade gällt mot stenväggarna och i korridoren utanför.
     "Det går lätt att bevisa, om du vill." Ems röst var vänskapligt mild, som varje gång svartvargen besökt Titania. Det kändes som ett hån. "Jag tror Val gärna skulle få en närmre titt på dig."
     "Nej! Nej, nej, nej, NEJ NEJ NEJ NEJ!" Om Titania varit skräckslagen innan så fylldes hon av ren, pur terror när gråvargen, Val, efter en delad blick med Em och utan ett ord stack in nosen genom gallret. Den stannade inte när kindbenen tog emot, utan pressade huvudet framåt med ett sjukligt krasande av kött och ben som fick galla att svida i Titanias hals. Blod spilldes i stora, mörka fläckar på golvet när gråvargen – vampyren – bit för bit pressade sig själv genom en öppning en vanlig varg i samma storlek omöjligt hade kommit igenom, och bit för bit läkte samman på andra sidan igen. Titanias skrik var av ren panik, brutet av kväljningar när hennes kropp gjorde ett krampaktigt försök att kräkas. Hon försökte desperat att backa längre bakåt, pressa sig själv så långt ifrån varelsen som nu befann sig inne i den trånga buren ihop med henne. Monstret som nonchalant lade sig ner på sidan och lutade huvudet mot gallret bakom sig för att säga något till Em. Titania hörde inte vad över blodet som susade i hennes öron, och den blinda panik som grep hela hennes varelse och ekade mot kall sten.

De hjärtskärande skriken träffade honom som en blixt. Titanias skrik. Janos hade flugit upp på benen med raggen fullt rest. Adrenalinpåslaget fick andningen att bli snabb och okontrollerad.
     “Vad gör ni med henne?!” röt han. Den blå blicken naglade sig fast i Laali, som satt utanför buren. Samma anspråkslösa uppsyn som alltid. Hatet han kände för henne, för dem alla, fick honom att vilja göra outsägliga saker med dem.
     “Gissar att hon träffar Val.” Luften for ur honom som om något träffat honom rakt i bröstet. Han flämtade till. Tårar av rädsla och ilska blänkte i det stillsamma skenet från den lilla elden. All den kraft han ursprungligen hittat i sin ilska falnade med den allt tilltagande känslan av förtvivlan. Av hopplöshet. Det här var hans fel. Titania var så ung. Hon hade hela livet framför sig.
     Janos sjönk ihop längs ena stenväggen. Hon förtjänade inte det här. Det var inte rättvist. Hon hade inte gjort nåt fel. Hon var bara en valp. Hur kunde han låta dem göra såhär?

     Skriken hade tystnat när Em dök upp. Lukten av blod frätte i hans nos. Han kunde se spåren av blod som hans tassar lämnade efter sig. Med glasartad blick såg han upp på honom. All hans tidigare beslutsamhet var som bortblåst ur honom.
     “Vad har ni gjort med henne?” Rösten var tom på kraft, en bruten viskning.
     “Hon är oskadd, du kan vara lugn. Jag har lämnat Val till att ta hand om henne.” Janos drog ett snörvlande andetag. Det var ingen tröst, men han ville tro att hon var okej. Han behövde tro att hon var okej.
    En kort stunds tystnad förflöt. Janos tunga andetag, darriga av gråt var det enda som fyllde tomrummet.
     “Hon är bara en valp, Em. Snälla.” Han såg på honom med vädjan. Den sortens vädjan som bara kunde komma från botten av hjärtat. “Låt hon gå, snälla. Jag ger er vad ni vill. Bara… låt henne gå.”

"Tiss är här imorgon."
    Titania såg inte upp från där hon låg längst bort i buren. Hon behövde inte se den trebenta förövaren som tagit henne från Sacrari för att känna igen hans röst. Hennes blick var fäst på golvet framför sina egna tassar, och suddig av tårarna som föll i besegrad gråt.
    "Bra. Tack." Ems röst, lugn och saklig. Titania kunde se hans tassar i ögonvrån när han lade sig ner mitt emot henne. Hans tassar stack in genom gallret, och den här gången gjorde Titania inga försök att bita honom. Hon orkade inte längre. Hennes försök att ta sig ut, att skada, vad som helst, hade alla varit lönlösa. Där fanns inget hon kunde göra för att ta sig ut på egen hand. Hon ville inte dö, eller värre, så det enda hon kunde göra var att hålla sig vid liv.  Hålla sig vid liv och vänta, hoppas, be, att någon skulle hitta henne. Hennes pappa. Mamma. Janos…
    "Så, Titania, var ska vi börja?"

[Avslutat]