Den röda blicken hade länge följt den unika hanen, klädd i tunna draperade tyger, som dekorerats i material som fick dem att glittra i flammornas sken, och lätta silvriga trådar som accentuerade hans former. Ringar som klädde de segmenterade hornen, silvrig och guld färg målat i de asymmetriska ansiktet, ramade in de drag som fick honom att stå ut. Hanen rörde sig med en inövad grace som fick honom att stå ut ifrån de andra invånarna i dessa lägre delar av staden. Många verkade känna till honom, och av vad han hört så var hans familj viktig, eller ville i alla fall vara det. Vilket av det som faktiskt gällde hade han inte lyckats luska ut helt, men han visste att han tillhörde Tenebris.
 Ett flin han inte kunde dölja helt drog över de mörka läpparna, en rysning över ryggen vid tanken på mötet med Honom. Ett mjuk prasslande ljud kunde höras då den stora fågeln på hans skuldror lätt skruvade på sig. Leani kunde nästan känna dess missnöje. Under dagen hade fågeln följt hanen, smält in med andra fåglar i området, och han verkade inte nöjd med all uppmärksamhet hans mästare ägnat åt främlingen. Ett lågt hummande lämnade Leani, vilket tyckte lugna fjäderfäet som burrade ner sig i pälsen, gömd i den fjäderprydda kragen som ungdomen bar.
 Han lösgjorde sig ur skuggorna, ur den lilla klungan vargar han smält in med, närmade sig bardisken där den väl besmyckade hanen satt, i ett lättsamt samtal med en hikioki som närmat sig honom innan Leani, han låtsades inte om den unga tiken som förgäves försökte flirta med deras gemensamma mål. Tog plats på andra sidan av hannen och lutade sig fram emot honom.
 "Viol" ett leende på de mörka läpparna, tonen självsäker, som om Leani alltid känt hanen och de nu bara återsågs igen, en gammal bekant.
 "Jag undrade alldeles nyss när jag skulle få tillfälle att prata med er" Den röda blicken flyttade sig till den lilla hikiokin som han avbrutit mitt i en mening, hennes fjädrar hade burrat upp sig något missnöjt och hon såg ut som om hon tänkte klaga över hans oförskämda sätt när hon verkade se något i hans blick som fick henne att tystna och kvävas på orden. Istället vände hon undan blicken och ursäktade sig. Smet undan obehags känslorna som övermannade henne med svansen sänkt och öronen bakåt. När hans blick rörde sig tillbaka till hanen han tilltalat kunde han se att han fått hans uppmärksamhet och han möttes av hanens udda gröna blick. Den osade av säkerhet, och hanen verkade obrydd över att han kunnat hans namn. Det verkade vara något han stötte på ofta.
"Följ med mig" Leani mötte honom med samma självsäkerhet. Han verkade inte övertygad, bevisligen var Leani inte den första under kvällen som försökt få med honom. Men han skulle vara den första att lyckas, det var han säker på.
 Tror du jag är så lätt? hanen talade med en ljus och len röst, men lät mer road än kränkt av tanken. Ett vetande flin drog i hans ena mungipa och ögonen smalnade av.
 "Jag var bara nyfiken på Nattbarnets skara" en låg konspiratorisk röst endast avsedd för främlingen. Hanens ansiktsuttryck ändrades drastiskt, men Leani låtsades som om han inte sett det och ryckte sällsamt på skuldrorna och fortsatte obrytt.
 "Nåväl jag får väl inse mig besegrad" och vände för att börja gå, en blick över skuldran och han blinkade vetande med ena ögat och fortsatte ut ur byggnaden. Ett brett leende på läpparna när han kunde höra klirrandet av kedjorna som slog emot varandra av rörelse, och hanen som ursäktade sig för att följa efter honom ut i natten.

[Ensamt inlägg vänligen svara inte i tråden  ]