De hade kommit fram till skogen vid skymningen och Nyaldi hade fått en snabb titt på ruinerna från templet. Det var svårt att inte gripas av platsen, och det som skett här, och Meme kunde fortfarande känna eftervallningarna med sina krafter ibland.
Men nu hade de rört sig till utkanten av byggarbetet, närmre bergskedjan denna gång för ökat trygghet, och funnit Memes tält. Flera månvargar hälsade glatt på dem, men de mer officiella introduktionerna fick vänta till morgondagen. Nu behövde de packa upp det viktigaste, få något i magarna och sen sova.
En liten brasa hade tänts och Meme kokade ett lugnande örtte över elden medan hon packade fram märgbenen de hade kvar från färdkosten. Det skulle dugga bra som en middag. Hon gjorde plats åt dem en bit ifrån eldens skarpa glöd, men fortfarande när nog att ta vara på dens värme, och la sig ner för att äta.
"Det är synd att snön tagit sig även hit ner. Nästa månklara natt får vi gå på en expedition till den södra delen av skogen så du får skåda månblommorna."
Hon log åt sin syster, ville verkligen visa henne allt det vackra i platsen som åter blivit hennes hem så många år efter att hon först skiljts från den.

[Nyadliiii]

Det var inte ofta Nyaldi lämnade Lagunen. Uppgifterna var många och även med stöd från andra Isblod och Frostbitna så var det sällan Nyaldi hann med att bege sig iväg några längre sträckor. Alltid var det något som krävde hennes uppmärksamhet eller som bara fick ses av hennes ögon; det fanns inga hemligheter Isbloden emellan, men vissa saker var bara lättast för alla att Nyaldi översåg. Att lämna Islagunen hade varit lite av ett test i sig. Att våga lita på att hennes syskon var kompetenta, att våga lita på att de rutiner och de system som implementerats inte längre var beroende av henne. 
Förmodligen hade de inte varit beroende av henne på länge, och det var hög tid att Nyaldi lärde sig släppa kontrollen till de som också var förtrogna med Islagunens syfte och styrning.
Hög tid för Nyaldi att se annat än minnen och berättelser.
Vandringen med Meme hade varit en fantastisk upplevelse i sig, helt annorlunda mot den tysta vapenvilan som Nyaldi och Hathor haft när de tagit turen runt numoori för länge, länge sen. Turen hade nu istället fyllts av berättelser och djupa diskussioner medan tassarna burit dem framåt.

Hon knep märgbenet mellan frambenen och insöp doften, eldens vag värme likt en mantel över den sida som låg närmast lågorna. Märgben var inte samma sak som en riktig hjort eller ren, men de fick duga när takten inte tillät för en riktig jakt. Bättre än torkad mammut. 
"Du har berättat ofta om månblommorna, det vore inte fel att äntligen få se dem med mina egna ögon," sade hon. När hon och Hathor passerat skogen på uppdrag precis vid Islagunens upprättande så hade de inte stannat och kollat och blommor. De hade färdats mestadels dagtid, och trots skogens mildare klimat hade en vintrig dvala legat över området. Hade månblommorna stått att finna då så hade hon om inte annat missat dem ändå.
Hade hon vetat hur mycket av hennes tid som skulle komma att dedikeras till Islagunens framväxt hade hon kanske inte haft fullt så bråttom att plöja genom landskapen och inte insupa deras unika skönheter.
"Kommer vi hinna det tror du, dock? Jag vill gärna komma igång så snabbt som möjligt annars," sade hon sedan, kanske aningen skarpt. Nöje fick komma efter nytta, men om Meme var säker på sin sak och uppriktigt menade att tiden fanns så litade hon på systerns omdöme.

Meme log ett milt leende åt sin syster. Alltid lika jäktad och fokuserad på målet.
"Vi hinner."
Konstaterade hon bara. Trotts att de sågs så sällan så kände Nyaldi henne bra nog för att veta när hon var profetisk och inte. Och hon hade sett dem tillsammans bland månblommorna, så nog skulle de hinna. Kanske kunde hon påminna den flitige om att resan ibland var en del av målet. Det gick inte att vara enbart effektivt när det var andra vargar och relationer man jobbade med istället för sten, is och mammutben.
I Islagunen var de konungar, men här var de gäster. Alcmeme var vid det här laget en varmt välkomnad och integrerad gäst, men det fanns arbete kvar att göra om hela Nordriket också skulle bli det. Det var med mjuka knuffar som hon vägledde sin syster till detta synsätt genom samtalet. Värdigt hennes status som diplomat la hon fram det så tydligt och lockande som möjligt, anpassad specifikt efter vad hon visste var Nyaldis preferenser. Teet hjälpte kanske också lite med att stilla hennes överaktiva hjärna.
Under morgondagen skötte de dem första introduktionerna, och Nyaldi gick faktiskt nästan exakt så mjukt fram som krävdes av henne. Det här skulle bli något bra. Under de kommande dagarna planerades allt mer i detalj, Ursa skulle komma ner och hjälpa henne med frakt och bygge. Hennes son hade så mycket att stå i i Civitas att det var allt för sällan han hälsade på, hon såg fram emot att få sällskap av ett syskon. Kanske kunde det stävja hemlängtan lite.


[Avslutat]