Malva var finklädd med förgyllda utväxter och gulddetaljer i ansiktet och sin finaste harness med skirt tyg draperat över sig. Medan hon rörde sig nedåt i Civitas kvarter började hon ifrågasätta om hon kanske hade over dressed - ville inte att stämningen skulle bli konstig. På deras första dejt hade hon helt klart känt sig Too Much när Lev dykt upp vid hennes dörr för en promenad till närmsta handelsstånd och hon mött honom fullt uppiffad och redo för en Dejt med stort d. Men hon intalade sig att nu skulle vara annorlunda, de var äldre och Lev kanske hade anpassat sig mer till hennes extravaganta sätt. Dessutom hade han fått en dags förvarning denna gång. Hon hade sökt upp honom i hans bostad kvällen innan, hört att han var i staden på obestämd tid och frågat om de kunde planera in något följande kväll. Nu var solen på väg ner över staden och Malva var nästan framme. Hon kunde känna hur det pirrade av nervositet - och kanske något mer - i maggropen. Det var inte en helt okomplicerad hane hon valt ut att uppvakta, men hjärtat var blint eller vad brukade Aurora säga? Minnet av modern och hennes episka kärlekshistoria fyllde henne med mod, och hon drog et djupt andetag innan hon krafsade på Levs dörr.

[Lev <3 Tänker det utspelar sig innan vamp-reveal.]

Lev var inte helt oberedd, men ändå blev han överraskad när han hörde Malva utanför. Till skillnad från deras första träff där han mer eller mindre gjort sig själv till fullkomligt åtlöje, så hade han faktiskt förberett sig. Han hade till och med bett Verasha om hjälp för att hitta någon lämplig gåva. Lev hade slutligen bestämt sig för några blommor, då han kände att något smycke kändes för formellt. Dessutom förmodade han att hon redan hade allt hon ville ha.
     Det var med en besynnerlig känsla av både förväntan och nervositet i bröstet som han steg ut ur den enkla boningen han delade med sin flocksyster. I munnen höll han en bukett blommor, och även om han hoppades att hon såg någorlunda charmerande ut så kände han sig inte annat än fånig.
     “Malva,” hälsade han med rösten tjock av blommor. Han nickade djupt, men inte tillräckligt för att vara en bugning. Han insåg att han kände sig mycket mer nervös än han gjort vid det första tillfället, för då hade han inte varit medveten om syftet. Nu kände han en plötslig vikt av att prestera, även om han inte visste hur.
     “Till dig,” sade han och lade ned blommorna framför henne, “min-” sköna. Han hann avbryta sig innan han gick för långt. Alla historier han hört om liknande tillfällen hade uppenbart smittat av sig på honom, men han ville inte skämma ut sig mer än nödvändigt.
     Inte förrän han lagt ner blommorna synade han henne på riktigt. Han drog häpet efter andan när hans blick fångades av dem alla gulddetaljerna i hennes anlete, och han drogs plötsligt tillbaka till deras första möte i Ötamon när han varit mycket yngre. Samma pojkaktiga förtjusning drog över honom igen och han kunde känna sitt hjärta börja slå snabbare. Han kom på sig själv med att stirra utan att säga något och slog generat bort blicken.
      “Väldigt vacker,” mumlade han försiktigt och kände hettan i ansiktet. “Ber om ursäkt,” fortsatte han snabbt och såg tillbaka på henne och hoppades att han såg mer samlad ut än han kände sig. “Har inget att klä upp mig med,” förklarade han ursäktande och gav henne ett medlidsamt leende. “Är ren, iallafall,” poängterade han i ett försök till att skämta om deras första träff, då han i princip kommit till hennes dörr direkt efter en lerig sparrningsmatch och hon varit uppklädd som för en träff med gudarna.

Lev mötte henne med munnen full av en bedårande bukett blommor. Han såg riktigt stilig ut, inga smycken eller klädesplagg eller så men det var nästan bäst så. Skulle vara så onödigt att dölja hans muskler och stiliga form bakom sådant. Hon tyckte till och med att hans mankam såg lite tillrättalagd ut och tanken på att han fixat sig för henne fick det att pirra till i magen igen.
Hans fåordiga något tafatta sätt gick henne helt förbi, allt hon kunde tänka på var att han kallat henne för sin. Hon hade aldrig kunnat ana hur bra det skulle kännas. Hon var så upptagen med detta att hon knappt märkte hur han stirrade på henne förrän han vände sig bort. Stämningen tycktes elektrisk och hon log generat åt hans kommentar. Gudars, inte trodde hon att han skulle vara kapabel att få henne på fall såhär - hon kände sig som en nervös tonåring.
Hon skrattade till lite smakfullt åt hans hänvisning till deras tidigare träff.
"Du behöver inte klä upp dig så snygg som du är, kronan ingår och allt."
Hon gav honom ett snett leende.
"Hjälp mig med blommorna"
Beordrade hon sedan och plockade upp en ensam blomma ur buketten och trädde in den mellan sin långa lockiga päls och harnessen vid manken. Bland det bästa med den tjocka, vågiga pälsen var hur lätt det var att pryda den med ting - nästan allt fastnade perfekt på sin plats. Något som givetvis också innebar att hon alltid hittade diverse skräp i den, allt hade sina baksidor.
Hon satte sig ner och lutade sig fram emot honom så han lätt skulle komma åt att klä hennes med sina gåvor.

Lev hade spenderat mer tid än han ville erkänna för sig själv med att fundera över Malva. Det var svårt att hålla henne undan tankarna när delar av henne och hennes familj alltid gick att finna innanför stadsmurarna. Något med henne hade trollbundit honom från första stund, och hur mycket han än försökte definiera vad exakt det var, så lyckades han inte. Det var något med hela hennes sätt. Hur hon förde sig, bar sig själv med något som han bara kunde jämföra med eterisk värdighet. Deras verkligheter kändes så pass skilda att de kunde komma från två olika världar. Kanske var det också just det som lockade. Hon kändes så oåtkomlig att han nästan kunde tänka på henne som något överjordiskt ibland.
     Utan att tveka lydde han henne. Tacksam för ett ögonblick att hämta sig från att se på henne. Men han upptäckte att uppgiften fyllde honom med samma kittlande surrande. Han kände hur hans egna rörelser blev mjuka och varsamma när han så noggrant hans icke-detaljorienterade omdöme kunde. Hennes päls kittlade honom under hakan.
     När han var klar och lutade sig tillbaka igen insåg han att han hans andetag varit knapphändiga och tunna. Han försökte dölja ett flämtande andetag med en harkling.
     “Otroligt.” Rösten kom ur honom svagare än väntat. Lev slog generat ner blicken i marken igen. Men lät den inte hållas där speciellt länge innan den sökte sig upp till henne igen.
     “Hade du något planerat?” frågade han med en ursäktande uppsyn. “Annars finns det ett ställe.” Det gick inte missta hans näst intill barnsliga rådvillhet, men den genuina viljan att göra ett gott intryck lyste förhoppningsvis igenom. Lev hade faktiskt lagt manken till, och valt ut ett ställe och även där bett sin rumskamrat om hjälp att förbereda något litet. Men det fanns en slags inbyggd känsla av misslyckande när det gällde hans egna förmågor gällande det romantiska. Dels för det tidigare fiaskot med Stjärnstensdottern, men också för att det kändes som om han aldrig skulle kunna nå upp till hennes nivå. Ändå tvingade han sig att försöka, att ha något att erbjuda istället för inget hoppades han skulle höja honom lite i hennes ögon åtminstone. Om än han hoppades att hon redan skulle ha en egen plan.