Lurlei hade spenderat sin begränsade ensamtid i Civitas med att studera den lockiga unghonan som vandrade upp och ner längs stadens gator och delade ut blommor till alla som ville ha. Lurre var nyfiken av naturen och hade fascinerats av rutinen som till synes inte gagnade henne själv över huvud taget. Dessutom var hon rätt söt. Så idag hade hon lagt alldeles för mycket tid på att förbereda ett harmlöst litet prank som kanske kunde ge hennes orsak att få prata lite med främlingen.
Relictus var ett konstigt område, allting var svart och hon hade fått leta länge efter vad hon behövde. Lurre var ändå van vid Norspirets mörka klippor men här var allt närmast onaturligt mörkt, till och med växterna och djuren intog samma svarta nyans. Det var med enorm möda, och genom att söka sig länge bort från Civitas portar än vad hon egentligen fick, som hon tillslut hittat en gul maskros blomma i ett hav av mörkbruna och gråsvarta kamrater. Hon hade sprungit så fort hon kunde tillbaka och hetsigt försökt lokalisera främlingen, men blomman slokade likväl lite i hennes mun då hon tillslut fick syn på blomsterflickan.
"Hörru!"
Gastade hon.
"Hörru hörru hallå hej!"
Lycklig skuttade hon fram mot sin potentiella nya vän.
"Lukta på den här!"
Med en busig blick sträckte hon fram huvudet och vinklade ena kinden, och med det blomman, emot främlingen. Det bubblade av anspänning i henne, hon visste faktiskt inte hur bra det här skämtet skulle gå. Då Aleks visat henne hur det gick till på en intet ont anande Katya hade det varit jätteroligt, lika så när hon själv återskapat det med sin mamma, men båda Katya och Ayira hade ljusa pälsar runt nosen. Kanske skulle den gula avfärgningen inte synas lika bra mot blomtjejens rosaröda nyanser?

[Flippa]

Tiden efter Stund av stillhet var hennes favorit. Himlen hade alltid sin vackraste skrud på sig, alla som lämnade platsen var lugna och mjuka i sina uppsyner. Många var berörda av ögonblicket och vikten som gudarna höll för många var aldrig så tydlig som då. Det var därför Flippa alltid såg till att ta till vara på den stunden. Ett försök att förlänga känslan, ge dem något att fysiskt att ta med sig därifrån, något som hjälpte de minnas.
     Hennes korg hade börjat bli tom och Flippa hade bestämt sig för att gå ett sista varv innan det var dags att gå hemåt igen när hon kunde höra någon ropa bakom henne. Inte förrän hon hörde rösten en andra gång, närmare, såg hon sig om ifall det var till henne personen talade. En ljuspälsad, jämnårig individ närmade sig. Flippa ställde varsamt ner korgen som hon burit i munnen och mötte främlingen med ett förvånat men vänligt leende. Genast lade hon märke till den ensamma blomman som hängde ur hennes mungipa. En maskros. Hon hade luktat på den förut; det var inget märkvärdigt med den. Men Flippa ville inte göra den till synes ivriga honan besviken. Kanske visste hon bara inte bättre, och trodde maskrosen var något alldeles särskilt. Hur som helst så slöt hon ögonen och sträckte fram ansiktet för att lukta på blomman.
     Blomman träffade henne rakt på nosen med en snärt. Ett förvånat läte lämnade henne och hon tog ett skrämt steg bakåt. Det tog henne bara ett hjärtslag innan hon insett vad honan gjort. Flippa blev stående stirrandes, osäker på hur hon skulle hantera situationen. De ljusa ögonen såg storögt på henne i ett försök att avgöra hennes intentioner. Var det menat att vara elakt? Gjorde hon narr av henne?
     “Varför… varför gjorde du så?” Rösten var lågmäld och osäker. Hon tycktes inte kunna ana någon illvilja i hennes uppsyn, men utbölingar kunde vara lustiga.

Lurlei fnittrade till då hon tryckte blomman mot den andres nos. Det hade funkat bättre än hon kunnat förvänta sig, den jämnåriga honan såg helt förskräckt ut med en gul cirkel både på själva nosen och i pälsen runtom - som en konstig mustasch. Lurre kunde inte låta bli att skatta lite mer åt hur lustig hon såg ut.
Men den andre såg inte lika road ut och hon mindes plötsligt senaste gången hon varit i stan och förargat en främling med sin humor, var alla i Civitas såhär tråkiga?
"Eeh, det var som ett prank typ..?"
Svarade hon och log så brett hon kunde med alla tänder.
"Vänta, kolla, här, ta blomman å gör det på mig, så fattar du!"
Lurlei buffade den stackars misshandlade maskrosen som fallit till marken i pranket närmre den rosa och sträckte sedan frivilligt fram nosen åt henne. Att få matchande maskros-mustascher borde ändå vara ett bergsäkert sätt att bli vänner på.

Det gick slutligen upp för Flippa att hennes intentioner inte alls varit onda, och inte heller verkade hon vilja skämma ut henne. Det var menat som ett skämt. Det förvirrade lilla leendet växte sig större och genuinare.
     “Åh,” mumlade hon lite generat. Hon kände sig dum, och ännu dummare när den jämnåriga tiken försökte förklara vad ett prank var för henne. Hon skruvade lite nervöst på sig och tittade ner på maskrosen och sedan upp på främlingen som sträckte fram nosen.
     “Men, vad är det där?” frågade hon plötsligt med en förvåning i rösten och nickade menande mot tikens ena tass. Hon väntade på att hon skulle kolla ner så hon kunde ge henne en lätt snärt på nosen med framtassen. Fli kunde faktiskt också pranka!

Lurlei hade blivit utsatt för det här pranket basically sen den dag hon först öppnade ögonen. Det fanns inget som Alek tyckt varit roligare än att terrorisera de nykomna valparna med samma gamla skämt gång på gång för att se hur många gånger de kunde gå på det i rad. Likväl, när den rosaröda honan avbröt sitt förbryllade granskande av henne för att fråga vad som fanns vid hennes tassar tog hon betet som en total noob. Det var som att det inte ens slog henne att den timida honan som verkade så chockad över maskrosen och förvirrad över deras interaktioner såhär långt skulle kunna pranka henne tillbaka. Speciellt inte med ett annat prank än det hon själv föreslog. Tji fick hon för det antagandet, en snärt på nosen och en rejäl snärt på självbilden med för den delen. Hon fnös till och såg förvånat upp på den andre, innan hon bröt ut i ett smittsamt skratt.
"Gu va pinsamt att man gick på den gamla"
Hasplade hon generat ur sig mellan skratten.
"Du är visst farligare än jag först trodde!"
Lurlei såg upp på främlingen med gnistrande ögon.
"Jag heter Lo, förresten, trevligt att träffas."
Hon sträckte fram en knuten tass för en fist-bump. Det var Veras ord om att alla i Civitas kände henne som handlaren Mira som fick henne att ändra sitt namn, man kunde inte vara nog försiktig. En dag skulle hon kanske vara stationerad här och då kunde ju inte vem som helst veta vem hon var.
"Men ärligt, ja tycker du ska gnugga den där blomman mot min nos faktiskt, så vi kan matcha."

Ett förtjust fnitter bubblade ur henne åt den andres förvånade min. Flippas tidigare lite återhållsamma och osäkra sätt hade helt ersatts av vänskaplig nyfikenhet. Flippa blottade tänderna i en skämtsam grimas.
     “Man ska inte döma ett träd efter barken, har du inte hört det?” Den bubblande förtjusningen fick henne att le brett.
“Jag är Flippa, av ätten Stjärnsten. Men du kan kalla mig Fli.” Hon neg snabbt. Kanske uppfattades det formellt för Lo, men om han visste något om etikett så kunde man se dess informalitet i de slarviga rörelserna. Det var förmodligen överflödigt, men Flippa var alltid noga med att behandla alla lika. Åtminstone så gott hon kunde. Lite tafatt mötte hon Los tass med sin egen. Det var en hälsning hon sett på gatan förr, främst mellan ynglingar, men aldrig tagit del av själv. Det hela kändes spännande och nytt.
     Flippa tittade storögt på Lo, osäker på om hon verkligen menade allvar.
     “Men, din fina päls,” protesterade hon lite till en början, men sen så insåg hon att hon nog själv såg väldigt lustig ut. Flippa fångade upp masksrosen och stötte den mot Los nos. Hon försökte gnugga den lite extra innan hon fnissade steg bak för att beskåda det hela. Trots hennes mörka nos kunde man se skiftningarna i gult. Fnisset blev ett förtjust skratt.
     “Du ser inte klok ut,” skrattade hon. “Folk kommer tro vi är sjuka ju! Någon konstig rabies variant kanske.”

Lurre stämde in i Flippas skratt och började genast låtsas vara en odöd. Hon gick på stället med stora yviga rörelser, fäktade klumpigt med frambenen och försökte sära på tårna så klorna blev extra synliga. Ögonen gick skelande i kors medan hon sluddrade fram orden.
"Mmm jag vill äta hjärnor"
Nöjt fnissande över sin egen skådespelarinsats såg hon upp på vännen för att se hennes reaktion.

Flippa fortsatte att förtjust fnittra åt Los skådespelande. Skrattet blev lite lägre när hon märkte av hur några nyfikna blickar riktats åt deras håll.
     “Sluta nu,” skrattade hon lågt och försökte dölja den plötsliga besvärade och lite osäkra minen bakom ett leende. “Vi skämmer ut oss,” påpekade hon lite tystare och hennes hållning blev instinktivt lägre. Hon sänkte huvudet och gnuggade nosen mot ena frambenet där hon föreställde sig att den gula färgen fastnat. Var det hela inte, lite för barnsligt? Hon skulle ju trots allt representera en Stjärnsten. Hon tittade tveksamt upp på Lo igen.
     “Är det borta?”