[ Tinkety ]

Allt Sayuri någonsin vetat kändes så litet nu. Så litet i jämförelse av hur världen tydligen var. Att allt kunde ändras så fort, kändes nästan overkligt. Verkligheten hade ändrats. Bittert suckade hon och såg sig om i skogen, på håll kunde hon höra vatten porla. Lukterna var ovana, dofter hon inte känt förut. Nyfikenheten väcktes inom henne, men förföljelsemanin var för dominant för att låta henne glömma, ens för ett ögonblick. Oroligt blickade hon bakåt för att försäkra sig om att ingen var där. En fågel lyfte från sin gren med ett skrik och det fick henne att rycka till.

Ingen snö täckte den växtprydda marken och den vita honan var en kontrast mot allt det gröna. Hon skulle lätt kunnat smyga omkring om det varit snödrivor i omgivningen, men detta var hennes faders rätta element, han skulle lätt kunna smälta in i skuggorna med sin mörka päls. Men inte hon, aldrig hon. Omedveten om sin albinism såg hon bara på sig själv som annorlunda och konstig, vilket hon antagligen var.

Den vita varelsen följde vattnets melodi och såg framför sig.. Vad var det för något? Den rosa nosen drog in dofterna, det var defenetivt vatten. Men varför betedde det sig sådär? Havet hade hon sett, stora vågor och sådant. Men vatten som.. föll? Sayuri trodde inte att gudar existerade, men kanske kunde det vara något sådant? Men det var vackert, det erkände hon för sig själv. Aldrig hade hon sett något liknande. Förundrat gick hon närmare och smakade på vattnet, som var ovanligt gott.

Hade hennes far lurat dit henne, för att få henne att tappa koncentrationen och döda henne medans hon inte var beredd på att fly? Åter såg hon sig om, med stora, vaksamma ögon.

Det var en fin dag och här hade äntligen Tinkety fått slippa den förbaskade snön som han helatiden behövt hoppa i för att komma frammåt. Det var en sak som var besvärligt då man var liten. Den stora slätten hade varit värst, där fanns det ju heller inga träd att klättra i så då blev det ju ännu svårare att ta sig fram. Men här var det nästan tropiskt och så pass varmnt så att växtriket höll sig vaket. Tinkety gillade sånahär ställen, speciellt då det fanns träd runt omkring där man hade bättre att smyga runt.

Han gick nu runt, och faktiskt på marken. De svarta små tassarna rörde sig snabbt och glatt frammåt och han rusade ibland frammåt i några "glädjerus" eller "glädjeskutt".
Fast saknaden av familjen alltid gnagde smått på så glömnde han ibland bort det om han kände sig glad, men otroligt lycklig kunde han inte känna sig hur han än försökte.

Snart hördes porlande vatten, farande vatten. Det hade de haft med stenbärgen hos flocken, han hade sett det en gång och det var vackert! Tinkety fortsatte fram ihopp om att se det farande vattnet med sina egna ögon. Snart så skymntade han en vit varg, han hade varit så upptagen med att komma fram till vattnet att han inte märkt doften av varg tidigare. Han bannade sig själv, han borde vara med uppmärksam. Det var en hona, hon värkade spänd på något vis. Vad fanns det att oroa sig om här? Han rynkade pannan och gick närmare fast han gick runt henne så att hon kunde se honom då han kom. Han satte sig ner vid vattenkanten och sänkte huvudet för att dricka, han hade känt sig törstig ett tag nu och dethär fick fukta strupen.

Trots att hon kände att någon iaktog henne såg hon ingen. Bara fåglar. Men de kunde inte skada henne. Eller kunde dom det? Hade Dexater kommit på ett sätt att byta skepnad? Tanken skrämde nästan livet ur henne. Nervöst trampade hon på stället och grälade tyst med sig själv på hindi. Skulle hon försöka fly? Hon skulle kunna springa, springa så långt benen bar henne, och sedan ännu längre. Kanske skulle han tillslut tappa bort henne? Hon såg sig ännu en gång omkring. Ägnade inte en enda tanke åt den vackra miljön hon befann sig i. Okoncentrerad på vad som hände runt om sig var hon också. En suck undslapp hennes läppar. När skulle han försvinna? Hon orkade snart inte mer. Hungern rev i henne och kroppen var spinkig och undernärd.

Hon hade satt sig ner, men när hon skymtade något som rörde sig i ögonvrån reste hon på sig med ett ryck. Ögonen var uppspärrade och hjärtat bultade snabbt. Men när hon såg att det inte var den hon fruktade mest försökte hon lugna ner sig. Varför hade hon inte märkt något? Hon grandskade den lille svarta valpen och försökte komma på vad hon skulle göra nu. Hon visste inte riktigt hur man förde en konversation med andra än sig själv.

" Hej " Sade hon och lade huvudet nyfiket på sned. Hon ville inte skrämma iväg den, för att bara ha den i närheten gjorde att hon kände sig en gnutta tryggare.

Hon såg värkligen närvös ut, fanns det några faror runt om? Tinkety vädrade i luften men kände ingen annan främmande doft en av honan.
Hon hälsade och värkade inte vilja skrämma honom. Tinkety log vänligt mot honan.
"Hej själv" sa han glatt, han kunde sen inte ungå att fråga
"Varför så närvös?" det var väl den valpiga nyfikenheten som fick honom att fråga och Tinkety tänkte kanske att det endå inte var så snällt att fråga. Men han ville ju veta vad det var för fel. För han själv skände nästan en kall krypande känsla av att hon var närvös.

Han gick lite närmare och satte sig sedan ner och lade svansen kring de svarta tassarna och kollade med hans egna svarta ögon på honan.
"Mitt namn är Tinkety" sa han sen, mor så alltid att man skulle presentera sig för vuxna först innan man frågar efter namn.
Fast han kunde inte precis säga att han höll det helatiden..

Sayuri såg ned på valpen, som inte påminde om henne själv ett dugg. Och då tänkte hon inte på utseendet. Denna valp verkade så avslappnad och fridfull på något vis. Men inte nog med det, denna valp var den första hon mött som inte varit en Lawarvarg, och han såg lite underlig ut. Säkerskilt öronen, fast kanske alla andra vargar såg ut så?

Hon var tyst en liten stund innan hon svarade på hans fråga. Osäker på om hon skulle säga något eller inte.

" Man vet aldrig vem som tittar. Eller vem som vill något illa. " Hennes röst var lite frånvarande och blicken flackade mellan olika punkter. Tills den slutligen vilade på valpen igen.
" Man kan aldrig vara nog försiktig. De kanske tar dig när du är som mest avslappnad. Bara för att du då inte är vaksam. "

När valpen satte sig ned ruskade hon på huvudet och gjorde det samma, satte sig på samma vis, med svansen kring benen. När hanen berättade sitt namn ryckte det i mungipan. " Jag heter Sayuri. Trevligt att träffas. Men får jag fråga vad du gör här allderles själv? "

Han rynkade pannan åt honans frånvarande ord och Tinkety lade huvudet på sne och öppnade själv också munnen igen.
"Men man kan ju inte vara rädd helatiden, då får man ju inget gjort och livet blir ju inte ett dugg kul ju!" sa han och rätade på huvudet. Han gillade inte att vara såhär liten. Då han hade träffat den svarta valpen så hade den också varit mycket större en han själv, varför var alla så stora? Denna hona var också mycket större en alla andra i familjen!

Han fällde ut klorna och borrade ner dem i marken och lät dem känna jorden under klorna medan han väntade på vad hon skulle säga.
Alla var lite konstiga i dethär landet, eller så var väl han den konstiga och alla andra normala? Kanske..
Hon presenterade sig som Sayuri, inget namn han hade hört förr inte.
"Detsamma" sa han och nickade.
Och så kom frågan han nästan hade väntat, alla frågade. Alla han stötte på. Varför är du ensam?
"Jag vandrar ensam.. nuförtiden.."

Hon förstod sig inte på den lille, något måste det finnas att alltid vara rädd för. Döden, kanske? Numooris undergång. Vad som helst! De tankar fick det att gå en kall kåre längs hennes ryggrad och hon rös. Blicken svepte över området, men hon märkte inget som inte varit där nyss.

" Det finns alltid något att vara rädd för. Vare sig du vill eller inte. " Hon reste sig upp och trampade nervöst på stället. Snart skulle hon verkligen behöva äta. Mat, mat, mat. Vad fanns det att äta här? Hon hade sett något som fanns i vattnet som antagligen skulle gå att äta. Hon vände sig om och klev ut i vattnet, rörelsen fick vattenytan att brytas och de fiskar som varit nära flydde. Det klumpiga plaskandet gjorde det inte bättre heller. En stor glimmande varelse fångade hennes intresse och hon tog ett skutt framåt och försökte hugga tag i den, men det blev inte riktigt som hon tänkt sig. Istället fick hon vatten i luftstrupen och började hosta, stapplande tog hon sig upp på land igen och försökte blir av med vattnet.

" Hur får man tag på dem där? " Frågade hon flämtade och såg på valpen.

Hennes ord förvånade honom, inte hade han haft såna bekymmer inte! Kanske den natten eller nätterna han hade blivit lämnad ensam ute. Inte det bästa minnet inte.
Han tittade ner i marken sade inget mer om det. Fokuserade istället på ett grässtrå framför tassarna. Han hade känt denna ledsenhet igen.
Plötsligt hördes tassar mot vatten och Tinkety höjde snabbt huvudet och såg att honan vadade ut i den lilla såkallade "sjön".
Hon värkade titta på något i vattnet och Tinkety tittade på henne, såg på vad hon höll på med. Honan tog ett skuttframmåt, det såg ut som hon försökte fånga något men värkade inte lyckas vidare bra.
Tinkety själv hade lärt sig att fiska för inte så länge sen av flocken, varför hade han inte kommit på det?!
Honan började hosta och det värkade fått vatten i mun så hon backade upp på stranden igen. "Gick det bra?" frågade Tinkety och la huvudet på sne och tittade på henne.

Så frågade hon hur man fångade en av fiskarna som fanns i vattnet. Tinkety skikade ner på den. "Jag kan försöka" sa han och log mot Sayuri innan han reste sig upp och vadade tyst en bit ut i sjön och stannade där. Han fick blicken fäst på en fisk lite längre bort och stog orärligt stilla med nosen nära vattenytan, efter cirka 5-10 minuter så dök han ner med huvudet i vattnet och han kände då de små tänderna greppade om fisken.
Han klämnde snabbt igen gapet så att den hala inte skulle smita. Så drog han upp huvudet ur vattnet och gick upp igen.
Eftersom han själv hade hittat ett kadaver på vägen för ett tag sen var han rätt mätt så därför gick han fram till honan och släppte ner den framför henne.
[/b]"Varsågod"[b] sade han och slickade sig kring den blodiga munnen.

På grund av min inaktivitet så avslutar jag nu rollet. Jag får sådana skuldkänslor för att min fantasi inte räcker till. Så förlåt för att jag tagit upp plats i din tidslinje så länge. D: