Jabari-Joel svansade runt i utkanten av reviret i skogens södra delar. Till synes planlöst gick han fram och tillbaka längs revisgränsen som katten kring het gröt. Skulle han bli påkommen med att lämna reviret skulle han få skäll och säkert bli sänd till Kali för straffarbete - även om den äldre honan blivit allt skröpligare på senaste, eller ännu värre: behöva konfronteras med sin gråtande farsgubbe - det var verkligen det värsta han visste. Men skulle han komma undan med det kunde det bli hans mest episka äventyr hittills. Han tänkte ju inte nödvändigtvis gå utanför skogen, och tekniskt sett så ägde väl flocken hela Kaiwood även om de bara hade förmåga att patrullera en del av den.. Det lät iallafall så på hur ledarna pratade. Lykoris hade skänkts Kaiwood av jordgudinnan Moriko själv, så var det sagt. Jabbe visste inte bättre än att tro på det.
Innan den unga tonårshanen hunnit ta något beslut tycktes det tas åt honom. Rasslandet av steg genom snåren drog i hans uppmärksamhet och plötsligt var revirets gränser en ickefråga. Med huvudet sänkt men öronen spetsade smög han framåt så gott han kunde. Genom den svaga dimman kom en skvader hoppande rakt emot honom med något stressat i blicken. Det underliga djuret tvärnitade framför honom och flaxade upprört med vingarna. För ett kort ögonblick blev de stående så, stilla, båda två lika förvånade, innan ännu en skepnad anlände genom dimman och bröt spänningen. Denna gång en varg med all uppmärksamhet fäst på hardjuret, vilket snabbt tog till flykten och flög upp i på en lågt hängande bokgren. Med det långa nackhåret omedvetet rest för att se större ut blockerade Jabari-Joel främlingens väg, ögonen stint stirrande in i hennes klart gula ögon.

[Nunam]

Nunam uppskattade ensamtiden, trots att hon desperat saknade familjens sällskap. Att klara sig själv var nyttigt, och med endast sin egen skugga vid sin sida tog hon in Numooris vidder med större uppmärksamhet. Hungern gjorde sig tillslut påmind, och Nunam följde spåret av en skvader och jagade den långt till skogs. Jakten gjorde henne föga omedveten om sin omgivning. Hon slets plötsligt ur sitt fokus när någon klev i hennes väg och tvingades stanna. Hennes tassar rörde upp damm och jord där hon tvärnitade ett språng ifrån främlingen, och till en början blev hon irriterad. Hade hennes jakt blivit medvetet avbruten?
     "Vad tar du dig till?" frågade hon andfått, blickade mot skvadern som flaxat upp på en gren. Så blev hon varse och försökte släta över den ringa irritationen som hörts i hennes röst genom att genast le artigt mot främlingen. Den resta raggen hos honom undgick henne till en början då hennes gula ögon först tog in vargens märkliga horn, långa öron och smala nos.  "Ursäkta... kan jag hjälpa er med något?"

Medan den första chocken över främlingens framstormning la sig synade han henne uppifrån och ner. Hon var lägre än honom, men betydligt robustare. Där hans storlek bara bestod av långa, smala ben var hon bred och bastant under tjock päls. Det irriterade honom, en påminnelse om allt han inte var och om hans svikar-moders värdelösa arv.
Jabbe var inte allt för skicklig med sina krafter än, men det behövdes ingen magi för att upptäcka att honan var irriterad på honom. Men hon tycktes komma på sig själv och avslutade sin frustrerade fråga med ett lenade. Jabari-Joel klippte med de långa öronen som att något flygfä kommit åt dem och borrade in sin blå blick i hennes gula. Raggen fortfarande lätt rest och huvudet sänkt ner i brösthöjd. Kunde hon hjälpa honom med något, han ville fnysa åt frågan. Vilken fräckhet, komma springandes här i deras skogen, precis intill reviret, och sen bli först irriterad på honom för att han befann sig i sitt hem och sen försöka agera vadå? En världsvan räddare i nöden? En hjälpande hand? Antydde hon att hon var bättre än honom på något vis? Det ryckte irriterat längs nosryggen.
"Kan jag hjälpa Dig med något?"
Kontrade han med en ljus, släpig röst.
"Du är utanför leden."
Lade han till, orden ett lugnt konstaterande som han själv tog som ett självklart hot. Han visste vad reglerna var, alla utanför leden var fair game. Om honan förstod det återstod att se.

     Du är utanför leden.
Nunam stelnade genast till. Nu när jaktens fokus skingrats blev hon varse om att  han visst hade rätt. Dessutom låg doften av flock omkring hanen. Lykoris. Nej. Nunam drog ett häftigt andetag och tog genast ett steg bakåt.
     "Åh... förlåt. Jag var så inne i att jaga att jag... förlåt. Jag går tillbaka, genast."
     Med svansen mellan benen tog hon ytterligare steg bakåt, nu med ett försäkrande leende. Hon var inte här för att ställa till med problem, det ville hon göra klart.

Såg fort han talat stelnade främlingen till, backade, kröp ihop. Han kunde nästan känna hennes rädsla virvla genom luften och vibrera sig fast i hans egen bröstkorg. Något blänkte till i Jabari-Joels blick och pupillerna vidgades.
"Jaga, i Morikos skog?"
Fyllde han i med något nästan fundersamt i rösten. Vilket storhetsvansinne att tro sig kunna prata sig ur den här situationen. Han såg hur hans ord gjorde henne ännu räddare och hon bad om ursäkt en andra gång.
"Åh, kära du, det är ingen fara."
Intygade han med ett skevt leende.
"Se så, jag följer med dig, ser så du hamnar rätt, du kom därifrån inte sant?"
Den ljusa rösten var mjuk, nästan omhändertagande och han sökte hennes blick med en undrande min.

Det var kanske naivt av Nunam att falla för hanens intygelser, men hon nickade och trodde på honom. "Tack så hjärtligt... ja precis, från det hållet." Hon nickade där hon kommit ifrån. "Jag skäms verkligen. Jag vet ju om reglerna. Det är jättesnällt att du följer med."
     Hon förstod så klart att han följde för att se till att hon inte skulle lämna leden en andra gång. Kanske ta henne hela vägen ut ur Kaiwood, men om det var det fredligaste alternativet för henne att ta sig ur det här så fick det gå.

Ett ljust fnitter lämnade honom utan att han kunde hjälpa det. Honans naiva sätt var bara för skrattretande. Hon var som mjuk lera som formades efter hans minsta nyck. Så patetisk.
Leden kunde skymtas genom de glesa snåren framför dem nu. Hon hade verkligen inte irrat sig långt ifrån den, ändå skulle det kosta henne så dyrt. Han såg djupt i hennes ögon då hon intygade hur snäll han var, tycktes pausa några ögonblick vid orden och saktade av stegen.
"Är du verkligen så dum att du tror det där ska funka?"
Hans tunna röst var åter som förbytt, nu iskall och hård.
"Tror du jag faller för smicker från någon bimbo?"
Hånskrattade han i hennes ansikte samtidigt som han lutade sig fram, lade en mjuk tass på hennes skuldra.
"Om du vet reglerna, varför följde du dem inte?"
Viskade han och sände ut en så hård elektrisk stöt han förmådde in i honan.

Situationen vändes på ett ögonblick. Från hoppet att lämna reviret och hennes missöde bakom sig blev Nunam snabbt varse om att hennes misstag skulle kosta henne. "Är du verkligen så dum att du tror det där ska funka?"


Dum.


     Hanens röst var förbytt. Hånskrattade henne rakt i ansiktet, lade en tass på hennes skuldra. Nunam var så paff att hon inte förmådde att rygga undan, eller ens röra sig. Hon stod som paralyserad.
     Viskningen som följde kunde hon knappt höra. Den kraftiga elektriciteten som plötsligt strömmade genom henne fick hennes kropp att låsa sig i krämpor. Hon föll ihop med ett tunt, andlöst skrik som snart övergick till ett jämmer när chockarna och krämporna avtog.
     "Sluta!" bedjade hon, och kände hur rädslan fick hennes röst att stocka sig i halsen.
     Hon kunde inte tänka klart. Såg inte reson till att stanna och be. Han kanske inte ens skulle lyssna till hennes vädjan. Nunams kropp skrek åt henne att springa så det var det hon gjorde. Klumpigt och darrande tog hon sig så snabbt hon kunde på tassar och började springa i riktning mot stigen.
     Det var ett gravt misstag hon begått, men ett misstag hon aldrig skulle göra om.

Han hade lärt sig sig att kontrollera sin kraft något genom slagsmålen med Ekon, men inte imponerande väl. Så så fort han fått en reaktion var han snabb med att släppa taget om unghonan i ett försök att undvika att elektrifiera sig själv med. Med detta upphörde även hans kontakt med krafter och unghonan var fri.
Hon började stapplande springa mot leden, och ett stråk av panik kunde plötsligt syna i Jabari-Joels ögon. Vid Chaibos, skulle hon ta sig dit skulle han behöva släpa ut henne i skogen igen om han ville komma undan med att döda henne. Och hur ogärna han än ville erkänna det var han inte säker på om hans klena röv skulle klara av att flytta tjockisen, han kunde knappt lyfta en död skvader än mindre en slapp äldre varg.
Så snabbt han förmådde slängde han sig efter henne, men precis som han aldrig varit något styrkelyftare hade han heller aldrig varit någon vidare löpare. Träning var helt enkelt inte speciellt givande för honom, och det straffade sig i lägen som dessa. Han hann precis ikapp henne och gjorde ett halvdant försök till en tackling, men lyckades bara rispa löst med sin klor över hennes rygg innan hon skruvade sig lös och i ohindrad hastighet fortsatte springa längs leden. Marken här var något planare och där fanns inga träd att undvika så det gick något lättare att springa, men detsamma gällde ju för hans byte och snart såg han avståndet mellan dem öka.
Rasande fick han erkänna sig själv besegrad, även om det aldrig skulle medges utåt. Bredbent och med svansen stående i en båge över ryggen stannade han upp och vrålade efter honan mellan flämtande andetag.
"Fly du din dumma hynda, och våga aldrig beträda Morikos skog igen!"
Gälla morrningar hördes i hans ljusa stämma.
"Om du någonsin kommer tillbaka hit är du död, hör du det?!"
Det blev faktiskt mer och mer oklart om den flyende honan på sitt ökande avstånd kunde höra honom.
"Jag kommer spetsa ditt huvud på en påle fattar du?!"



[Avslutat]