De hade vandrat ett tag nu och hade tagit sig in i Relictus, vilket var tydligt då växtlivet runtom dem blivit allt mörkare, tills dess att områdets karaktäristiskt svarta växter och träd omgav dem i diverse dungar. De hade börjat kunna skymta sitt mål på håll, samhället Civitas, men de hade fortfarande ett par timmars vandring kvar innan de kom fram. Nu hade de båda vargarna stannat till vid ett vattendrag för en välförtjänt drickspaus.
''Mamma, hur visste du att du hade en vattenkraft? Alltså, hur upptäckte du den?'' frågade Timo precis efter att ha svalt några klunkar vatten från bäcken. Han slängde en blick över axeln för att se på henne för en kort stund innan den vändes tillbaka ner i vattnet där han kunde se sin spegelbild, om än otydligt. Han hade börjat fundera på sistone, angående vattnet alltså, då det på något vis kändes som att han hade en koppling till det, men han kunde bara inte sätta tassen på det riktigt. Visste inte ens vart han skulle börja för att försöka lista ut om det var en kraft, eller bara inbillning. Det vore väl inte helt orimligt om han hade kraften, då modern som sagt hade den, men han undrade ändå. Hans helande kraft verkade ha dykt upp från ingenstans, så vad sa att hans eventuella andra kraft skulle följa någon logik? Kanske kunde hon bistå med några hjälpsamma tips. Han kunde behöva en distraktion ifrån sitt uppdrag just nu ändå.

| Ayira |

Så många gånger som hon hade vandrat dessa leder så kunde hon dom innan och utan, visste hur dom såg ut. Eller rättare sagt hur hon trodde att hade sett ut, inget var det andra likt längre och Ayira fick ibland blunda för att vara säker på att dom var på rätt väg. Allt var som på nytt om än stegen under henne kändes precis likadant. Dom mörka trädstammarna avgav en lite obehaglig känsla samtidigt som dom var oerhört vackra. Aldrig förr hade hon trott att det fanns så svarta växtligheter under solens timmar. 
Ett vattendrag stoppade deras lilla vandring och hon stannade till och satte ned den lilla packning hon hade tagit med sig för att se så allt såg bra ut. Timo hade skyndat sig fram till vattendraget medans Ayira såg sig om, granskade den intressanta växtligheten en gång till och lyssnade till sonens fråga. Lite ställd och fundersam satte sig den ljusa tiken bredvid sin son och tittade ned på vattenytan med ett lite sammanbitet uttryck. Under hela deras livstid hade hon önskat att någon av dom ärvt hennes krafter men ingen av dom hade visat några som helst tecken på det, inte fören möjligen nu och ändå var hon helt oförberedd. "Jag upptäckte min vattenkraft efter jag tappade synen min, något ropade på mig i mörkret och det tog väldigt länge innan jag förstod vad det var." En framtass rörde sig strax ovanför vattenytan och bildade små stillsamma vågor som långsamt flöt ut till stillhet när hon drog in tassen igen. "Jag tror inte ens jag förstod att det var vatten jag förde runt innan en god gammal helerska berättade det för mig, en gudinna i mina ögon. Himmelsk röst som kunde hela." lite drömmande tittade hon upp mot trädkronorna och suckade lätt.
"Känner du ett drag mot vattnet?"

Intresserat lyssnade han på var modern berättade om hur hon upptäckt att hon kunde kontrollera vattnet. Han hade bara börjat fundera på vad han skulle svara, eller fråga, då moderns fråga avbröt hans tankegång.
''Jag vet inte riktigt, kanske?'' svarade han eftertänksamt och vände ner blicken till vattnet igen, studerade sin förvrängda spegelbild. ''Jag har aldrig tänkt på det tidigare, alltså känt som att det är något särskilt med det, men det är så diffust, flyktigt''. Egentligen rätt passande, med tanke på vattnets egenskaper. Det gick inte riktigt att greppa, men var starkt och med sin egna vilja.
''Hur gör du det? Jag menar, behöver du bara tänka på att vattnet ska göra något så gör det det, eller måste du koncentrera dig på något specifikt?'' frågade han efter en kort stunds tystnad. Han visste inte riktigt hur han skulle formulera sina tankar på bästa sätt, men om det nu var hans kraft, så hade han ingen aning vart han skulle börja för att lära sig kontrollera den. Hans helande kraft var lättare på det sättet, så fort han rörde andra så kände han hur deras kroppar fungerade, och det var som ett drag, en naturlig instinkt att fixa de fel som han kände, om än inte alltid så enkelt.

Ayira tittade stolt på sin son och lyssnade när han berättade om sitt drag mot vattnet. Det påminde mycket om henne själv när hon upptäckte sin kraft men hon hade aldrig riktigt kunnat se vad hon gör utan gick på känsla. Kanske det är vad Timo behöver, det är om inte annat värt ett försök. Efter en djup suck slöt hon ögonen och bad sin son att göra detsamma. "Vi lär oss alla på olika vis, det är inte säkert att sättet jag lärde mig på kommer funka för dig. Men låt oss prova." med långsamma och lätta rörelser flyttade hon tassen fram och tillbaka, från land och en bit ut över vattnet. Små vågor börjad dansa fram och tillbaka. "Tänk dig att vattnet är en förlängning av dig, du kan inte tvinga vattnet utan du behöver känna det. Vatten är mjukt, ett eget liv som behöver lite vägledning." hon var tvungen erkänna att en god lärare var hon inte och än sämre på att förklara, speciellt saker som dessa. Dock ville hon göra sitt bästa för att hjälpa sina barn. Försiktigt kikade hon ner på Timos försök att flytta vattnet. I början hände inget men efter några försök kunde hon se hur en liten våg bildades. "Du är en naturbegåvning Timotej." med en stolt viskade stämma la hon sin panna mot hans  mjuka mörka kind. Ayira satte sig rak igen och tog sin sons kinder i sina ljusa tassar, tittade stolt på honom med med glansiga ögon. Känslan att lämna bort honom växer sig mer och mer aggressivt och Ayira kunde inte låta bli att känna sig hopplös trotts att detta är vad han önskar sig. Mjukt la hon sin panna mot hans och suckade tungt. 

[INTE ALLS SEG]

Han följde moderns uppmaning och slöt ögonen när han lyssnade på vad hon hade att säga om vattnet. Hur han skulle känna vattnet och inte tvinga det, hur han skulle bli ett med det. Ärligt talat så lät det lite galet i hans öron, men hon visste nog vad hon pratade om då hon faktiskt kunde kontrollera vatten själv.
Utan mycket tilltro till sig själv så bestämde han sig ändå för att testa och sträckte ut tassen över ytan. Hur skulle han kunna flytta på något så flyktigt som vatten när det inte gick att lyfta utan hjälp av kärl eller liknande? Han visste inte ens vad han skulle fokusera på eller känna, och efter några misslyckade försök så var han beredd att ge upp och gå iväg, avfärda det som att han nog inte alls hade den kraften. Men så bildades en liten våg som gick upp mot strömmen i bäcken, knappt märkbar, men ändå där. Hans blick var fäst vid punkten på vattenytan som nu flöt vidare i den riktning det var menat för vattnet att ta. Tveksam över om det faktiskt hade hänt eller om han bara inbillat sig, men moderns reaktion tydde på att det var sant. Innan han visste ordet av så hade hon fångat upp hans ansikte mellan sina tassar och kramade om honom med tårar i ögonen. Han lät henne hållas en liten stund innan han något nervöst började se sig omkring efter främlingar.
''Jaja mamma, det räcker'' skrattade han något nervöst och vände sig försiktigt ur hennes omfamning. Han ville inte gärna bli påkommen med att stå och gosa med mamsen hur länge som helst en dag som denna. Mysigt, men något pinsamt. ''Vi borde fortsätta'' harklade han sig och nickade i riktning mot Civitas.